Besvikelser i lokaltrafiken

Idag var det dags för gaydarn att göra comeback. Återigen var det pendeln som var plats för dramat som utspelade sig. Okej, det var inget drama. Men det låter mer spännande så ;) Hursomhelst, på klev den här tjejen. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag läste av henne som gay, jag bara gjorde det. Hon satte sig mittemot mig och det första som slog mig var att hon log. Vi som bor i Stockholm vet att det inte är så vanligt att folk ler mot varandra i lokaltrafiken (en liten parentes: hur kommer det sig att jag nästan alltid råkar skriva lokaltragiken varje gång jag ska skriva lokaltrafiken? Har Freud ett finger med i spelet?), så när det händer blir man rätt paff. Ler man inte tillbaka med en gång är ögonblicket förbi på två sekunder och man sätter på det döda SL-fejset igen. Jag log inte tillbaka. Jag visste inte om hon log åt mig, och medan jag funderade hann de där två sekunderna gå och ögonblicket var förbi.

Hursomhelst, hennes leende hade gjort mig nyfiken så jag fortsatte snegla på henne under min mössa som nästan täckte ögonen. Hon började rota i sin väska och tog fram en liten ask, ur vilken hon tog något som säkert var en minttablett och stoppade den i munnen. En liten stund senare började hon rota igen. Vid det laget ville jag inte att hon skulle anklaga mig för att stirra på henne, så jag grävde upp mobilen och svarade på några sms istället. I ögonvrån såg jag att hon hittat det hon letade efter. Sen steg hon upp för att kliva av och jag följde henne med blicken, tills hon stod vid dörrarna. Där stoppade hon en cigarett i munnen och lät den hänga mellan läpparna. Och där dog mitt intresse. Rökning, cigaretter och rökare är fanimej det osexigaste som finns! Jag blev lite besviken, för jag hade just bestämt mig för att jag tyckte att den där tjejen var söt på ett intressant kan-inte-sätta-fingret-på-vad-sätt. Men usch, rökning går fetbort! Det spelar ingen roll hur trevlig, smart och rolig personen i fråga är. I mina ögon är en rökare äcklig och korkad. Så är det bara.

En djupdykning i det förflutna

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka på Henne. Hon som är anledningen till att jag startade den här bloggen i första taget. När jag tänker på henne, som nu, vill jag ringa henne och fråga hur det är, vad hon gör och om hon har lust att ta en fika. Men jag vågar inte riktigt... Jag måste ha något bra svepskäl känns det som.

Jag undrar om det bara var jag som inbillade mig, eller om det fanns något där. Suck. Jag borde verkligen skaffa mig ett liv och blicka framåt, och inte rota i det förgångna. Men vissa saker är svårare att glömma än andra.