Vägen till dig

Jag har inte dött. Jag har bara dragit mig för att skriva det här inlägget. Det kommer nämligen att bli mitt sista, vilket känns bitterljuvt. Jag har fått ut otroligt mycket av att skriva här, ni anar inte...! De här fyra åren som gått sedan jag startade bloggen har nog varit de fyra viktigaste åren i mitt liv, det var under de här åren jag hittade mig själv. Det hade säkert gått utan bloggens hjälp, men hade förmodligen tagit längre tid. Tack vare bloggen har jag dessutom varit med om flera saker som aldrig skulle ha hänt utan den. Den största och viktigaste händelsen är att jag träffade K. Allt jag skrivit här har lett mig till henne. Eller henne till mig. Vägen har hursomhelst nått sitt mål nu och bloggen har tjänat ut sitt syfte. Det finns hur mycket som helst att berätta om de nya känslor och tankar jag ställs inför i och med att jag mött kärleken i K. Men det här är inte rätt ställe för det. Jag kommer säkert dyka upp i andra forum framöver, men för Smygflatan är det dags att ridån går ner.

Tack allihop, för allt ni har gett mig. Jag hoppas att jag gett ens en bråkdel tillbaka.

Allt jag behöver

De säger att när det är rätt så vet man det bara. Jag var skeptisk. Hur fan kan man bara veta? Det kan man väl inte! Fast samtidigt kan man ju det. För jag vet ju nu. Det är såhär det ska vara, det är såhär det ska kännas. Det ska inte vara komplicerat och det ska inte ta mer än det ger. Det är inte en enkelriktad gata, som någon klok människa skrev i en kommentar för länge sedan.

Det är nog det som är det mest fantastiska med allt det här, tror jag. Jag har fortfarande inte vant mig vid att jag älskar någon som älskar mig. Kan det vara möjligt? Det är det ju. Det är på riktigt, i allra högsta grad. Det känns som att jag inlett en ny fas i livet, på alla sätt. Jag ska flytta för hennes skull. Till en helt ny stad där jag inte känner mer än ett par människor. Jag ska byta ut hela mitt liv, allt jag känner till, mot ett nytt liv närmare henne. För ett liv tillsammans med henne.

Jag trodde att jag hade allt jag behöver här i Stockholm. Ett bra jobb, fantastiska vänner, roliga fritidsintressen, en stad som erbjuder allt jag behöver och lite till. Men det fattas något mycket viktigt här - kärleken. I min nya stad kommer jag att ha allt jag behöver. Jag kommer att lära känna nya vänner (och de gamla finns ju kvar), hitta nya smultronställen, mina fritidsintressen kan jag odla var som helst och nytt jobb har jag redan skaffat. Och hon kommer att finnas på närmare avstånd. Allt jag behöver är du.

Älskling, du får kalla mig vad du vill

Jag har aldrig varit en vän av smeknamn. Framförallt tycker jag själv inte om att bli kallad för smeknamn i stil med gumman eller liknande. Visst händer det väl ibland att jag kallar vänner och andra jag tycker om för saker som bejbi eller söt/söta. Men rent generellt värjer jag mig mot smeknamn. Varför vet jag faktiskt inte, har funderat en del på det där. Kan det ha något att göra med att det känns förminskande?

Men så finns det förstås undantag. Om det är personer jag tycker om som ger mig smeknamn kan jag tolerera det. Och är det personer jag tycker extra mycket om är det mer än okej. K kallade mig för älskling häromdagen. Det är ett sådant där smeknamn jag alltid haft svårt att använda och tyckt att det känts konstigt att bli kallad själv. Men när K sa det blev jag alldeles varm inombords. För jag vet att hon inte sa det som ett uttryck för förminskande eller tycka-synd-om. Det var sagt med kärlek och då kan jag bli kallad för precis vad som helst.

I'm gonna love you like I've never been hurt before

I morse var det dags att säga hejdå igen. På väg hem visste jag att hon inte var där och väntade på mig och varje steg kändes tungt att ta. Vi har varit tillsammans i inte ens två månader, men det känns som att vi hört ihop hela livet. Och som att vi har hela livet framför oss, tillsammans. Mycket kan hända på vägen, vi kanske inte är ihop om ett år. Men just nu känns det mer rätt än vad det någonsin gjort förut, och jag tänker älska henne som att jag aldrig någonsin blivit sårad förr, älska henne som att jag är osårbar.

Lovesick

Jag kände mig krasslig redan förra veckan och var hemma från jobbet ett par dagar. Men eftersom jag skulle hem till K i helgen hade jag varken tid eller lust att vara sjuk, så med all viljestyrka jag kunde uppbåda såg jag till att vara frisk lagom tills det var dags att åka till K. Jag intalade mig att jag var det i alla fall. Det var inte svårt, för när jag är med K mår jag bra. Alla krämpor känns som bortblåsta. Men igår när det var dags att åka hem hann verkligheten ifatt. Kanske var det tanken på att jag skulle lämna K efter en underbar helg, att åka hem ensam till min egen tomma och stökiga lägenhet, som gjorde att jag började känna mig dålig på eftermiddagen när hemfärden närmade sig. Det blev värre ju närmare hem jag kom och natten spenderade jag sömnlös i feberfrossa i min egen säng, utan en värmande K bredvid mig.

Idag var det så illa att jag fick släpa mig till doktorn för att få penicillin. Halsen värker, huvudet spränger, kroppen känns tung och öm och jag fryser och svettas om vartannat. Är det det här som kallas att vara sjuk av längtan? Eller att vara lovesick, som anglosaxerna säger. För jag längtar så efter K. Att åka ifrån henne igår var sjukt jobbigt (höhö). Alla pussar jag överöste henne med lär väl ha smittat henne också. Men då kan vi vara sjuka av längtan, lovesick, tillsammans. För jag vet att hon längtar efter mig också. Jag vet att hon älskar mig. Som jag älskar henne. Otroligt. Men sant. K hjärta S = SANT.

Hennes ögon

Jag vet inte vad jag saknar mest. Att få kyssa hennes läppar. Att få smeka hennes lena hud. Eller att få se djupt in i hennes ögon. De har en ny färg varje gång jag ser dem. Första gången jag mötte hennes blick tänkte jag "Wow! Hennes ögon är ju turkosa!". Andra gånger är de isblå. Eller grå. Ibland skimrar de i grönblått. Men vilken färg de än har ser de alltid på mig på samma sätt. Som att de inte kan få nog av mig. Linjerna i ögonvrårna djupnar när hon ser på mig, för hon kan inte låta bli att le. Vad är det hon ser i mig egentligen? Vad det än är hoppas jag att hon fortsätter se det. För hon får mig att känna mig vacker. Hon får mig att känna mig... älskad? Stora ord. Skrämmande ord. Men hennes ögon säger mer än alla ord i hela världen. Och jag tycker om det.

Så vad hände med SO?

Jag kan inte förstå att det verkligen har hänt. Att jag har hittat en kvinna (K) som jag är jätteförälskad i, som känner likadant för mig. Det är helt otroligt. Hon bor lite för långt bort för att vi ska kunna ses varje dag, men hon är med mig hela tiden ändå. Och vi smsar och pratar varje dag. Men igår kväll fick jag inte lika snabbt svar på mina sms som vanligt, och inte heller svarade hon när jag ringde. Fantasirik som jag är fabricerade min hjärna ihop ett gäng möjliga scenarion och jag kände hur jag blev oroligare och oroligare. Till slut fick jag tag på henne, hon hade somnat och inte hört att jag sökt henne. Inte värre än så alltså. Men min reaktion, bara tanken på att det kunde ha hänt henne något och hur jobbigt det kändes, var som en väckarklocka. Den här kvinnan är viktig för mig. Jag vill inte ens tänka mig mitt liv utan henne, inte nu när jag hittat henne och hon väckt alla dessa känslor hos mig.

Kanske är det någon av alla er läsare som undrar vad som hände med SO egentligen? Vart tog hon vägen plötsligt? Så stor del i mitt liv som hon verkade ha. Hon finns kvar i mitt liv. Vi träffas som tidigare och ägnar oss åt gemensamma intressen tillsammans. Jag tycker fortfarande om henne och uppskattar henne som vän. Men ska jag vara krass var det mer än vänskap jag ville ha av henne, och nu när jag inte vill det längre känner jag inte längre ett behov att ha kvar henne i mitt liv till varje pris. Det känns lite kluvet. Det var starka känslor jag hade för henne, och hennes beteende påverkar mig fortfarande till viss del. Det känns skönt att veta att jag gått vidare, att jag släppt henne en gång för alla. Men när hon beter sig på sätt som bekräftar de misstankar jag alltid haft angående henne, att hon har känslor för mig, blir jag både irriterad och på något plan lite ledsen. Inte så mycket för min skull, som för hennes faktiskt.

Alla mina vänner och bekanta som vet om att jag träffat K är jätteglada för min skull och har uttryckt sina lyckönskningar väldigt tydligt. Alla utom SO. Hon har gratulerat mig, på ett ganska avmätt sätt och som att hon verkligen försöker anstränga sig för att verka glad för min skull. Men hon har inte sagt att hon är det. Förra helgen var K hos mig. Alla jag känner visste om det, och jag fick några lycka till-sms och glada tillrop via nätet. Men ingen ville tränga sig på och hörde inte av sig på några andra mer direkta sätt. Förutom SO. Hon visste att jag hade K hos mig hela helgen, hon visste att jag såg fram emot att få umgås med K ostört. Ändå ringde hon på lördagen, med ett nonsensärende. Hon var mycket väl medveten om att hon störde, men trots att hon framfört sitt ärende la hon inte på utan frågade lite försynt "Har ni trevligt då?". Sitt "viktiga" ärende hade hon kunnat smsa om, men kände uppenbarligen behovet att ringa från ett nummer jag inte kände igen. Jag tyckte det var rätt uppenbart att det inte var ärendet som var det viktiga, utan att få en lägesrapport.

Frågan är varför. Jag vet redan varför, och det är för att SO vant sig vid att jag dansat efter hennes pipa. Även om ingen av oss berört ämnet sedan den där dagen för snart ett år sedan då jag bekände mina känslor, har det varit uppenbart att det inte gått över. Jag har dejtat andra, men det har aldrig lett till något seriöst. Så kanske har jag boostat SO:s ego genom att alltid säga ja till vad hon än föreslagit. Kanske har det känts trevligt för henne att veta att någon annan än hennes man åtrått henne. Trots att hon aldrig haft en tanke på att gå över någon gräns - oavsett hur mycket hon än velat - har det kanske varit en extra krydda i hennes tillvaro med enbart vetskapen om att någon vill ha henne för den hon är. Och nu när den vetskapen är borta, klart att det tar på egot. Hon kanske känner sig ersatt. Men om hon är min vän, som hon så envist hävdat det senaste året, borde hon vara glad för min skull på riktigt. Hon borde inse att hennes beteende inte gagnar vår relation på något sätt. Kanske borde hon rannsaka sig själv på allvar, inse att det inte bara handlar om vänskap från hennes sida. Det är inte förrän man inser att det finns ett problem som man kan göra något åt det. Jag orkade inte vänta på att hon skulle förstå det, jag gick vidare - utan henne. Och jag är så glad för att K kommit in i mitt liv, hon är fantastisk och mina känslor blir starkare för varje dag. Det känns som allt kan börja nu.