Enough is enough

Du är fantastisk på alla sätt och vis. Om saker hade sett annorlunda ut hade vi kanske haft en framtid ihop. Men nu gör de inte det, saker ser inte annorlunda ut - de är precis som de är. Och jag orkar inte hoppas längre. Jag tror att jag släppt taget på riktigt den här gången. Nu kan jag bara hoppas på att ditt pendlande fram och tillbaka inte ruckar på mitt nuvarande känslotillstånd, där jag är nöjd med att bara vara din vän.

Anledningen till att det lyser om mig

Jag såg min spegelbild i ett fönster ikväll. Det lyste om mig. Mina ögon och hela mitt ansikte log, utan att jag egentligen drog på munnen. Mungiporna var uppåtvinklade visserligen, men det var inget regelrätt leende. Men det lyste om mig. Du såg det också, "hela du lyser av glädje och pigghet" sa du, efter att jag beklagat mig över hur trött jag är. Förstår du inte att det är du som gör det? Det är du som får mig att lysa så att jag till och med ser det själv, långt efteråt när jag ser min reflektion i ett fönster. Det är du.

Att släppa taget

Jag har så mycket känslor och tankar jag behöver få ur mig. Men det enda som kommer ut är tårar. Jag vet inte vad jag gråter för. Eller jo, det gör jag. Jag gråter för att jag måste släppa taget. På riktigt. Jag har tagit ett stort steg. Inom en snar framtid kommer SO och jag inte längre vara kollegor. Jag kommer inte att träffa henne varje dag längre. Hon säger att hon vill fortsätta umgås med mig och jag är för svag för att säga nej. Men hur mycket jag än vill ha denna fantastiska människa i mitt liv, så kan jag inte blunda för det oundvikliga. Hon vill inte ha mig som något annat än vän. Jag vill ha henne som min vän också. Men ännu mer vill jag dela hela mitt liv med henne - som älskare, som livskamrat. Men den platsen är redan upptagen av någon annan i hennes liv. Så kan jag verkligen nöja mig med att bara vara hennes vän? Jag vet inte. Jag antar att det är därför jag gråter - jag har kommit till punkten där det är allt eller inget som gäller, och det verkar vara ingenting-skålen som väger över.

Stjärnor utan svindel – Kajas version

Jag köpte Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs i Pride Park i somras. Det kändes som en sådan där måste-bok att läsa som flata. Och läste den gjorde jag. Jag blev berörd från första början, som flata känner man nog igen sig oavsett vilken ”sida” man befinner sig på – den som redan är bekväm i sin läggning och den som får en chock vid upptäckten av känslor för någon av samma kön.

I det läget jag befinner mig i sedan ett tag tillbaka hade det varit intressant att läsa samma historia, fast ur Kajas perspektiv. Det vill säga, kvinnan som huvudpersonen Sophie blir kär i. För det är Kaja jag identifierar mig mest med. Sophies tankar och känslor var mina för flera år sedan, men det är Kajas funderingar jag vill dyka djupare i just nu, hitta något slags identifikationsmönster.

Sophies och Kajas historia påminner om min och SO:s. Vi kommer närmare varandra för varje dag, men det är ju inte helt okomplicerat. Jag hade velat veta vad Kaja (eller Mian Lodalen, som det sägs att karaktären är baserad på) tänkte, när hon och Sophie (Louise Boije af Gennäs) ”bara var vänner”. Var det verkligen så enkelt för henne att bli tillsammans med någon som levt som hetero i hela sitt liv, någon som fortfarande var bunden till heterolivet i allra högsta grad? Vad tyckte hon om att smyga runt med förhållandet, egentligen?

Jag är, precis som Kaja i Stjärnor utan svindel, väldigt självständig. Jag har inget behov av att bli tillsammans med någon till varje pris. Jag vet inte ens om jag är kapabel att ha ett förhållande med allt vad det innebär. Men betyder det att jag vill ha ett låtsasförhållande? Att vara någons hemlighet? En kort period kanske. Men jag är inte så säker på att SO skulle ta steget ur heterolivet på samma sätt som Sophie gjorde. Och då är frågan, hur hanterar jag det om det skulle gå så långt som till att SO vill kliva över vänskapsgränsen?