Den andra Hon

Det har aldrig någonsin tidigare inträffat att jag haft känslor för två personer samtidigt. Jag måste säga att det känns både fjortisaktigt och förvirrande. Betyder det att jag är polygam? :oP Svärmeriobjektet gör mig till en våt pöl, jag kommer ständigt på mig själv med att kasta mig framför hennes fötter och tigga uppmärksamhet. Med Dejten känns det annorlunda. När jag är med henne finns ingen annan, hon har min odelade uppmärksamhet. Hon får mig att må bra och lockar fram mina bästa sidor. När vi skiljs åt fånler jag och längtar tills nästa gång jag får träffa henne. När hon tydligt visar att hon vill ses igen och när hon sedan hör av sig och föreslår en dejt blir jag återigen fylld av glädje.

Jag vågar inte hoppas för mycket på Dejten. Men det är klart att jag hoppas. Och med hoppet kommer tvivlet, paradoxalt nog. Om det nu skulle leda till något med henne, kommer jag komma över Svärmeriobjektet per automatik då? Kommer jag att känna att Dejten är allt jag vill ha? Eller kommer jag känna den där gnagande känslan som säger "Var det inte mer än det här?".

Jag har hittills inte jämfört dessa två kvinnor med varandra, kanske för att jag träffat dem i så vitt skilda sammanhang - men kanske också för att de väcker olika känslor i mig. Man kan inte jämföra två så olika personer och de känslor de framkallar hos mig. Eller kan man det? Kommer jag att sakna det den ena ger mig, om jag skulle få den andra? Jag antar att det är en fråga som kommer att få sitt svar så småningom. Fast innerst inne hoppas jag att jag inte ska känna något behov av att ens grubbla över det, att allt bara faller på plats och känns rätt.

Hon

Det hon gör med mig är inte bra. Eller kanske ska jag säga, det jag låter henne göra med mig. För det är jag som inte vill släppa känslorna. Men hon gör det inte lätt för mig. Jävla kvinna. Jävla underbara, fantastiska, förbannade kvinna.

Meningen med livet (varning för filosofiskt inlägg)

Ibland tänker jag att det måste finnas en mening med allt. När allt verkligen varit åt helvete och när man kan ge sig fan på att det avlägsna ljuset längst bort i tunneln är ett tåg. Då brukar jag tänka att livet inte kan gå ut på att man ska må skit hela tiden, det måste finnas något mer och att allt elände man går igenom är en prövning för att man ska uppskatta lyckan när den väl kommer.

Det är väl den där tron, eller vad man vill kalla det, som gör att jag sitter här idag. Utan den hade jag gett upp, kastat in handduken och kapitulerat. Lagt mig ner och dött. Men har jag hittat meningen med livet? Gör man någonsin det? Och vad är meningen med livet? Kan det finnas flera meningar? Det kan ju inte vara samma för alla. En del säger att meningen med livet är att skaffa familj. Andra säger att meningen med livet är att hitta inre frid, hur man nu gör det - därom tvista de lärde. Sedan finns det de som säger att det inte finns någon mening med livet.

Jag tror att meningen med mitt liv är att utvecklas, att lära mig av mina misstag, att resa mig när jag faller, att inse att det inte är värt att slösa bort tid på småsaker. Att glädjas över det lilla. Att glädjas över det man redan har, och inte hela tiden sträva efter något bättre. Ja, jag tror att meningen med livet är att sluta leta efter mening och bara leva i nuet. För att vara extremt klyschig - leva medan man lever, helt enkelt. Ta de chanser som ges, att inte vara rädd för att göra bort sig, att våga ge av sig själv.

Jag vill inte ligga på min dödsbädd och tänka "Tänk om jag hade gjort det där...". Jag vill tänka "Helvete vilken åktur jag haft!" och dö med ett leende på läpparna och med en visshet att jag inte hade velat göra något annorlunda, varken det bra eller det dåliga. Det måste väl ändå vara meningen med livet?

Det där med etikettsättande

Häromdagen satt jag och pratade med en kompis på msn. Så ringde min telefon och jag försvann från datorn en stund. När jag kom tillbaka sa jag att det var min flatkompis som ville beklaga sig över flatträsket, en helt random kommentar som jag inte la någon särskild tanke bakom. Men min kompis reagerade jättestarkt och frågade om jag säger så om alla mina kompisar, typ ”Min heterokompis ringde nyss och ville prata om hur jobbigt det är att vara hetero.”. Det hela ledde till en diskussion om det här med etikettsättande, där min kompis menade att jag verkar tycka att det är väldigt viktigt att sätta etiketter på folks läggning. Jag försökte förklara att jag inte förespråkar stämplande av människor på något sätt, men hon tyckte att jag fokuserar väldigt mycket på att jag är flata och att jag pratar om folk utefter deras läggning.

Jag tyckte det var en rätt intressant diskussion, för jag har alltid varit emot etikettsättande. Men samtidigt har jag märkt, ju längre i min komma ut-process jag kommit, att jag tycker att det är extremt viktigt att jag inte blir tagen för hetero. Jag vet inte riktigt varför. Förr kunde jag tycka att alla ”genusmänniskor” kunde gå till överdrift, men på senare tid har jag förstått värdet i att faktiskt diskutera dessa frågor. Nu när jag inte längre klassar mig själv som hetero ser jag att samhället är helt sjukt heteronormativt. Därför har det blivit viktigare för mig, som nu faktiskt påverkas av det på ett annat sätt, att framhäva att jag faktiskt inte är hetero. Det är inte som att jag går runt med en skylt som förkunnar att jag är lesbisk, eller presenterar mig som flata varje gång jag träffar en ny människa. Men det kan hända att jag pratar mycket om folks läggning, för att det för mig är ett sätt att tydliggöra saker.

I lördags menade jag inget särskilt med min kommentar, jag ser inte ens den kompisen som en ”flatkompis” även om jag benämnde henne som det. Jag sa det för att jag på något sätt ville understryka det faktum att hon ringde för att beklaga sig över hur svårt det är att träffa tjejer. Min kompis som jag pratade med på msn ser sig själv som hetero och kanske är det där ”problemet” ligger. När jag senare på kvällen nämnde detta för min dejt var nämligen det första hon frågade om denna kompis är hetero, och när jag svarade ja sa hon ”Men då är det därför”. Kanske ligger det något i det. När jag levde som hetero var jag betydligt mer ”tolerant” och tyckte att man inte skulle hålla på och kategorisera människor. Vad spelar det för roll liksom? Jag har fortfarande den grundinställningen, men eftersom jag samtidigt gjort ett aktivt val med att vara öppen om min läggning så tänker jag ändå annorlunda nu. Det känns viktigt för mig att kategorisera mig som flata, att folk inte ska förutsätta att jag är hetero. Jag vet som sagt inte riktigt varför. Är det en del i processen tro?

Motgift

Det fyller mig med både glädje och lite rädsla att upptäcka att Dejten är den enda som kan få mig att tänka på annat än svärmeriobjektet. Hon är som mitt levande motgift och det känns som att jag kan bli lite beroende av det... När jag är med henne tänker jag inte på något annat än hennes söta mun, hennes mjuka röst och bubblande skratt. Känslan dröjer sig kvar långt efter att vi setts och det är en känsla jag tycker om.

Absurt

Jag vet inte om jag gjorde rätt som berättade för en annan kollega idag, om min situation med svärmeriobjektet. Men nu är det gjort och jag fick en liten bekräftelse på att jag inte inbillat mig, så som hon beter sig mot mig är inte hennes standard-sätt att bete sig mot folk i allmänhet. Det dumma med denna bekräftelse är att jag får ännu svårare att släppa mina känslor och gå vidare. Jag tror ju inte på kvinnan när hon säger att hon inte känner likadant. Det som är bra är att jag nu har en fluga på väggen, en utomstående person som kan observera oss - om personen i fråga vill förstås, det är inget jag kräver eller förutsätter.

Det är en absurd situation jag hamnat i. Jag vägrar tro på en person som förnekar att hon har känslor för mig, men samtidigt förstår jag henne. Jag försöker sätta mig in i hennes situation och det kan inte vara lätt. Men hur jobbigt måste det inte vara att trycka ner känslor, förneka sig själv och sina behov? Hon måste verkligen tycka att det andra alternativet är värre. Att bryta upp, att ge fan i att tänka "vad ska andra tycka?", att våga sätta sina egna känslor och behov i första rummet. Det är inte min sak att tvinga ut henne ur garderoben, men jag önskar ibland att alla hade modet att göra det de innerst inne önskar och vill. För att hon har känslor för mig, det kan jag nästan svära på att hon har. Det är för många tillfälligheter och småsaker för att det skulle vara slumpartat.

En annan absurd situation, förutom den jag befinner mig i mest hela tiden, hamnade jag i på vägen hem idag. Jag satte mig bredvid ett ungt par på tåget. Tjejen verkade vara väldigt pratglad och pratade mest hela tiden med sin kille. De verkade ganska nykära, men tjejen hade nog inte så bra självkänsla. Hon var ganska lik mig utseendemässigt och så började hon racka ner på sitt utseende genom att säga att vissa tjejer som ser ut som hon är så fula. När hon sa det kastade hon en blick åt mitt håll och jag tänkte "Jaha? Tack för den!". Men sedan sa hon "Tjejen som sitter bredvid dig är snygg.". Hon sa det alltså inte till mig, utan till sin kille - och inte var hon särskilt diskret heller. Förmodligen sa hon det för att hon ville ha bekräftelse från sin kille, men jag kunde ändå inte låta bli att ta åt mig av "komplimangen". Jag har nämligen känt mig allmänt ful idag och att få höra av en tjej, även om hon inte säger det direkt till mig, att hon tycker att jag är snygg är bra för egot :)

Miljöombyte

De säger att miljöombyte ska vara bra när man behöver få något annat att tänka på. Jag kan meddela att det inte hjälper att åka bort, om det så är flera hundra mil till en plats vackrare än något annat du sett. Tankarna på henne hittar mig vart i världen jag än åker.

my friends keep telling me:
hey, life will go on,
time will make sure I will get over you.
this silly game of love -
you play, you win only to lose.

Sorry, Petra Mede

Jag försöker verkligen att inte tänka på henne. Ibland funkar det. Just nu har jag en massa saker och människor omkring mig som distraherar, så ibland går det flera minuter utan att jag tänker på henne. Men så kommer jag på mig själv med att leta efter henne med blicken, fast jag vet att hon förmodligen befinner sig på någon helt annan plats, alldeles för långt bort för att jag ska kunna lägga märke till henne med blotta ögat. Men ändå kommer jag alltså på mig själv med att söka efter henne i folkmassor, på tunnelbanan, på bussen, på gator... Ja, överallt. Det är ju fan patetiskt. Men det värsta är att jag undrar om hon tänker på mig också. Eller nej, det värsta är att när jag tänkt tanken på om hon tänker på mig också, blir jag så irriterad på mig själv att jag drar långa haranger i huvudet med diverse svordomar om att jag måste lägga av och fatta någon gång att hon nog inte tänker på mig, vare sig nu eller någonsin.

Igår blev jag tillfälligt glad när dejten som jag träffat några gånger hörde av sig och frågade om jag vill ses snart. Jag gillar verkligen henne...! Men inte ens hon kan få mig att sluta tänka på hon som letat sig in under mitt skinn. Jag tänkte på det häromdagen, på hur starka mina känslor för henne egentligen är. Jag funderade på om det fanns någon jag hellre skulle vilja vara med. Och helt ärligt vet jag inte. Jag tror inte det. Dejten ger mig lite hopp, men jag vill inte lägga ner för mycket engagemang i henne heller, om det nu är så att hon fortfarande bara är ute efter vänner. Jag kan absolut tänka mig att "bara" vara vän med henne, men jag vill inte riskera att återigen få känslor för någon som inte besvarar dem. Och så kom jag att tänka på Petra Mede, denna fantastiska kvinna...! Skulle jag välja henne före mitt svärmeriobjekt? Petra och jag skulle säkert kunna ha både en och flera intressanta diskussioner om allt mellan himmel och jord. Hon skulle få mig att skratta och kanske skulle jag få henne att åtminstone dra på smilbanden. Men skulle det uppstå en gnista? Jag vet inte. Jag tror att jag skapat mig en bild av Petra som passar mig, men skulle vi träffas i verkligheten - skulle det vara så fantastiskt trevligt som jag inbillar mig? Kanske, kanske inte. Men med den fakta jag har att tillgå i detta nu så hade jag nog faktiskt valt bort fröken Mede, om jag hade minsta chans på svärmeriobjektet... Så djupt har hon alltså grävt sig in under mitt skinn. Jag är ledsen Petra Mede, om du inte överbevisar mig är jag alltså rädd för att jag måste välja bort dig...

Under mitt skinn

Hur fan lyckades hon med konststycket att ta sig in där? Och hur får jag bort henne?