Att distansera sig

Svärmeriobjektet fortsätter trigga mig med sina vibbar - inbillade eller ej. Den senaste tiden har jag märkt att jag haft alldeles för lätt att strunta i mina principer och nästan flirtat med henne emellanåt. Det är fan inte bra. Så jag försöker distansera mig. Jag har liksom inget att hämta, så varför ens leka med elden? Om jag bara kunde ignorera den där känslan som kommer när hon ler mot mig...

Det där med rädslor

Häromkvällen tänkte jag på vad det är jag gjort. Jag har alltid varit en person som hellre tar tjuren vid hornen än stillatigande står bredvid och ser saker försvinna förbi. Men jag har alltid haft mitt sunda förnuft att luta mig tillbaka mot. Just nu känns det som att det sunda förnuftet får se sig besegrat av något annat. Något som jag inte vet vad jag ska sätta för etikett på, men som är obegripligt starkt. Något som jag inte vet var det kommer ifrån.

En enda gång i mitt liv kan jag komma på att jag betett mig lika irrationellt. Självklart har jag gjort knäppa saker (en del verkligt knäppa saker!) både före och efter det, men det finns bara ett tillfälle jag kan likna vid det jag upplever nu. Och det skrämmer mig, för förra gången gick det inte särskilt bra. Men det som skrämmer mig mest är att om jag känner som jag gör redan nu, trots att jag inte ens varit i närheten av samma händelser som ledde till katastrof förra gången – vad ska det leda till den här gången?!

I samband med att jag tänkte ovanstående tankar funderade jag också på det här med att gå på dejt. Med någon man verkligen gillar. Jag var inte riktigt beredd på att bli överöst av känslan den tanken gav mig – ångest. På något sätt har jag varit så fokuserad på allt som kan gå åt helvete att jag inte reflekterat över det som kan gå bra. Förrän nu, vill säga. Hur kan tanken på det ge mig mer ångest än tanken på katastrof? Kanske för att jag är van vid nederlag, jag vet att jag kan hantera dem. Jag tappar aldrig modet att försöka igen – otroligt nog. Men det där med att saker och ting går bra, det är ett inte lika välkänt område för mig. Så när jag hängav mig åt att tänka på hur det skulle kunna se ut om det gick vägen för en gångs skull, blev jag fylld av en massa tvivel. Tänk om jag inte vill ha det, om jag faktiskt fick det? Hur fan hanterar jag något som är bra? Kommer jag att stöta bort det av ren och skär rädsla, för att jag intalar mig att det ändå kommer att hända förr eller senare – så varför inte förr?

Jag må vara modig när det gäller vissa saker, att kasta mig in i det okända och kämpa för det jag vill ha. Men fan vad rädd jag är över att upptäcka att jag kanske aldrig blir nöjd, eller att mina demoner ser till att jag sätter krokben för mig själv genom att förstöra det som är bra. Klarar jag av att vara lycklig? Det är den stora – och mest skrämmande – frågan.

Ingen värdighet kvar

Jag har tydligen ingen skam i kroppen. Om jag hade något slags värdighet innan har jag garanterat sopat iväg varje litet uns av den. Nåja. Ingen kan anklaga mig för att inte ha försökt i alla fall och det, mina vänner, är något jag kan leva med - vetskapen om att jag gjort allt jag kunnat. Och kanske kan jag gå vidare, en gång för alla. Oavsett hur det slutar.

Fler frågor

Det jag såg igår - vad det var behöver jag inte gå närmare in på - gjorde mig fylld av känslor. Hopp. Misstänksamhet. Nervositet. Förvirring. Glädje. Sorg. Skepsis. Rädsla.

Rädslan är nog starkast. Rädslan för vad jag kan tänkas göra med denna nya information. Jag har lovat mig själv att inte hänfalla åt vissa saker, men när jag nu snubblade på denna nya kunskap (som jag inte ens vet om den är ny, bara för att den är det för mig betyder det inte att det inte var så redan från början) har jag svårt att kontrollera mig. Vad betyder det egentligen att jag fick veta detta? Och hur ska jag tolka min egen reaktion? Bör jag göra något nu när jag vet mer, eller ska jag låta det vara?

Jag önskar att jag hade lika många svar som jag hade frågor. Men det har jag inte.

Åh skit

Jag önskar att jag inte hade sett vad jag såg precis. Skit också...! Hur fan ska jag nu kunna släppa det?! SKIT.

Att blanda ihop känslor

Jag tror egentligen inte att jag är intresserad av den senaste heterobruden. Hon är jättesöt, jättecharmig och bra på alla sätt och vis. Men jag tror att det hela handlar om beundran. Jag tycker att hon är så sjukt duktig på det hon gör, jag ser upp till henne. När jag tänker på henne känns det inte likadant som med andra jag haft riktiga känslor för. Det känns inte som att det är jättejobbigt att veta att det inte blir något den här gången, för känslorna jag har handlar inte om kärlek. Helt ärligt vet jag inte ens om det finns attraktion med i bilden. Jag gillar henne, det finns det ingen tvekan om. Men jag tror att jag blandar ihop begreppen lite. Det är i och för sig skönt, för som en kompis påpekade idag är det ett lustigt fenomen det där med att jag blir intresserad så lätt av folk. Det gör mig lättad att inse att jag kanske inte har så djupa känslor för alla jag spanat in den senaste tiden, utan att det mest handlar om att jag har lätt för att gilla personer och att jag tror att jag känner mer än vad jag egentligen gör.

Ytterligare en vän påpekade ännu en intressant grej - det där med att stöta bort folk man är intresserad av. Han sa att det en oskriven lag att man alltid letar efter någon som är bättre än en själv och att det då är mer regel än undantag att man inte vill ha dem som vill ha en. Genom att ge komplimanger till någon höjer man automatiskt den andras status, medan ens egen sänks. Och vem vill ha någon som är "sämre" än en själv? Det svåra i kråksången är alltså att inte vara för översvallande mot den man gillar, utan att vara lite laid back istället. Det gäller verkligen att tajmingen är den exakt rätta, för att båda ska befinna sig på exakt samma "status-nivå". Och där kan vi snacka om att det blir riktigt svårt!

Att bli medveten om sådana här saker borde göra det enklare att hitta rätt i den snåriga känslodjungeln. Jag hoppas sannerligen det...!

Osmidigt

Åh gud. Varför kan jag inte vara normal? Varför måste jag börja bete mig jätteunderligt så fort jag gillar någon? Och varför måste denna någon vara hetero, upptagen och dessutom verka bli skrämd av min uppmärksamhet? Jag är ju pinsam. Osmidig och pinsam. Pinsamt osmidig, helt enkelt.

Nervös - igen

Nu är jag återigen sådär stirrig, med varenda nerv utanpå kroppen. Inte heller denna gång vet jag varför. Jag känner på mig något, men vågar inte riktigt tro på det. Undrar om det är därför? Man kan ju alltid hoppas...

I Still Miss Someone

Träffade ett par lesbiska kompisar efter jobbet i torsdags. Berättade för dem om mitt dilemma, att jag blir smått betuttad i varenda tjej jag blir lite nyfiken på. Jag tycker att det är sjukt förvirrande, för att inte tala om jobbigt. Vad fan är det som händer, liksom? Jag har aldrig varit intresserad av flera personer samtidigt eller haft så lätt att bli förälskad förut. Mina kompisar lugnade mig med att säga att de var precis likadana när de var nya på den lesbiska marknaden. Men det ändrar inte det faktum att det är förvirrande och jobbigt och att jag önskar att jag bara kunde träffa den där Någon som gör att jag inte är det minsta intresserad av någon annan, någon som besvarar mina känslor. Jag längtar så mycket efter kärlek nu så att det inte är klokt. Jag är fortfarande inte desperat, men jag är grymt trött på att vara singel och hela tiden vara rädd att jag missar chanser, att känna att jag slösar bort mina känslor på saker som aldrig leder till något ändå. För varje dag som går och jag fortfarande inte fått känna det där kärleksruset på riktigt, blir jag mer och mer övertygad om att det aldrig kommer att hända. Att jag alltid kommer att förbli en patetisk, tråkig och ful singel som ingen vill ha.

Blond - check! Hetero - check! Upptagen - check!

Seriöst. Kan jag inte hitta någon annan typ att falla för? Måste det vara blonda heterobrudar? Är de inte hetero är de ändå upptagna. Och den här är såklart upptagen och hetero. Gjort bort mig har jag också gjort. Äh. Jag kan bjuda på det. Men det vore trevligt om jag kunde hitta någon som är ledig någon gång, någon som inte just flyttat ihop med sin kille, någon som inte måste vara så förbannat söt och charmig utan att mena något med det. Jag skulle ju skita i det här nu. Så låt mig få göra det...!!!

(Och nej, jag faller inte för en ny tjej varje vecka. Den här råkar jag ha känt i några månader, det är den senaste tiden jag märkt att hon ju är rätt fucking amazing.)