A bundle of nerves

Det känns som att mina nerver sitter utanpå kroppen idag. Jag vet inte varför. En kort blick mellan mig och svärmeriobjektet borde väl inte kunna sätta mig ur spel på det sättet? Jag var nervös redan innan dess, för den delen. Det är som att jag är på helspänn, att jag väntar mig att något ska hända. Men vad detta något är, har jag inte en aning om. Det kanske är det som gör mig extra nervös?

Grisen i säcken

Jag börjar fundera på om det var så himla bra det där med att acceptera min läggning och komma ut. Det är inte som att livet blivit enklare för att jag "fattat vem jag är". Visst, jag kanske mår bättre eftersom jag inte förnekar känslor och tankar som är en del av mig. Men de där tankarna och känslorna, vad har de fört med sig för gott egentligen hittills? Köpte jag grisen i säcken som kom ut ur garderoben?

Ett steg närmare...

... eller spiken i kistan? Det är frågan. Nu vet hon i alla fall hur det ligger till med min läggning, så det återstår att se om hon tänker run for the hills eller om det ligger något i alla de där förbannade vibbarna jag tycker mig uppfatta.

And it's official

Det var ju det jag sa - Petra Mede är heterosexuell. Vem ska jag nu ha en celebrity crush på? ;)

För övrigt är jag rätt labil för tillfället. Jag önskar att jag hade en av- och på-knapp. Just nu skulle jag trycka på av-knappen, gud vad skönt att få känna lite sinnesro för en stund. Har också insett att om jag är bisexuell är jag nog mer flata än hetero. I procentsatser talat kanske 80-20. Jag tilltalas inte av män längre. Inte emotionellt i alla fall. Bekräftelse från män ger mig inget. Jag får inte ut något av att umgås med män mer än som vänner. Betyder det att jag gett upp män för gott, eller är det bara en "inga män just nu, tack"-fas?

Som om någon skulle kunna älska mig....

Nu är jag sådan där igen... Undrar vad någon någonsin skulle se hos mig? Finns det någon som skulle kunna vara attraherad av mig? Mer än bara attraherad för den delen, finns det någon som skulle kunna älska mig? Vilja vara bara med mig? Tycka att jag är den finaste som finns? Jag vet inte var de här tankarna kommer ifrån. Jag vet bara att de finns där och att det gör ont att tänka dem.

En till om Petra Mede

Det har hänt något med min besöksstatistik. Plötsligt är inte Petra Mede-snokarna i topp längre. Nej, nu är det folk som faktiskt verkar leta efter min blogg från början som kommer hit. Intressant. Hursomhelst tänker jag ägna det här inlägget åt fröken Mede ändå. Det är möjligt att jag gör vissa av er kvarvarande Petra Mede-snokare besvikna nu, i alla fall ni som hoppas på att Petra spelar för damlaget, eller åtminstone för båda lagen. Jag roade mig nämligen, i brist på annat en lördagkväll som denna, med att titta på Roast på Berns på Femmans webb-tv. Där deklarerar Petra Mede klart och tydligt att hon är heterosexuell. Så sorry, alla förhoppningsfulla flator där ute som ville få till en dejt med Miss Mede. She's out of your league :)

Labil

Idag tog hon mig med garden nere. Den senaste tidens förrädiska lugn har gjort att jag inte varit på min vakt, trott att det gått över eller åtminstone att det är mer hanterbart nu än tidigare. Men idag fick jag beviset att jag inte borde ha slappnat av riktigt än. Måste hon verkligen komma förbi och småprata, ge mig sitt vackra leende och göra mig knäpp igen?!

Here we go again...

De senaste dagarnas lugn verkar vara över. Och min paranoida läggning har uppenbarligen eskalerat. Nu behöver hon inte ens vara i närheten för att jag ska få för mig saker. Det räcker med att andra säger något som får mig att fundera över hennes beteende. Jag hoppas att det är en tillfällig svacka och att när jag träffar henne nästa gång är det lika avslappnat som senast. Om inte ligger jag risigt till.

Den som lever får se?

Redan på morgonen kändes det annorlunda. Det var som att det inte längre var lika viktigt att få träffa henne. Och när jag väl träffade henne gjorde inte fjärilarna i magen entré i vanlig ordning. I mitt relativt neutrala stämningsläge letade jag efter tecken på vibbar från hennes sida, men fann inga. Konstigt. Betyder det att vad jag än kände har gått över? Innebär det att jag faktiskt tagit det till mig att det ändå är dödsdömt och därmed släppt taget om känslorna? Eller kan jag förvänta mig att det här är lugnet före stormen, att det jag kände återkommer med full styrka när jag minst anar det? Vem vet? Inte jag i alla fall.

Stop Messing With My Mind!

Jag vet att det inte är inbillning. Och det driver mig till vansinne. Jag hatar det här. Jag börjar bete mig irrationellt och fattar beslut som jag inte hade gjort om det inte hade varit för att hon gör mig knäpp. Hade det inte varit för henne hade jag aldrig gjort det där som inte går att få ogjort, det där som jag innerst inne egentligen inte ville men som jag gjorde som något slags desperat försök att tänka på annat.

Hon. Är. Gift. Fatta det!

Självbevarelsedrift

Någon annan hade kanske tagit tillfället i akt att flirta när tillfälle ges - för ges det gör de, tillfällena. Men jag är inte någon annan. Så istället för att flirta springer jag iväg med svansen mellan benen. I efterhand kan jag banna mig själv, men så tänker jag - vad fan får jag ut av det om jag nu skulle flirta? Ingenting. Mer än att jag gräver gropen till min egen undergång. En vän sa "Är det inte bättre att koncentrera sig på någon som inte är gift?". Mitt svar var att jo, det är klart det är men att hon ju vet själv hur lätt det är... inte. Då sa hon att jag ju brukar säga så till henne och att jag kanske borde följa mina egna råd. Varför är man aldrig så klok när det kommer till en själv, som när man ser andras situationer utifrån? Men jag antar att jag åtminstone gör mitt bästa, genom att hellre fly än illa fäkta (om vi ska fortsätta på den inslagna klysch-vägen). Så någon sorts självbevarelsedrift måste jag uppenbarligen ha.

Seismograf

Jag vet inte vad det är jag reagerar på. Jag vet bara att det är något. Jag är som en jävla seismograf, som känner spänningar och rörelser under den till synes lugna ytan. Och det är inte för att jag ser det jag vill se, det är liksom bortom allt sådant där. Jag vill ju för fan inte ens se eller märka något, men det gör jag. Min hjärna kokar snart över av teorier och tänkbara förklaringar, men jag är så trött på att analysera och tolka. Jag vill bara träffa någon annan att bli kär i och veta att den personen 1. är ledig och 2. gillar mig också.

Äh

Vad håller jag på med egentligen? Vem försöker jag lura? Klart att svärmeriobjektet inte är intresserad av mig. Jag är ju värre än en karl - en man tror ju att så fort en tjej ler mot en så är hon kär i honom... :oP Ska en person inte få vara trevlig mot mig utan att jag ska börja tolka och analysera hennes beteende? Nä, nu får jag fanimej ge mig! Släppa det och gå vidare. Jag ska försöka skaffa mig en flat-dejt snart, så att jag får något annat (någon annan?) att tänka på! :)

Jämförelser, betraktelser och tolkningar

Jag brukar undvika att planera in saker på söndagar. Det är inte det att jag inte vill träffa mina vänner, men söndagar brukar jag vilja använda till egentid (och i bästa fall att städa hemma). Om jag känner för att utbyta tankar med någon brukar det bli i telefon, via mejl eller på msn. Söndagar brukar helt enkelt vara mina grubbeldagar. Idag har jag till exempel pratat i telefon med en vän i en och en halv timme, trots att tanken egentligen bara var att stämma av läget och se om vi skulle träffas idag eller inte. Det tänkta korta samtalet blev till en lång konversation som avhandlade ämnen som att hitta sig själv, att vara nöjd singel och annat psykologiskt och filosofiskt dravel :)

Efter samtalet fortsatte jag på temat grubbel genom att läsa gamla mejl som skickats mellan mig och andra den senaste tiden. Många av dem handlar om det där med vibbar och signaler och vad man egentligen kan avfärda som inbillning och vad man ska våga tro är mer än något man bara kokat ihop i sin övertolkande hjärna.

Jag gillar egentligen inte att jämföra situationer, alla händelser är olika och man spelar efter olika regler varje gång. Men när man inte vet vad man ska tro, när man inte vet vilket ben man ska stå på, det är då man tenderar att gå på erfarenhet. Hur var det förra gången? Hur reagerade jag då? Vad kan jag göra för att undvika att hamna i samma situation igen?

I ett av mejlen jag gått igenom under eftermiddagen stod att läsa att om man uppfattar vibbar och signaler är det oftast något som ligger bakom, då ska man inte vifta bort det som inbillning. Det var inte ett påstående gripet ur luften, det kompletterades med konkreta exempel på vad man egentligen kan mena med ett visst beteende. Som när någon plötsligt dyker upp i ens närhet i de mest oväntade sammanhang, eller när en person lyser upp vid åsynen av en, eller att personen slår undan blicken efter att ha blivit ertappad med att titta på en. En ointresserad person hade väl inte sökt ens sällskap, blivit så glad över att se en och känna att hennes blick har något att dölja?

Hur vet man om vibbar är enbart vänskapliga, eller om det ligger något mer bakom? Med Henne visste jag innerst inne att det var övertolkningar och önsketänkande. Jag var intresserad av henne redan innan jag själv fattade att jag var det, det var ju liksom otänkbart att jag skulle vara intresserad av kvinnor. Så när jag slutligen insåg och accepterade faktum hade det säkert pågått ett tag i mitt undermedvetna. Jag såg saker jag ville se. Med mitt senaste svärmeriobjekt lade jag märke till vibbarna redan innan jag kom på mig själv med att få det där pirret i magen. Om man ska dra jämförelsen ett varv extra så var jag inte intresserad av henne i början. Visst tyckte jag att hon var trevlig och att hennes beteende ibland gjorde mig nyfiken. Men mer än så var det inte. Och den största faktorn som talar emot att jag skulle ha inbillat mig det hela är att jag knappt märkt av några vibbar överhuvudtaget sedan jag faktiskt blev intresserad. Är det för att jag hållit avståndet och säkert ibland betett mig konstigt som en ren försvarsmekanism? Eller är det för att hon också backat? Eller... var det inbillning från början till slut? Och har mitt intresse gjort att jag sänder ut vibbar som gör henne på sin vakt?

Jag kan bara hoppas och önska att vad det än är går över, att jag hittar sinnesro och att jag kan bli kär i någon som det bara är enkelt och bra med från början. Ska det vara så mycket begärt?