Icke-anledningar

Tycker du att det ger dig något att tassa som katten kring het gröt? Att hitta på en massa anledningar för att kunna höra av dig till mig, fast vi båda vet svaren på dina frågor - såväl de du ställer som de du inte vågar yttra högt?

Du får det att låta som att jag planerar in min tid efter hur du väljer att göra. Jag vet att du inte menar det så, men i och med att du inte vågar ta bladet från munnen och säga som det är så projicerar du din egen önskan att vara med mig genom att lägga ansvaret på mig. "Jag vet inte hur du vill göra, men jag har planerat det här och det här". Kan du inte bara säga att du vill att jag ska komma och göra dig sällskap? Men det går ju inte. För säger jag ja är det mitt eget beslut, utan påverkan från dig. Men när jag säger nej, vilket jag gjort idag, är det inte du som är för på. Det är ju jag som väljer bort dig och då kan du fortsätta ignorera det faktum att det är du som fortfarande hittar på icke-anledningar att höra av dig till mig. Det är du som planerar in saker med mig med i beräkningarna. Det är du som vill att vi ska umgås. Det är du som fortfarande gömmer dig bakom de oställda frågorna, de andra människorna och alla andra anledningar du kan komma på.

Men det pratar vi inte högt om, eller hur?

Från mig själv, till mig själv - en riktigt god jul och en god fortsättning

Du ringde idag. Jag hörde på din röst att du längtat efter att få höra min. Det hördes säkert på mig att jag saknar dig också. Du undrade om vi skulle ses idag, som vi pratade löst om för en vecka sedan när vi sågs senast. Jag gav inget klart besked just där och då, så du började småprata om något annat. Om några dagar reser du bort och det hördes att du är angelägen om att du vill att vi ska ses innan du åker. Jag la på med löfte om att höra av mig om ikväll. Om du bara anade hur din röst i andra änden av luren gjorde mig svag och viljelös, förvandlade mig till ett våp... igen. Men någonstans inuti finns det uppenbarligen kvar ett uns av självbevarelsedrift och när jag tvingat bort minnet av din röst i mitt öra bestämde jag mig. Det blir inget du och jag ikväll. Kanske inte senare i veckan heller. Om jag ska släppa dig och gå vidare måste jag lyssna på den där inre rösten som inte vill att jag ska hata mig själv för vad jag låter dig göra med mig. Det får vara min julklapp till mig själv - att inte trampa på min självkänsla.

Hat är ett starkt ord

Jag hatar att jag vet att du tänker på mig. Jag hatar vad det gör med mig att veta att jag dyker upp i dina tankar, när du är på jobbet, när du är hemma, när du är på väg hem, när du är var fan som helst. Jag hatar att vetskapen om att du tänker på mig grumlar min glädje för andra saker. Jag hatar att jag är för svag för att be dig sluta göra det som gör att jag hatar allt det här. Jag hatar det.

Det känns som igår

Det var en dag i september förra året jag förstod att det var kört. Hon uppenbarade sig i dörren på jobbet, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Jag hade märkt det sedan några veckor tillbaka, att hon allt oftare gick förbi mitt rum. Min dörr stod alltid öppen, och jag kunde se folk innan de såg mig. Först hälsade hon bara i förbifarten. Sedan började hon stanna till, både på vägen till det rum hon egentligen var på väg till och också på vägen tillbaka. Snart började hon hitta anledningar att komma in på mitt rum, lämna lite grejer för att hämta dem senare eller visa mig något på datorn.

Den där dagen i september insåg jag som sagt att det jag varit rädd för skulle hända redan hade hänt. Redan under sommaren var det något i hennes granskande blick som gjorde att jag tänkte att här måste jag se upp. Och jag såg upp. Men inte hon. Hon gav mig konstant anledningar att reagera på hennes beteende. Jag såg henne titta på mig när hon trodde att jag inte såg, och när jag tittade åt hennes håll vände hon bort blicken. När vi möttes i korridorerna såg hon ut som att hon inte visste vart hon skulle ta vägen, men när vi väl kom nära nog för att hälsa sken hon upp som en sol. Men det var inte förrän den där dagen i september jag förstod att jag höll på att falla.

För när hon stod där i dörren, lutade sig mot dörrkarmen och log sitt fantastiska leende mot mig märkte jag hur mitt hjärta hoppade över ett slag. Plötsligt blev jag alldeles nervös och babblig. Vad är det här? tänkte jag, fast jag redan visste. Helvete. Inte en gång till. Inte en gift kvinna till. Men det var precis vad som hade hänt. Bara det att det är annorlunda den här gången. Gift kvinna nummer ett (kan kalla henne E som i Ettan hädanefter) var bara min katalysator. Det var hon som fick mig att inse att jag kan bli kär i kvinnor. E och jag hade inte samma relation som jag och SO. När jag slutade på det jobbet höll vi inte kontakten, vi träffades inte, hittade inte på saker tillsammans.

I början trodde jag att det jag kände för SO var något liknande det jag känt för E. Så jag gjorde mitt bästa för att ignorera det. Jag vände mig till och med till E för att jag trodde att om jag kunde sluta cirkeln med henne så skulle problemet med SO lösas samtidigt. Jag intalade mig att om E sa att hon inte haft känslor för mig, att jag bara inbillat mig allt och sett det jag velat se så skulle jag förstå att jag gjorde samma sak med SO. E sa att hon blev smickrad av mitt erkännande, men att hon aldrig haft några sådana tankar om mig. Men hon sa också att hon och SO inte är samma person och att bara för att E inte kände något för mig, uteslöt det inte att SO kanske gjorde det. Jag försökte i vilket fall som helst intala mig att E och SO var lika, att ingen av dem hade känslor för mig.

Men SO fortsatte trigga mig. Till slut stod jag inte ut längre. Jag ville dejta andra, jag ville gå vidare. Så jag bekände mina känslor i förhoppningen att det skulle skynda på förloppet lite. Hon tog det bra, vilket jag förstås hoppats på eftersom vi ändå var kollegor och skulle vara tvungna att träffas i fortsättningen också. Vad jag inte hade räknat med var att hon skulle nagla sig fast, envist hävda att vi är vänner och skulle fortsätta vara det. Jag hade heller inte räknat med att jag inte skulle kunna tro på henne när hon sa att hon inte kände likadant. Hennes beteende sa något helt annat, och fortsatte säga något helt annat.

Och nu är jag här, 15 månader senare. Idag är vi vänner. Vi har gemensamma intressen som vi ägnar oss åt tillsammans och vi umgås på fritiden flera gånger i veckan. Jag har lärt känna SO och hon har lärt känna mig. Jag förstår inte vad det är hon tycker är värt att hålla fast vid hos mig. Förutom våra gemensamma intressen lever vi helt olika liv, hon och jag. Jag har funderat på det där, att om jag inte hade haft känslor för henne - hade jag verkligen umgåtts så intensivt med henne? Jag träffar ju SO oftare än vad jag träffar någon annan av mina vänner. Svaret är att nej, det hade jag förmodligen inte. Så vad får hon ut av att umgås med mig? Jag borde fråga henne. Innan det hinner gå 15 månader till av samma visa. Även om det känts som de kortaste 15 månaderna i mitt liv, och även om varje dag under det här dryga året som jag inte träffat SO har känts inkompletta. För det är ju inte som att de dagar jag faktiskt träffar henne känns kompletta, de heller.

Allt jag gör, tänker, rör vid, andas är du

Jag kan inte gråta över dig längre. Vad betyder det? Att jag släppt taget på riktigt? Men varför tänker jag på dig hela tiden då? Jag tänker på dig när jag borstar tänderna, för du var med när jag köpte tandborsten. Jag tänker på dig när jag har på mig jackan som jag rev upp ärmen på, för du var med när det hände. Jag tänker på dig när jag får mejl från folk som heter likadant som du. Jag tänker på dig när jag ser presenterna jag fick från kollegorna när jag slutade, för det var du som köpte dem. Jag tänker på dig varje gång jag smörjer in mig med min body lotion, för du frågade en gång om det var jag som luktade så gott när jag hade den på mig. Jag tänker på dig när jag dricker kokos-smoothie, för det är din favorit. Jag tänker på dig när jag ser min stökiga lägenhet, för det får mig att tänka på att jag bjudit hem dig. Jag tänker på dig när jag har min gråa ulltröja från Esprit, för det var den jag hade på mig när jag berättade för dig om mina känslor. Jag tänker på dig när jag lyssnar på musik, för alla låtar jag hör handlar om dig. Allt handlar om dig.

Ett ljus i vintermörkret

Petra Mede, jag vet att risken (chansen?) är minimal att du läser min blogg – men jag tänker skriva det här inlägget som att du faktiskt läser det jag skriver :)

Eftersom jag är en vanlig dödlig som har räkningar att betala var jag precis som alla andra vardagsmorgnar på väg till jobbet igår morse. Som en zombie stod jag vid Slussen och väntade på tunnelbanan klockan alldelesförtidigt. Om det är mer än en SL-minut kvar att vänta på rätt tunnelbana brukar jag roa mig med att titta på reklamen på väggen tvärs över rälsen. I vanliga fall brukar just den reklamplats som föräras mina morgontrötta blickar vara öronmärkt för typ Gina Tricot eller Lindex. Jag brukar fördriva tiden med att fundera på vad det beror på att den nya mörka GT-modellen fått sällskap i form av en blondin, eller varför Lindex-modellen bara har ett enda ansiktsuttryck.

Men igår morse var det MQ som tagit plats i mitt lilla reklamhörn. Istället för ett par lollipop-brudar med skitfula klänningar var det tre glada ansikten som fastnade under min granskande blick. Jag kom på mig själv med att bli aningens piggare och kände mig rentav glad. När hände det senast att jag blev glad bara av att kasta en blick på en reklamskylt? Har det någonsin hänt? Jag vet inte. Men igår morse inträffade det. När jag upptäckte att det fanns tre olika bilder blev jag ännu gladare – för att inte tala om hur lycklig jag blev över att se att en av de glada modellerna var Petra Mede. Jag är ju lite betuttad i denna fantastiska kvinna. Det är inte det att jag tycker att hon är snygg (även om jag nu råkar tycka att hon är det), det är något annat. Utstrålning, personlighet... Hon har det där berömda något.

För varje intervju, artikel eller grej jag snubblar över om/med/av Petra Mede tycker jag att hon säger så kloka saker och jag blir nyfiken på det där spröda som skymtar under ytan. Jag har till exempel aldrig hört någon annan säga en sak som enligt mig är fundamental – det där med att tycka synd om någon, att det är en förolämpning mot personen i fråga. Alla kan ju vid det här laget historien om Petra Mede och hennes Rygg. Det var i någon intervju hon påpekade det faktum att hon inte ville att folk skulle tycka synd om henne och att hon inte tyckte synd om andra heller. Jag kunde knappt tro mina öron, för jag vet inte hur många gånger jag i vårt jantesamhälle haft denna diskussion med folk. Ingen har någonsin fattat vad jag snackat om, åtminstone inte innan jag förklarat hur självförnedrande det är att tillåta sig att bli tyckt synd om eller hur man faktiskt ser ner på en annan person genom att säga ”stackars dig”. Hur förminskande det är att spela martyr eller låta någon göra en till martyr.

Det är så mycket klokheter som kommer ur denna kvinna. Hon bjuder dessutom på sig själv och jag tycker att hennes humor är både smart och rolig. Samtidigt är hon ödmjuk och hon – för att slänga mig med klyschor – har båda fötterna på jorden. Härom morgonen när jag såg MQ-reklamen blev jag påmind om allt det där som jag tycker att Petra Mede står för – glädje och allvar i en skön blandning. Plötsligt kändes det väldigt mycket lättare att stå där klockan alldelesförtidigt och vänta på tunnelbanan till jobbet, när jag såg Petras vackra leende stråla på väggen ett par meter framför mig. På eftermiddagen när jag var på väg hem påmindes jag återigen, av samma reklam fast på ett annat ställe. Det finns småsaker att glädjas åt överallt.

Jag ville bara att du skulle få veta att det finns folk som tycker att du är bra som du är, Petra. Att ditt leende på en vägg nära mig gör åtminstone min vardag lite trevligare :) Dina klokheter, din styrka, din sprödhet och din humor kommer inifrån och reflekteras i ett ljus som lyser upp mitt vintermörker på ett mycket välbehövligt vis. I like.

Jag är kär

Jag har ingen skyldighet att förklara mig för någon, det här är min blogg med mina tankar och känslor som jag skriver om för min egen skull. Men vad många inte verkar förstå är att det jag delar med mig av här bara är en bråkdel av det som sker i mitt liv. Jag vet att det är många som följer min blogg och som verkar gilla det jag skriver. Det känns oerhört smickrande att folk jag inte känner tycker att det jag skriver är intressant och givande. Men återigen vill jag poängtera att det jag skriver om bara speglar en liten del av mig själv.

Anledningen till att jag skriver om SO i den här bloggen är för att jag inte har någon annanstans att göra det. Jag vill inte skriva om det i en publik blogg "som mig själv", eftersom jag inte bara lämnar ut mig själv utan även SO. Allt jag skriver om pratar jag om med mina vänner, men jag har alltid tyckt om att uttrycka mig i skrift och att inte få göra det skulle kännas alltför jobbigt. Så jag väljer att ventilera de tankarna just här.

Det här inlägget är tänkt som ett klargörande när det gäller mina känslor för SO. Ni som har följt min blogg vet att mina känslor för henne började spira förra hösten. Då hade jag redan känt henne ett tag, så det var inte frågan om kärlek vid första ögonkastet. När jag märkte att hon påverkade mig mer än jag ville erkänna försökte jag slå bort det. Jag har varit i en liknande situation förr (med kvinnan som var anledningen till att jag började skriva i den här bloggen) och ville inte upprepa gamla mönster. Till en början trodde jag att jag hade läget under kontroll. Jag träffade andra kvinnor som också väckte känslor i mig. Då trodde jag att jag blivit knäpp, mer eller mindre. Det var förvirrande att känna sig dragen till flera samtidigt. Det gjorde att jag inte la så stor vikt vid känslorna för SO.

Men SO hade en förmåga att krypa in under skinnet på mig. Hon verkade dras till mig som en magnet och hur mycket jag än ville kunde jag inte stå emot. Jag insåg att attraktionen jag känt för de andra kvinnorna förmodligen hade att göra med att mitt undermedvetna försökte skydda mig från att bli för insyltad med SO. Så jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och berätta för SO om mina känslor. Jag tänkte att om jag konfronterar henne, får henne att förstå att hennes beteende mot mig påverkar mig så mycket så skulle mina känslor till slut mattas av och försvinna.

Riktigt så enkelt var det inte. SO ville att vi skulle låtsas som ingenting och fortsätta vara vänner. Eftersom jag tycker väldigt mycket om henne som person och vi var tvungna att ses vare sig vi ville eller inte, bestämde jag mig för att försöka. Till en början var läget mellan oss lite spänt, men med tiden har vi kommit ännu närmare varandra. Vi har inte nämnt mina känslor igen sedan den där gången, men det har hängt i luften många gånger. Under hösten har vi umgåtts mer intensivt och det har känts mer avslappnat mellan oss än någonsin. Jag vet att hon inte vill förlora min vänskap och jag vill inte förlora hennes.

Jag har fått distans till mina känslor för SO. Jag hoppas inte längre att det ska bli hon och jag. Men känslorna är kvar. Jag vill inte ignorera eller trycka ner dem. Jag har låtsats som ingenting i alldeles för stor del av mitt liv. När jag kom ut ur garderoben tog jag samtidigt beslutet att aldrig mer ljuga om vem jag är - framförallt inte för mig själv. Att då låtsas som att mina känslor för SO har gått över fast de inte har det... Det skulle ta död på mig. Det betyder inte att jag hänger upp hela mitt liv på SO, eller anpassar mig efter hennes minsta lilla vink. Det betyder inte att jag inte dejtar andra. För det gör jag. Jag vill inte vara obesvarat kär, jag vill träffa någon att älska och bli älskad av. Jag är öppen för den möjligheten. Men SO finns i mitt hjärta. Hon är en fantastisk människa. Jag tycker om henne så fruktansvärt mycket och vill inte förlora henne som vän.

När jag varit kär på avstånd förut har jag aldrig kommit så nära personen i fråga som jag kommit SO. De personerna har inte alltid betett sig så väl mot mig, vilket skyndat på gå vidare-processen. Men SO har inte gett mig en enda anledning att tycka illa om henne. Hon har inte behandlat mig med något annat än respekt och vänlighet. Man vänder inte en sådan person ryggen. Det skulle inte såra bara henne, utan även mig. Så där har ni svaret på varför jag inte bryter med SO. Där har ni svaret på varför jag inte bara kan släppa det och gå vidare. För även om jag är kär är jag inte förblindad av kärlek. Jag vet precis vad jag gör. Ja, jag älskar henne - som vän. Vänner överger inte varandra. Även om den ena råkar vara kär i den andra.

Jag kommer att sakna dig också

Jag kan se dig som bara vän, nu när jag inte längre hoppas på att det ska bli något mer mellan oss. Det betyder dock inte att jag inte önskar att det vore annorlunda. Men nu är det som det är. Och ett steg i processen att acceptera läget har varit att se till att vi inte träffas lika ofta. Från och med idag kommer vi inte att ses så gott som varje dag längre.

Jag vet att jag kommit närmare dig än någon annan kollega. Du vill släppa mig lika lite som jag vill släppa dig. Du vet att vi kommer att fortsätta vara vänner och ses, inte varje dag men ofta nog. Men jag vet att du kommer att sakna mig ändå. Inte bara för att du sagt det, utan för allt du inte sagt.

Sms

Vänner bryr sig om varandra. Vänner frågar hur det är. Vänner smsar varandra. Men skickar man ett sms det första man gör på morgonen? Fattar du inte vad det gör med en övertolkande hjärna som min? Är jag det första du tänker på när du slår upp dina vackra ögon?

Helvete.

Att gräva sig upp

Det där med att släppa känslorna är inte riktigt så enkelt. Jag tror att jag kommit längre än tidigare åtminstone. Jag måste hålla fokus på mig själv. Jag mår inte bra av att hålla fast vid känslorna, så jag måste hitta sätt att gräva mig upp - inte gräva ner mig. Det gör ont att ens tänka tanken, men kanske behöver jag distans från SO på riktigt. Att vi inte ses alls, så att jag får en chans att släppa henne på allvar. Men det förutsätter att jag pratar med henne igen, för jag kan inte bara börja undvika henne. Man gör inte så mot (bara) vänner, oavsett om man fokuserar på sig själv eller inte. Om hon är min vän kommer hon att förstå. Jag måste bara hitta modet att ta första spadtaget. Hjälp mig - vad är det värsta som kan hända om jag ber att få slippa träffa henne på ett tag?

Enough is enough

Du är fantastisk på alla sätt och vis. Om saker hade sett annorlunda ut hade vi kanske haft en framtid ihop. Men nu gör de inte det, saker ser inte annorlunda ut - de är precis som de är. Och jag orkar inte hoppas längre. Jag tror att jag släppt taget på riktigt den här gången. Nu kan jag bara hoppas på att ditt pendlande fram och tillbaka inte ruckar på mitt nuvarande känslotillstånd, där jag är nöjd med att bara vara din vän.

Anledningen till att det lyser om mig

Jag såg min spegelbild i ett fönster ikväll. Det lyste om mig. Mina ögon och hela mitt ansikte log, utan att jag egentligen drog på munnen. Mungiporna var uppåtvinklade visserligen, men det var inget regelrätt leende. Men det lyste om mig. Du såg det också, "hela du lyser av glädje och pigghet" sa du, efter att jag beklagat mig över hur trött jag är. Förstår du inte att det är du som gör det? Det är du som får mig att lysa så att jag till och med ser det själv, långt efteråt när jag ser min reflektion i ett fönster. Det är du.

Att släppa taget

Jag har så mycket känslor och tankar jag behöver få ur mig. Men det enda som kommer ut är tårar. Jag vet inte vad jag gråter för. Eller jo, det gör jag. Jag gråter för att jag måste släppa taget. På riktigt. Jag har tagit ett stort steg. Inom en snar framtid kommer SO och jag inte längre vara kollegor. Jag kommer inte att träffa henne varje dag längre. Hon säger att hon vill fortsätta umgås med mig och jag är för svag för att säga nej. Men hur mycket jag än vill ha denna fantastiska människa i mitt liv, så kan jag inte blunda för det oundvikliga. Hon vill inte ha mig som något annat än vän. Jag vill ha henne som min vän också. Men ännu mer vill jag dela hela mitt liv med henne - som älskare, som livskamrat. Men den platsen är redan upptagen av någon annan i hennes liv. Så kan jag verkligen nöja mig med att bara vara hennes vän? Jag vet inte. Jag antar att det är därför jag gråter - jag har kommit till punkten där det är allt eller inget som gäller, och det verkar vara ingenting-skålen som väger över.

Stjärnor utan svindel – Kajas version

Jag köpte Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs i Pride Park i somras. Det kändes som en sådan där måste-bok att läsa som flata. Och läste den gjorde jag. Jag blev berörd från första början, som flata känner man nog igen sig oavsett vilken ”sida” man befinner sig på – den som redan är bekväm i sin läggning och den som får en chock vid upptäckten av känslor för någon av samma kön.

I det läget jag befinner mig i sedan ett tag tillbaka hade det varit intressant att läsa samma historia, fast ur Kajas perspektiv. Det vill säga, kvinnan som huvudpersonen Sophie blir kär i. För det är Kaja jag identifierar mig mest med. Sophies tankar och känslor var mina för flera år sedan, men det är Kajas funderingar jag vill dyka djupare i just nu, hitta något slags identifikationsmönster.

Sophies och Kajas historia påminner om min och SO:s. Vi kommer närmare varandra för varje dag, men det är ju inte helt okomplicerat. Jag hade velat veta vad Kaja (eller Mian Lodalen, som det sägs att karaktären är baserad på) tänkte, när hon och Sophie (Louise Boije af Gennäs) ”bara var vänner”. Var det verkligen så enkelt för henne att bli tillsammans med någon som levt som hetero i hela sitt liv, någon som fortfarande var bunden till heterolivet i allra högsta grad? Vad tyckte hon om att smyga runt med förhållandet, egentligen?

Jag är, precis som Kaja i Stjärnor utan svindel, väldigt självständig. Jag har inget behov av att bli tillsammans med någon till varje pris. Jag vet inte ens om jag är kapabel att ha ett förhållande med allt vad det innebär. Men betyder det att jag vill ha ett låtsasförhållande? Att vara någons hemlighet? En kort period kanske. Men jag är inte så säker på att SO skulle ta steget ur heterolivet på samma sätt som Sophie gjorde. Och då är frågan, hur hanterar jag det om det skulle gå så långt som till att SO vill kliva över vänskapsgränsen?

Jag vill inte veta

Du tänker på mig när vi inte träffas. Dina pratiga sms med en massa frågor visar det med all önskvärd tydlighet. Bara det att jag inte vill veta. Jag vill inte veta att du tänker på mig. Jag vill inte veta att du vill att vi ska ses oftare. Jag vill inte veta att du bryr dig om mig. Inte när jag samtidigt vet att du aldrig kommer att ta steget fullt ut.

Dejten + Svärmeriobjektet = kortslutning

Dejten (D) är som bekant den enda som kan få mig att sluta tänka på Svärmeriobjektet (SO). När jag träffar D är det bara hon som existerar och jag har aldrig jämfört henne med SO. Häromkvällen umgicks jag med SO, vi är ju (bara) vänner och hittar på saker på fritiden ibland. Döm om min förvåning när D plötsligt uppenbarade sig framför mig! Hon verkade glad över att se mig och i några sekunder var det bara hon som existerade. Tills jag kom på var jag var, och med vem... Plötsligt blev jag förvandlad till ett nervöst fån. Ett nervöst fån som fann sig själv presentera sina två omöjliga objekt för varandra. Absurt är bara förnamnet. Hur ska jag nu kunna träffa D utan att tänka på SO?

Free is the most beautiful word you could choose because nothing is more important than freedom.

Patetisk gråthög

De säger att man måste hjälpa sig själv innan man kan hjälpa andra. Det finns folk i min närhet som behöver mig som mest just nu, men det enda jag kan tänka på är mig själv, mina egna problem och mina hjärtesorger. Patetiskt är vad det är. Hur ska jag kunna hjälpa andra när jag inte ens kan hjälpa mig själv?

Åh men skit också

Jag startade den här bloggen för att kunna ventilera mina flatfunderingar någonstans. Det var nästan tre och ett halvt år sedan och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Jag är inte lika anonym längre, många av mina läsare känner mig vid det här laget. Det har gjort att jag känner att jag inte kan vara lika öppen i mina funderingar längre. Men det suger ju...! Så nu skiter jag i att censurera mig, jag tänker fortsätta skriva om sådant jag funderar på och ta upp saker som händer i min vardag.

Just nu är det mycket som händer. Det är lite som ketchupeffekten, känns det som. Först händer ingenting, sedan händer allt...! Jag träffade en tjej för ett tag sedan. Hon har egentligen allt jag letar efter hos en partner. Hon är snygg, rolig, smart, charmig... Hon är bra på det där med ord också, vilket jag är svag för. Men kanske är vi för lika, kanske gick det för snabbt, kanske är det onödigt att spekulera i varför... Hursomhelst kom vi fram till att vi nog bara ska vara vänner.

I samma veva som jag träffade den här tjejen började Svärmeriobjektet avancera ännu mer i sitt närhetssökande. Jag tänkte att det kanske hade att göra med att jag nämnt att jag varit på dejt, att det på något sätt gjorde att hon kände sig "säkrare" i mitt umgänge, att hon slappnade av och tillät sig flirta med mig eftersom det ändå inte spelade någon roll när jag gjort klart att jag inte är tillgänglig. Jag ska inte säga att jag inte blev påverkad, för det blev jag. Men på något sätt hade jag ändå distans till det hela. Så när dejtandet med den här tjejen övergick till vänskap hade jag inte tänkt låta Svärmeriobjektet få veta det, jag tänkte låta henne tro att jag fortfarande var otillgänglig - för att själv få behålla distansen jag kände att jag fått till henne.

Men så lätt gick det ju förstås inte. Jag umgicks med några kollegor efter jobbet en kväll och en av kollegorna frågade mig hur det går med kärleken. Svärmeriobjektet stod precis intill och en bråkdels sekund övervägde jag att ljuga och säga att det går bara bra. Men jag har av någon anledning väldigt svårt för att svara oärligt på direkta frågor, så jag sa som det var - att jag dejtat en tjej ett tag men att vi nog inte skulle bli något mer än vänner. Svärmeriobjektet har varit med flera gånger när ämnet dejtande har kommit på tal med kollegor, men hon har aldrig deltagit i diskussionerna. Tvärtom har hon tydligt markerat avstånd och ibland till och med rest sig upp och gått därifrån. Den här gången kunde hon inte gå sin väg, men hon deltog lika lite i samtalsämnet som vanligt. Jag tänkte att det är en smäll jag får ta, om hon börjar bete sig konstigt igen nu när hon vet att jag inte dejtar någon speciell.

Och konstigt är det minsta man kan säga om hennes beteende sedan den där kvällen. Jag trodde att hon kanske skulle ta avstånd, nu när det plötsligt inte skulle vara lika "säkert" att flirta med mig. Nu när jag är tillgänglig trots allt är det ju farligt att leka med elden. Så om det var något jag var beredd på var att hennes närhetssökande, som varit väldigt påtagligt på sistone, skulle minska. Men jag var inte beredd på att hon istället skulle bli ännu mer på. Jag var inte beredd på att hon skulle börja flirta mer uppenbart med mig. Jag var inte beredd på att hennes beröring skulle bli löjligt påtaglig. Och jag var inte beredd på hur jag själv skulle reagera på hennes nya beteende. Hur svag hon skulle få mig att känna mig. Hur svårt jag skulle ha det med att ens försöka dölja det jag känt för henne under så lång tid.

Som om jag inte haft nog på flatfronten hörde Dejten av sig och ville ses. Vi har inte setts på hela sommaren och jag har inte ens tänkt på henne, men när hon hörde av sig blev jag förvånad över hur glad jag faktiskt blev. Så i helgen sågs vi och det var lika trevligt som alltid. Jag gillar verkligen henne, men jag blev lite oroad över att inse att jag är attraherad av henne. Hon sa när vi först lärde känna varandra att hon bara letar vänner, men jag undrar om hon inte känner likadant som jag. Och det var en skrämmande insikt...! För det fick mig att förstå att jag måste ta tag i det här med Svärmeriobjektet, en gång för alla. Det är inte konstruktivt någonstans att jag ska bli en våt fläck så fort hon viftar med lillfingret. Hon måste sluta med sina dubbla signaler för att jag ska kunna gå vidare på riktigt. Hon kommer aldrig lämna sitt trygga heteroliv för min skull och då är det bara elakt av henne att hålla på som hon gör.

Men bara tanken på att prata med Svärmeriobjektet ännu en gång, få henne att förstå hur hennes beteende påverkar mig och att det inte kan fortsättta, gör mig nedstämd. Det innebär att jag måste döda hoppet helt. Även om det är vad som är bäst i längden så är det samtidigt något väldigt definitivt och deprimerande över den tanken. Jag måste lämna de starka känslor hon väcker bakom mig. Jag måste gå vidare. Om hon inte är beredd att ta steget fullt ut, om hon tänker förneka mig och de känslor jag väcker hos henne, så är åtminstone det något hon måste göra till hundra procent. Hon kan inte säga en sak men bete sig på ett annat sätt. Det är dags för handling och ord att stämma överens, så att jag kan gå vidare en gång för alla.

Jag ångrade mig

Jag ville skriva ett långt, uttömmande inlägg om... ja, sådant som upptar mina tankar för tillfället. Men jag ångrade mig. För första gången känner jag mig begränsad att skriva om precis vad jag vill i den här bloggen. Jag antar att min anonymitet inte är lika solid längre, när folk jag känner på riktigt läser det jag skriver. Och det är inte så bra för inspirationen.

Kylskåpspoesi

hej vackra
vi borde kladda

Jag är glad om du är glad

Jag har en vän som har svårt att acceptera min läggning. Hon säger att hon är glad för min skull, för att jag hittat mig själv och för att hon märker hur bra jag mår. Hon har ju sett hur jag "blommat ut" eller vad man vill kalla det. Men samtidigt säger hon att det kommer att ta ett tag för henne att vänja sig vid tanken på att jag gillar tjejer, och den dagen jag presenterar en flickvän för henne kommer hon förmodligen behöva tid att smälta det också. Jag förstår inte riktigt vad det är hon behöver smälta.

Fram tills idag har jag låtit hennes kommentarer om min läggning passera, tänkt att det kanske är svårt för vissa att förstå hur man kan gå från att dejta killar till att dejta tjejer "helt plötsligt". Men det är så uppenbart att min läggning är en stor grej för henne, att hon inte alls är glad om jag är glad. För hon tycker inte att det är okej med homosexualitet, det är onaturligt och "folk är så hysteriska nuförtiden". Fram tills idag har hon förnekat att hon skulle ha något emot homosexuella, men jag känner att jag inte har lust att se mellan fingrarna på hennes hyckleri längre. Jag tycker inte att det är okej att hon säger att hon accepterar homosexualitet när hon faktiskt inte gör det. Så jag ifrågasatte henne, frågade varför hon påstår sig vara glad för min skull när hon tycker att homosexualitet är konstigt. Varför är jag undantaget som hon kanske kan acceptera, om hon får tid på sig? Vad är det hon inte kan acceptera?

När hon sa att vi inte är skapta för att vara med någon av samma kön, "för det där med fortplantningen", frågade jag henne om hon varit tillsammans med sina pojkvänner för att hon vill fortplanta sig med dem. Det hade hon inte varit sa hon. När jag frågade om hon var tillsammans med sin nuvarande kille för att hon bara vill hoppa i säng med honom så fort hon ser honom, svarade hon att "nej, så är det ju förstås inte". När jag ifrågasatte henne och undrade om hon tyckte att jag är onaturlig sa hon nej. När jag undrade om homosexualitet inte skulle kunna vara naturens sätt att begränsa fortplantningen och därmed lika naturligt som heterosexualitet sa hon att "jo, så kan det ju förstås vara". När jag frågade vad som gav henne rätten att bestämma vem som får älska vem sa hon "ingenting". Nej, just det. Men det är bara ord. Och hon menar dem inte.

Jag bad henne fundera på vad hon egentligen tycker om homosexuella, och därmed mig, och sedan när hon kommit fram till något stå fast vid det. Smyghomofober har jag inte plats för i mitt liv, inte när jag bestämt mig för att det är så här jag vill leva för att det är det som får mig att må bra utan att behöva låtsas. Jag vill inte ha en vän som accepterar mig på nåder. Jag vill ha en vän som är glad för min skull, oavsett om jag är kär i en kille eller i en tjej. Utan villkor. Utan betänkelsetid.

Hur det tydligen går till i flatvärlden

Jag är monogam. Det betyder att när jag har en relation vill jag att det ska vara med en person. Med detta ställningstagande bryter jag tydligen mot normen. För i flatvärlden ska man strula runt, ha sex med allt och alla och bara ha kul. Förlåt mig, men jag ser inte det roliga i att vara rädd för att springa på någon man har haft sex med och inte vill träffa igen, eller känna ångest inför att råka möta någon som känner någon man haft sex med. Eller sitta och peka ut kvinna efter kvinna som jag haft sex med och göra mentala sexlistor liknande den i L Word. Haha, jättekul.

Folk får leva som de vill. Men jag vill också ha rätten att göra just det. Det var någon som kände sig förorättad när jag sa att jag bara ville vara vän med vederbörande, så till den grad att jag inte är välkommen i vederbörandes liv längre. Jag kräver inga förklaringar till hur folk väljer att leva sina liv, jag vill inte ha några sådana heller. Jag är för oliktänkande, om det nu är någon som tvivlar på det. Men jag förutsätter nästan att det måste finnas andra som tänker som jag - eller är jag den enda?

Pride och punkt

Så är det Pride igen. Trogna läsare vet att jag i början av min "process" var tveksam till fenomenet gaykultur och Pride. Men ju större insikt jag fått om mig själv och mina känslor och ju öppnare jag blivit, desto mer har jag vänt i den frågan. Pride behövs. Det finns fortfarande alldeles för mycket homofobi i världen och medvetenheten måste ökas. Så jag deltar glatt i Pride, festar med mina vänner och lär känna nya - och omvänder vi en endaste homofob på vägen är det bara en bonus :)

En viktig pusselbit fogades till mitt mer och mer kompletta homopussel häromveckan. Jag satte punkt för ett heterokapitel och jag känner inte den minsta lilla saknad. Det känns skönt. Och framförallt känns det rätt.

Distans

Två veckor. Så lång tid har det gått sedan vi sågs. Det har gått otroligt fort för min del. Hur har det känts för dig? Rörde jag upp något med sms:en jag skickade, de där meddelandena du aldrig svarade på? Jag har pendlat mellan att dels tycka att det är skönt att komma bort från dig och trott att det nog kommer att gå över, dels tänkt en massa ljuva tankar om hur du ska komma på bättre tankar - att du kommer att inse vem du är, vad du är. Just nu befinner jag mig nog i... ja, jag vet inte vilket läge jag befinner mig i om jag ska vara ärlig.

Kanske är det som sist vi var ifrån varandra ett tag, att du liksom verkade ha fattat något slags beslut om att skärpa dig, att hålla avståndet. När vi ses igen, kommer du att vara sval och distanserad i början och långsamt eskalera i ditt närhetssökande? Precis som du gjorde senast? Var ska det sluta den här gången i så fall? Ett steg framåt, två tillbaka... bara det att för varje steg framåt tar du ett större kliv åt mitt håll. Blir det svårare för dig att backa för varje gång? Men den viktigaste frågan, ställd till mig själv, är: Vill jag leka katt och råtta länge till?

Personligt revir

Hur kommer det sig att du, som säger att du inte gillar att folk kommer för nära, hela tiden hittar anledningar att röra mig? Jag hoppas att du kommer fram till något bra svar, och kanske till och med saknar mig, nu när vi inte ses på ett tag.

PMS-helvete

Hon sa att hon blivit förälskad i mig vid första ögonkastet och visst var attraktionen ömsesidig. Men ändå blev allt fel. Kanske var det timingen, kanske var det något annat. Det spelar egentligen ingen roll. Det spelar heller ingen roll att hon sa att jag säkert träffar någon ny tjej snart, någon som förstår mig som hon sa. Jag är ju så ”pigg och glad och har så vackra glittriga ögon”. Ingenting av det där spelar någon roll.

Det är inte henne jag saknar. Och hennes ord har ingen betydelse. Inte vad någon annan säger heller. Alla superlativ om att jag är så fantastisk, att jag har något speciellt, att det lyser om mig, att jag är söt och vilka andra jävla positiva saker som helst – inget av det där hjälper mig. För den enda jag vill höra säga allt det där kan inte ge mig det. Vill inte ge mig det?

Psykosomatiskt

Att sakna någon som inutavhelvete men utan att få visa det, eller ens säga det, gör ont. På mer än ett sätt.

Jag stannar

Jag fattade ett beslut idag. Jag tänker inte fly. Det kanske kommer att göra ont emellanåt. Men det gör mer ont att gå. Så jag stannar.

Jag vet att du vill

Varför måste du göra det så svårt för mig? Du kan inte vara helt omedveten om hur du påverkar mig. Att du är påverkad av mig märker jag ju. Varför kan du inte bara erkänna det? Att "råka" röra varandra, att dela några talande ögonkast, att söka varandras sällskap - men utan att få göra det vi båda innerst inne vill... Hur länge ska du nöja dig med det?

En gång i tiden när jag fortfarande var en garderobsflata var jag lite kär i tjejerna i Excellence (särskilt Sanna!). Blev påmind om dem idag och letade fram deras album i Spotify. Min favoritlåt hette Her or me, och texten känns ironiskt nog ganska träffande - om man byter ut her mot him:

I feel like I'm a prisoner of love
Wanting to break free
Knowing I could look but never touch
I picture us in ways that I can't tell
But you belong to her
Sharing you means lying to myself

Can't you see that I
Don't need a lover
I won't be the other girl
If you love let me know
If you don't just let me go

I don't want your borrowed time
So tell me what's it gonna be
Is it her or me
Make up your mind
Gotta put it on the line
The only one you wanna see
Is it her or me

Now looking for the pieces of a dream
I only play for keeps
Won't settle for nothing in between (no no no no)

If I can only have you when you call
Then baby I must say
It's better I'm not seeing you at all

Can't you see that I
Don't need a lover
I won't be the other girl
If you love let me know
If you don't just let me go

I don't want your borrowed time
So tell me what's it gonna be
Is it her or me
Make up your mind
Gotta put it on the line
The only one you wanna see
Is it her or me

Hon leker med elden

Jag kan inte sätta fingret på vad exakt det är i hennes beteende som är annorlunda mot tidigare. Men det är något. Hon tittar på mig på ett annat sätt. Hon rör vid mig, ler mot mig på det speciella sättet, hör av sig vid oväntade tillfällen, visar att hon bryr sig på ett sätt som är mer än kollegor/vänner emellan. Varför? Fattar hon inte vad hon gör med mig? Jag försöker ju agera enligt det hon sa för tre månader sedan - att hon inte känner likadant för mig. Så varför i helvete beter hon sig som att hon gör det?

Vad håller du på med?

Jag försöker träffa andra
men det är inte så lätt
Jag har försökt att tänka bort dig
på alla sätt

Beröring

Alla mina tankar har varit osammanhängande den senaste tiden. Jag vet inte om hon bidrar till det. Men hon gör det inte bättre direkt.

Svåra frågor

Hur går man vidare och släpper något som varenda fiber i ens kropp skriker efter att få hålla fast vid? När man vet att man bara gör sig själv illa genom att inte släppa taget - men ändå inte klarar av att ta steget vidare? När det man åtrår får en att må så bra, samtidigt som det får en att vilja dunka huvudet i väggen, kasta sig ner för ett stup, slänga sig framför en långtradare? Vilken röst ska man lyssna på? Den som lever på hoppet eller den som inte vill sörja mer?

It's complicated

Ja, herregud... Vad ska man säga? Om två personer är attraherade av varandra, kan det inte få vara enkelt och okomplicerat då? Inte när dessa två personer tillhör det kvinnliga könet, verkar det som. Orkar inte med något komplicerat skit, känner jag.

Pirr

För att svara på mina egna frågor i förra inlägget: Jag vet fortfarande inte vad som hände, men jag kanske får veta snart för jag kommer att få träffa henne igen :)

Pirr. Besvarat sådant. Kan det verkligen vara min tur nu?

Oj

Vad hände egentligen i helgen och kommer jag att få träffa henne igen?

Den andra Hon

Det har aldrig någonsin tidigare inträffat att jag haft känslor för två personer samtidigt. Jag måste säga att det känns både fjortisaktigt och förvirrande. Betyder det att jag är polygam? :oP Svärmeriobjektet gör mig till en våt pöl, jag kommer ständigt på mig själv med att kasta mig framför hennes fötter och tigga uppmärksamhet. Med Dejten känns det annorlunda. När jag är med henne finns ingen annan, hon har min odelade uppmärksamhet. Hon får mig att må bra och lockar fram mina bästa sidor. När vi skiljs åt fånler jag och längtar tills nästa gång jag får träffa henne. När hon tydligt visar att hon vill ses igen och när hon sedan hör av sig och föreslår en dejt blir jag återigen fylld av glädje.

Jag vågar inte hoppas för mycket på Dejten. Men det är klart att jag hoppas. Och med hoppet kommer tvivlet, paradoxalt nog. Om det nu skulle leda till något med henne, kommer jag komma över Svärmeriobjektet per automatik då? Kommer jag att känna att Dejten är allt jag vill ha? Eller kommer jag känna den där gnagande känslan som säger "Var det inte mer än det här?".

Jag har hittills inte jämfört dessa två kvinnor med varandra, kanske för att jag träffat dem i så vitt skilda sammanhang - men kanske också för att de väcker olika känslor i mig. Man kan inte jämföra två så olika personer och de känslor de framkallar hos mig. Eller kan man det? Kommer jag att sakna det den ena ger mig, om jag skulle få den andra? Jag antar att det är en fråga som kommer att få sitt svar så småningom. Fast innerst inne hoppas jag att jag inte ska känna något behov av att ens grubbla över det, att allt bara faller på plats och känns rätt.

Hon

Det hon gör med mig är inte bra. Eller kanske ska jag säga, det jag låter henne göra med mig. För det är jag som inte vill släppa känslorna. Men hon gör det inte lätt för mig. Jävla kvinna. Jävla underbara, fantastiska, förbannade kvinna.

Meningen med livet (varning för filosofiskt inlägg)

Ibland tänker jag att det måste finnas en mening med allt. När allt verkligen varit åt helvete och när man kan ge sig fan på att det avlägsna ljuset längst bort i tunneln är ett tåg. Då brukar jag tänka att livet inte kan gå ut på att man ska må skit hela tiden, det måste finnas något mer och att allt elände man går igenom är en prövning för att man ska uppskatta lyckan när den väl kommer.

Det är väl den där tron, eller vad man vill kalla det, som gör att jag sitter här idag. Utan den hade jag gett upp, kastat in handduken och kapitulerat. Lagt mig ner och dött. Men har jag hittat meningen med livet? Gör man någonsin det? Och vad är meningen med livet? Kan det finnas flera meningar? Det kan ju inte vara samma för alla. En del säger att meningen med livet är att skaffa familj. Andra säger att meningen med livet är att hitta inre frid, hur man nu gör det - därom tvista de lärde. Sedan finns det de som säger att det inte finns någon mening med livet.

Jag tror att meningen med mitt liv är att utvecklas, att lära mig av mina misstag, att resa mig när jag faller, att inse att det inte är värt att slösa bort tid på småsaker. Att glädjas över det lilla. Att glädjas över det man redan har, och inte hela tiden sträva efter något bättre. Ja, jag tror att meningen med livet är att sluta leta efter mening och bara leva i nuet. För att vara extremt klyschig - leva medan man lever, helt enkelt. Ta de chanser som ges, att inte vara rädd för att göra bort sig, att våga ge av sig själv.

Jag vill inte ligga på min dödsbädd och tänka "Tänk om jag hade gjort det där...". Jag vill tänka "Helvete vilken åktur jag haft!" och dö med ett leende på läpparna och med en visshet att jag inte hade velat göra något annorlunda, varken det bra eller det dåliga. Det måste väl ändå vara meningen med livet?

Det där med etikettsättande

Häromdagen satt jag och pratade med en kompis på msn. Så ringde min telefon och jag försvann från datorn en stund. När jag kom tillbaka sa jag att det var min flatkompis som ville beklaga sig över flatträsket, en helt random kommentar som jag inte la någon särskild tanke bakom. Men min kompis reagerade jättestarkt och frågade om jag säger så om alla mina kompisar, typ ”Min heterokompis ringde nyss och ville prata om hur jobbigt det är att vara hetero.”. Det hela ledde till en diskussion om det här med etikettsättande, där min kompis menade att jag verkar tycka att det är väldigt viktigt att sätta etiketter på folks läggning. Jag försökte förklara att jag inte förespråkar stämplande av människor på något sätt, men hon tyckte att jag fokuserar väldigt mycket på att jag är flata och att jag pratar om folk utefter deras läggning.

Jag tyckte det var en rätt intressant diskussion, för jag har alltid varit emot etikettsättande. Men samtidigt har jag märkt, ju längre i min komma ut-process jag kommit, att jag tycker att det är extremt viktigt att jag inte blir tagen för hetero. Jag vet inte riktigt varför. Förr kunde jag tycka att alla ”genusmänniskor” kunde gå till överdrift, men på senare tid har jag förstått värdet i att faktiskt diskutera dessa frågor. Nu när jag inte längre klassar mig själv som hetero ser jag att samhället är helt sjukt heteronormativt. Därför har det blivit viktigare för mig, som nu faktiskt påverkas av det på ett annat sätt, att framhäva att jag faktiskt inte är hetero. Det är inte som att jag går runt med en skylt som förkunnar att jag är lesbisk, eller presenterar mig som flata varje gång jag träffar en ny människa. Men det kan hända att jag pratar mycket om folks läggning, för att det för mig är ett sätt att tydliggöra saker.

I lördags menade jag inget särskilt med min kommentar, jag ser inte ens den kompisen som en ”flatkompis” även om jag benämnde henne som det. Jag sa det för att jag på något sätt ville understryka det faktum att hon ringde för att beklaga sig över hur svårt det är att träffa tjejer. Min kompis som jag pratade med på msn ser sig själv som hetero och kanske är det där ”problemet” ligger. När jag senare på kvällen nämnde detta för min dejt var nämligen det första hon frågade om denna kompis är hetero, och när jag svarade ja sa hon ”Men då är det därför”. Kanske ligger det något i det. När jag levde som hetero var jag betydligt mer ”tolerant” och tyckte att man inte skulle hålla på och kategorisera människor. Vad spelar det för roll liksom? Jag har fortfarande den grundinställningen, men eftersom jag samtidigt gjort ett aktivt val med att vara öppen om min läggning så tänker jag ändå annorlunda nu. Det känns viktigt för mig att kategorisera mig som flata, att folk inte ska förutsätta att jag är hetero. Jag vet som sagt inte riktigt varför. Är det en del i processen tro?

Motgift

Det fyller mig med både glädje och lite rädsla att upptäcka att Dejten är den enda som kan få mig att tänka på annat än svärmeriobjektet. Hon är som mitt levande motgift och det känns som att jag kan bli lite beroende av det... När jag är med henne tänker jag inte på något annat än hennes söta mun, hennes mjuka röst och bubblande skratt. Känslan dröjer sig kvar långt efter att vi setts och det är en känsla jag tycker om.

Absurt

Jag vet inte om jag gjorde rätt som berättade för en annan kollega idag, om min situation med svärmeriobjektet. Men nu är det gjort och jag fick en liten bekräftelse på att jag inte inbillat mig, så som hon beter sig mot mig är inte hennes standard-sätt att bete sig mot folk i allmänhet. Det dumma med denna bekräftelse är att jag får ännu svårare att släppa mina känslor och gå vidare. Jag tror ju inte på kvinnan när hon säger att hon inte känner likadant. Det som är bra är att jag nu har en fluga på väggen, en utomstående person som kan observera oss - om personen i fråga vill förstås, det är inget jag kräver eller förutsätter.

Det är en absurd situation jag hamnat i. Jag vägrar tro på en person som förnekar att hon har känslor för mig, men samtidigt förstår jag henne. Jag försöker sätta mig in i hennes situation och det kan inte vara lätt. Men hur jobbigt måste det inte vara att trycka ner känslor, förneka sig själv och sina behov? Hon måste verkligen tycka att det andra alternativet är värre. Att bryta upp, att ge fan i att tänka "vad ska andra tycka?", att våga sätta sina egna känslor och behov i första rummet. Det är inte min sak att tvinga ut henne ur garderoben, men jag önskar ibland att alla hade modet att göra det de innerst inne önskar och vill. För att hon har känslor för mig, det kan jag nästan svära på att hon har. Det är för många tillfälligheter och småsaker för att det skulle vara slumpartat.

En annan absurd situation, förutom den jag befinner mig i mest hela tiden, hamnade jag i på vägen hem idag. Jag satte mig bredvid ett ungt par på tåget. Tjejen verkade vara väldigt pratglad och pratade mest hela tiden med sin kille. De verkade ganska nykära, men tjejen hade nog inte så bra självkänsla. Hon var ganska lik mig utseendemässigt och så började hon racka ner på sitt utseende genom att säga att vissa tjejer som ser ut som hon är så fula. När hon sa det kastade hon en blick åt mitt håll och jag tänkte "Jaha? Tack för den!". Men sedan sa hon "Tjejen som sitter bredvid dig är snygg.". Hon sa det alltså inte till mig, utan till sin kille - och inte var hon särskilt diskret heller. Förmodligen sa hon det för att hon ville ha bekräftelse från sin kille, men jag kunde ändå inte låta bli att ta åt mig av "komplimangen". Jag har nämligen känt mig allmänt ful idag och att få höra av en tjej, även om hon inte säger det direkt till mig, att hon tycker att jag är snygg är bra för egot :)

Miljöombyte

De säger att miljöombyte ska vara bra när man behöver få något annat att tänka på. Jag kan meddela att det inte hjälper att åka bort, om det så är flera hundra mil till en plats vackrare än något annat du sett. Tankarna på henne hittar mig vart i världen jag än åker.

my friends keep telling me:
hey, life will go on,
time will make sure I will get over you.
this silly game of love -
you play, you win only to lose.

Sorry, Petra Mede

Jag försöker verkligen att inte tänka på henne. Ibland funkar det. Just nu har jag en massa saker och människor omkring mig som distraherar, så ibland går det flera minuter utan att jag tänker på henne. Men så kommer jag på mig själv med att leta efter henne med blicken, fast jag vet att hon förmodligen befinner sig på någon helt annan plats, alldeles för långt bort för att jag ska kunna lägga märke till henne med blotta ögat. Men ändå kommer jag alltså på mig själv med att söka efter henne i folkmassor, på tunnelbanan, på bussen, på gator... Ja, överallt. Det är ju fan patetiskt. Men det värsta är att jag undrar om hon tänker på mig också. Eller nej, det värsta är att när jag tänkt tanken på om hon tänker på mig också, blir jag så irriterad på mig själv att jag drar långa haranger i huvudet med diverse svordomar om att jag måste lägga av och fatta någon gång att hon nog inte tänker på mig, vare sig nu eller någonsin.

Igår blev jag tillfälligt glad när dejten som jag träffat några gånger hörde av sig och frågade om jag vill ses snart. Jag gillar verkligen henne...! Men inte ens hon kan få mig att sluta tänka på hon som letat sig in under mitt skinn. Jag tänkte på det häromdagen, på hur starka mina känslor för henne egentligen är. Jag funderade på om det fanns någon jag hellre skulle vilja vara med. Och helt ärligt vet jag inte. Jag tror inte det. Dejten ger mig lite hopp, men jag vill inte lägga ner för mycket engagemang i henne heller, om det nu är så att hon fortfarande bara är ute efter vänner. Jag kan absolut tänka mig att "bara" vara vän med henne, men jag vill inte riskera att återigen få känslor för någon som inte besvarar dem. Och så kom jag att tänka på Petra Mede, denna fantastiska kvinna...! Skulle jag välja henne före mitt svärmeriobjekt? Petra och jag skulle säkert kunna ha både en och flera intressanta diskussioner om allt mellan himmel och jord. Hon skulle få mig att skratta och kanske skulle jag få henne att åtminstone dra på smilbanden. Men skulle det uppstå en gnista? Jag vet inte. Jag tror att jag skapat mig en bild av Petra som passar mig, men skulle vi träffas i verkligheten - skulle det vara så fantastiskt trevligt som jag inbillar mig? Kanske, kanske inte. Men med den fakta jag har att tillgå i detta nu så hade jag nog faktiskt valt bort fröken Mede, om jag hade minsta chans på svärmeriobjektet... Så djupt har hon alltså grävt sig in under mitt skinn. Jag är ledsen Petra Mede, om du inte överbevisar mig är jag alltså rädd för att jag måste välja bort dig...

Under mitt skinn

Hur fan lyckades hon med konststycket att ta sig in där? Och hur får jag bort henne?

Det här kan nog funka

Hennes beteende mot mig tidigare i veckan gjorde mig osäker och ledsen, för det rimmade så dåligt med vad hon sagt innan. I det här läget struntar jag i om hon besvarar mina känslor eller inte, jag vill bara att vi ska kunna ha en fungerande relation - som kollegor och som vänner. Men när hon så tydligt visade att hon inte visste hur hon skulle bete sig och istället drog sig undan, kände jag att vår relation var i fara. Så jag bestämde mig helt enkelt för att åtminstone jag skulle fortsätta bete mig som vanligt, hur svårt det än kändes. Igår gav jag henne ingen chans att smita undan, jag prackade på henne min trevlighet och nästan tvingade henne att vara civiliserad och trevlig tillbaka. Kanske var det just vad som behövdes, för efteråt kunde vi umgås och prata normalt med varandra igen. Jag hoppas verkligen att det håller i sig, att det här kan funka trots allt.

Det här funkar inte

Jag vet att det fortfarande är nära inpå och att det säkert kommer att krävas en viss tid för omställning, att komma ur chockfasen och att lägga det här bakom oss - för att så småningom kunna bygga upp den där vänskapen hon påstår att vi har. Men jag vet inte om jag fixar det här. Hennes konstiga ansiktsuttryck när hon ser mig och tydliga avståndstagande gör ont. Det är säkert en försvarsmekanism från hennes sida, men det gör inte mindre ont för det. Hur ska jag klara av att hålla fast vid mitt löfte till mig själv, att bete mig lika trevligt som vanligt mot henne även i fortsättningen, när jag märker att hon inte längre kan bete sig naturligt i mitt sällskap?

Bloggerier

Jag startade inte den här bloggen för att tjäna pengar, men med tanke på hur många besökare jag fått sedan jag skrev om Petra Mede igår kanske jag borde slänga upp lite annonser här och få betalt för alla er Petra-snokare som hamnar här :)

Det är något fel med blogger, så min rubrik har försvunnit och ersatts med en textvariant istället för den fina ögon-bilden. Jag hoppas att det rättar till sig snart, för med så många läsare jag haft de här två dagarna vill jag ju inte ha en ful layout...

(Och Petra, jag vill fortfarande gå på dejt med dig!)

Denna kvinna...!

Det var i Aftonbladets pappersupplaga som Petra Mede kom ut som bisexuell. Eller kom ut och kom ut. Tidningar och deras sätt att förstora upp saker...! Hursomhelst, jag var såklart tvungen att köpa mig ett exemplar av dagens blaska och läsa intervjun med Petra Mede. För varje gång jag ser och hör henne i något blir jag mer och mer förälskad i personen Petra Mede. Jag älskar hennes sätt att se på livet, älskar hennes sätt att tänka, känna och leva. Hon påminner mig om mig själv, och ja - jag är nog lite ego, så jag kan ju inte annat än gilla Petra!

Jag tänker inte citera Petra i intervjun med Fredrik Virtanen, om ni vill veta vad hon säger får ni gå och betala 12 kr och läsa själva. Men jag kan avslöja att denna underbara kvinna nog är mer hetero än lesbisk, trots allt. Och jag är ledsen att behöva säga det, jag har ingen penis att tillfredsställa henne med. Men jag vill fortfarande ha en dejt med Petra Mede! Så läser du det här Petra, vill jag att du ska veta att mitt erbjudande fortfarande står fast ;) Om det stämmer att du tackar ja till allt, tacka ja till en dejt med mig!

Vad säger du, Petra Mede?

En kompis berättade att Petra Mede kommit ut som bi. Var han hade sett det vet jag inte, men är det sant kan jag lätt göra det han föreslog - glömma alla andra span till förmån för Petra ;)

Så, jag riktar det här inlägget till dig Petra. Ska vi inte ta och slå slag i saken, en gång för alla? Du sa i P3 Blind Date förra sommaren att du skulle ha gått på dejt med dig själv om du fick chansen. Vi har det gemensamt, jag skulle nämligen lätt gå på dejt med mig själv! Och såklart med dig! Så vad säger du, ska vi inte gå på dejt tillsammans istället för på varsitt håll? :) Hör av dig på smygflata(a)gmail.com!

Att registrera saker undermedvetet

Hon gav mig svaret jag behövde få höra och hon sa orden samtidigt som hon stadigt mötte min blick. Inget utrymme för övertolkningar eller önsketänkanden där inte. Men så ställde jag en fråga hon inte var beredd på, jag undrade varför hon blivit förvånad över sin egen reaktion. När hon sa det i måndags blev jag så paff att jag inte kom mig för att fråga, men jag kände att jag ville veta. Och plötsligt blev hennes nästintill uttryckslösa ansikte fullt av rörelse igen. Hennes ögon började glittra, hon log och slog ner sin nyss stadiga blick i bordet och svarade något luddigt om att hon inte visste. Faaaan också...! Jag vill inte att mitt undermedvetna ska registrera sånt där skit och att det dyker upp som en aha-känsla senare, det är sånt som gör det så jävla svårt att gå vidare!

Att gå vidare

Sådär. Nu har jag fått det svaret jag ville. Eller, helt krasst var det väl inte det svaret jag hoppades på innerst inne, men nu har jag fått det svar jag behövde. Nu kan jag släppa det och gå vidare en gång för alla.

Så nu ser jag fram emot helgen, att kunna sova ordentligt, att återfå aptiten och att så smått börja funka någorlunda normalt igen. Helt normal lär jag väl aldrig bli, trots att folk försöker få mig att gå på det när de säger att jag är helt normal ;)

En lugn helg?

Imorgon ska jag ställa henne mot väggen, mer eller mindre. Kräva ett svar i alla fall. Sedan om hon menar det eller inte är upp till henne, bara jag får ett svar som gör att jag kan få ett avslut. Ett svar som hon kan hålla fast vid, utan dubbla signaler eller vibbar åt något håll. Kanske kan jag få en lugn helg sedan, efter flera veckor av konstant väntan och ångest. Det vore skönt. Släppa det och gå vidare. Sätta punkt.

Jag har bestämt mig

Jag tänker inte tillåta henne att skicka ut sina förbannade dubbla signaler. En vän sa igår att jag ska tänka på mig själv i första hand, inte på hennes eventuella rädslor och känslor. Och det var ju faktiskt därför jag berättade för henne, för min egen skull. För att jag vill gå vidare. Om hon inte säger vare sig bu eller bä kan jag ju faktiskt inte göra det. Så jag har bestämt mig. Hon måste ge mig ett svar. Det spelar ingen roll vad svaret blir, bara jag får ett och kan släppa det och gå vidare.

Kovändning

Nu plötsligt vill hon sopa allt under mattan, att vi ska glömma det och "vara vänner som vi alltid har varit". Igår var det precis den inställningen jag bestämt mig för att ha till det hela. Men det var innan hon frågade mig (igen!) hur jag känner det, berättade att hon blivit förvånad över sin egen reaktion och att hon inte kan prata om det med någon annan. Jag sa att jag inte mår dåligt över det, som svar på hennes fråga. Just då menade jag det, när jag trodde att det fanns möjlighet att jag skulle kunna få svar på det jag undrar över trots allt. Men nu verkar hon tro att jag inte tycker att det här är jobbigt alls. Det är nog lika bra. Ju fortare jag kan komma över det här, desto bättre. Att berätta för henne ledde egentligen inte till något konstruktivt, jag fick inga svar på några frågor jag har och kan liksom inte bara tänka att allt fanns i mitt huvud och att jag nu måste släppa det. Men gå vidare måste jag ändå. Jag får väl fixa det på egen hand.

Som ett slag i skallen

Hon sa aldrig rakt ut att hon inte har känslor för mig. Hon sa att hon aldrig haft en tanke på något annat än vänskap. Och det är inte samma sak. Eller...? Hon sa inte heller standard-repliken "Jag är smickrad, men...", faktum är att hon inte sa något alls om sina känslor för mig - förutom att hon tycker jättemycket om mig. Inget i hennes beteende visade ju på något sätt att hon tyckte att det var obehagligt att jag har de här känslorna för henne. Om man inte besvarar någons känslor tycker man väl automatiskt att det är åtminstone lite jobbigt? Jävla helvetes skit.

Värst vad ni två har blivit tajta då!

Varför är det så svårt att acceptera att hon säger att hon inte känner likadant? Varför vill jag inte inse att vibbarna och signalerna jag uppfattat inte är något annat än sådant jag velat se? Varför hakar jag upp mig på förflugna kommentarer sagda av andra? Varför ser jag bara framför mig alla gånger hon tittat på mig när hon trott att jag inte sett? Varför kan jag bara tänka på alla gånger hon rört vid mig? Varför kan jag inte släppa hennes leende när hon ser mig? Varför kan jag inte låta bli att tänka på hur hennes röst mjuknar när hon pratar med mig? Varför kan jag inte sluta tänka på att hon sa att hon tycker jättemycket om mig? Varför blev jag mer betuttad i henne när hon reagerade som hon gjorde? Varför kan jag inte sluta hoppas?

Hon är fantastisk

Jag inser att hennes reaktion på när jag berättade är helt fantastisk. Hon är helt fantastisk. Det jag var mest orolig över innan jag berättade var att det skulle bli konstig stämning mellan oss, att hon inte skulle kunna se mig i ögonen och börja undvika mig. Jag vet ju av egen erfarenhet att det inte är helt ovanligt att det faktiskt är just vad som händer när någon bekänner obesvarade känslor. Jag har varit på "båda sidorna om staketet" och kan knappast ta åt mig någon ära för att ha reagerat så fantastiskt som mitt svärmeriobjekt gjorde igår när någon bekänt sina känslor för mig.

Det finns förstås en nackdel med att hon tog det som hon gjorde, att hon var noga med att tala om att det inte är några problem för henne att jag har dessa känslor och att hon vill att vi ska kunna umgås som vänner även i fortsättningen. Och nackdelen är ju förstås att det kanske inte alls blir så lätt att släppa de här känslorna, som jag hoppades att jag skulle kunna göra genom att ta tjuren vid hornen. För igår insåg jag ju hur jävla fantastisk hon faktiskt är, att jag inte inbillat mig mina känslor och att de inte har något med vibbarna - oavsett om de är inbillade eller ej - att göra. Jag hade varit betuttad i henne oavsett om jag uppfattat signaler från henne eller ej. För att hon helt enkelt är så jävla fantastisk och underbar.

Så hur ska jag nu gå vidare är det tänkt? Jag konfronterade verkligheten och riskerar att bli ännu mer knäpp än vad jag var tidigare... Inte riktigt vad jag hade i åtanke.

Nu vet hon. Och jag.

Trots att hon säger att hon inte besvarar mina känslor tog hon det bra. Hon sa att hon tycker om mig jättemycket, att hon gjort det redan från början och att hon vill att vi ska kunna vara vänner även i fortsättningen. Och det var ju delvis därför jag berättade, för det är vad jag vill också. Men herregud... Ikväll insåg jag hur fantastisk hon verkligen är. Jag hoppas verkligen att det faktum att jag berättat gör att jag kan gå vidare. Jag vill att det här ska funka.

Kroppsligt

Mitt hjärta slår som om jag cyklat spinning hela dagen. Min andning är ytlig och snabb. Svettringarna under armarna börjar närma sig tefatsstorlek. Min mage lever sitt eget liv och kissblåsan verkar ha krympt. Mina händer darrar. Kinderna hettar och munnen känns torr. Jag känner mig yr och nästan svimfärdig.

Men snart vet jag.

Giv. Mig. Styrka.

Åh herregud, vad har jag gett mig in i? Ett paket Valium, tack!

Upp och ner... och upp igen

Nu har jag varit lugn i några dagar, det har liksom inte känts konstruktivt att vara ett nervvrak när jag ändå inte har kunnat skynda på förloppet. Men nu börjar nervositeten krypa över mig igen... Jag måste komma ihåg att jag gör det för min skull, att det blir bra oavsett hur det slutar. Det här är något jag måste göra, för att komma vidare. Vart vet jag inte, men jag kan inte stanna i det här läget heller.

Väntan

Tålamod har aldrig varit min starkaste egenskap. Jag hatar att vänta. Men på senare år har jag lärt mig att ibland är det värt att vänta på något, det kan vara skönt att inte hasta fram utan hellre ta det lite lugnt och långsamt - så att man får chans att känna och tänka efter ordentligt.

Så trots att min mage kollapsat av nervositet och trots att det känns som att jag kommer att få en hjärtattack vilken sekund som helst, tänker jag betrakta den här ofrivilliga väntan som en gåva. För varje dag - ja, varje timme, minut och sekund för den delen - blir jag säkrare på att jag gör rätt. Det är nu eller aldrig och inom en vecka borde jag ha fått tillräckligt många svar för att åtminstone magen och hjärtat ska lugna ner sig någorlunda. En vecka borde jag väl kunna härda ut...?

...

Det finns inga ord som kan beskriva hur jag känner just nu, åtminstone inte i bloggform. Och jag vet att mitt ordlösa, icke beskrivbara tillstånd kommer att hålla i sig i minst två dygn till. Hur jag ska stå ut vet jag inte. Men om två dygn kanske jag vet.

Verklighetsflykt

Jag kanske inte borde fokusera så hårt på att fly verkligheten. Särskilt inte när verklighetsflykten allt som oftast för med sig ännu mer huvudbry. Istället bör jag kanske lägga min energi på att lösa den situation jag, vare sig jag ville eller inte, har hamnat i.

Steg ett är alltså att konfrontera verkligheten. Och sen då...?

Mera PMS

Jag vet att jag har PMS och jag kan bara hoppas att mitt nuvarande känsloläge går att skylla på hormoner. För det jag har insett idag gör mig bara ledsen. Uppgiven. Jag har ignorerat och tryckt tillbaka och förnekat så länge, men nu är det som att jag inte fixar det längre. Jag fixar inte henne längre. Jag fixar inte hennes leende när hon ser mig. Jag fixar inte hennes mjuka tonfall när hon pratar med mig. Jag fixar inte hennes blickar och jag fixar fan inte känslorna hon väcker hos mig. Varför i helvete måste jag upprepa gamla mönster? Idag är jag beredd att säga att jag är olyckligt kär igen, för första gången på flera år. Och det suger.

PMS + övertolkningar = dålig kombination

jag kan se att dina läppar rör sig
men jag hör inget
min blick har landat i din skrattrynka och jag
måste bita mig i tungan för att inte skrika

jag vill bara hålla dig
förstår du inte?!
bara hålla dig så hårt att det gör ont
så att min kropp
aldrig ska glömma dina avtryck

jag kan se att du skrattar
för dina ögon smalnar lyckligt
men själv kan jag inte ens le
för om jag bara öppnade mina läppar det minsta
skulle alla mina sanningar rinna ur mig -

och bordet mellan oss skulle vältas
av kraften från alla de ord jag svalt för dig
och dina skulderblad skulle passa i mina händer
precis lika väl som jag föreställt mig men -

jag reser mig upp och går
för alla varningsklockor ringer
och jag;
jag kommer snart bli döv

(Skriven av Propella som du hittar på Poeter.se)

Ofokuserad

Är hon medveten om vad hon gör med mig? Och är hon det, fattar hon hur mycket hon leker med elden då? Jag vet inte hur mycket mer av det här jag klarar av. Något säger mig dock att det här bara är början.

Hon har ett sätt

Kvinnor...! Jag förstår dem inte.

Jag är nog fortfarande lite kär i Petra Mede

Petra Mede har fått en egen show. Jag och en kompis var där som publik på den första inspelningskvällen, och jag måste bara säga - vilket proffs hon är Petra Mede! Som hon bjuder på sig själv! Jag är svag för människor som bjuder på sig själva, om jag inte sagt det förr. Och särskilt svag är jag nog för Petra Mede ;) Så min lilla celebrity crush på henne har nog inte gått över, trots allt. Hon får vara hur hetero hon vill, jag hoppas att hon tar det som en komplimang att flator gillar henne :)

Puss på Petra Mede!

Bara vara vänner

För varje gång jag träffar henne gillar jag henne mer och mer, trots att jag försöker hålla tillbaka. Hon är inte som någon annan jag fått känslor för. Varken någon av kvinnorna eller av männen. Hon är unik. Hon är skör och stark på samma gång. Hon är bohemisk men inte uppe bland molnen. Hon är feminin på ett icke-feminint sätt. Hon är klok och eftertänksam. På många sätt är hon min totala motsats, men samtidigt väldigt lik mig. Det är en väldigt tilltalande blandning, allt det där. Och jag förbannar mig själv för att jag alltid måste välja de omöjliga objekten.

En låt som säger allt

Hela dagen har jag letat efter en låt som säger det jag vill förmedla, inte förrän nu hittade jag en som kommer rätt nära. Fånigt nog blev det en gammal American Idol-deltagares låt... Men som sagt, den säger allt:

Självutlämnande

Jag skriver anonymt i den här bloggen. Men ute i verkligheten är jag allt annat än anonym. De flesta i min bekantskapskrets vet till och med om att den här bloggen existerar. De får läsa den under förbehållet att de låter mig fortsätta vara anonym. Jag har inga problem att dela med mig av mig själv, men något med den här bloggen är lite mer självutlämnande än att bara säga sakerna rakt ut. Allt som står i den här bloggen är sådant som jag berättat för "verkliga" personer, att jag skriver ner dem också är väl förmodligen en del i den berömda processen. Jag har faktiskt visat bloggen för vissa av dem jag skriver om här, bland annat hon som var anledningen till att jag startade bloggen i första taget. Om hon har läst den vet jag inte, men vetskapen om att hon känner till min blogg och att hon kan ha läst om mina innersta tankar kring hela känslokarusellen som började när jag träffade henne - allt det där gör att det känns extra självutlämnande. Men jag känner att det faktum att jag blottar mig gör mig starkare. Det gör mig säkrare och får mig att sträcka på mig - jag spelar inga spel, varken här eller irl. Jag vet vad jag känner, tänker och tycker och det står jag för. Det känns faktiskt väldigt tryggt. Självutlämnande men tryggt.

Måste du göra mig så knäpp?

Innan jag fattade att jag är lesbisk (eller bi, eller vad jag nu är) blev jag aldrig så fysiskt påverkad av vissa människor. Jag förstod aldrig det där med att folk kan bli som galna av åtrå, fattade aldrig grejen med att dregla efter någon.

Jag fattade aldrig vitsen med att skicka sexiga och flirtiga sms fram och tillbaka med killar. Om jag fick ett sms från en kille (det kunde vara en flirt eller en pojkvän) där han skrev att han var kåt på mig blev jag aldrig ens lite småupphetsad, jag kunde bli smickrad på sin absoluta höjd. Inte ens de män jag var som mest kär i fick mig att bli knäpp bara av tanken på att få kyssa dem, att få röra dem. Jag kanske trodde att jag hade svårt att kontrollera mig i närheten av dem.

Men allt det där var innan jag visste. Innan jag fattade. Nu kan jag bli galen av åtrå bara av att se en vacker kvinna. Jag har extremt svårt att veta vad jag ska göra av mina händer när det enda jag vill är att slita henne intill mig, kyssa hennes läppar svullna och få henne att glömma allt annat än mig, oss. Att veta att det är förbjudet gör det inte mer spännande, det gör det mer plågsamt.

Att få sms från en annan kvinna, med subtila men uppenbart flirtiga budskap gör mig knäppare än vad jag trodde var möjligt. Jag kan inte koncentrera mig på något vettigt, kan bara tänka på vad det kanske står i nästa sms. Och på vad som kanske händer i verkligheten…

Fan, det här driver mig till vansinne.

Jag har inte dött

Det går framåt. Långsamt, men säkert. Det får nog sammanfatta vad som hänt på flatfronten under min lilla bloggtorkeperiod. Och mer än så blir det inte den här gången :)

Bacilljävlar

Jag ska träffa Dejten på söndag, vi har planerat in en heldagsaktivitet. Är det tänkt i alla fall... Sedan några dagar snorar jag mig halvt fördärvad och det har bara blivit värre för varje dag. Skulle inte förvåna mig ett skit om det utvecklas till bihåleinflammation. Måtte jag bli tillräckligt frisk till på söndag för att kunna umgås med folk, utan att riskera att nysa ut halva hjärnan och smitta ner andra...! Får ta till alla huskurer jag känner till och hoppas på det bästa...

Inbillning... eller inte?

Jobbspanet gör mig fortfarande förvirrad, frustrerad och halvt galen. Jag vet ju inte vad det är jag reagerar på egentligen, så jag bestämde mig för att göra en lista med konkreta saker som jag vet är ett faktum:

• Hon ler varje gång hon ser mig, inte "vänliga kollegor emellan-leenden" utan riktigt varma "vad glad jag blir av att se dig-leenden"
• Hennes tonfall ändras och blir väldigt mjukt när hon hälsar på mig, eller när hon pratar med mig överhuvudtaget (det vore intressant om man gjorde ett röstprov för att se om det verkligen fanns en skillnad från hur hon pratar med andra)
  
• Hon drar in mig i samtal med andra
• Hon rör mig i förbifarten, när hon vill påkalla min uppmärksamhet och ibland som respons på något jag sagt (som att luta sig närmare och röra vid min axel på ett ganska intimt sätt)
  
• Hon skrattar åt mina skämt (även när jag inte pratar direkt till henne)
• Hon säger saker som gör att jag får bekräftat att vissa saker hon gjort inte bara varit inbillning från min sida (vissa blickar och ögonkast till exempel)
  
• Hon tittar alltid upp när jag kommer in i ett rum hon befinner sig i
• Hon försöker få mig engagerad i diverse projekt hon är involverad i
  

Sedan har vi alla mindre konkreta saker, sådant som man inte kan skriva upp på en lista för att man inte riktigt vet vad det egentligen är man reagerar på. Är det en blick, något i kroppsspråket eller tonfallet, eller något hon säger mellan raderna?

Vad säger ni där ute, ni som analyserar era egna små objekt - är det inbillning från min sida eller finns det anledning att reagera på de saker jag räknat upp? Jag vet att en del tänker "hon är ju bara trevlig, get a grip!", och det kanske är så. Men varför reagerar jag inte på när någon annan är "bara trevlig"? Det har inget att göra med att jag är attraherad av henne, det var ju just många av de där småsakerna som gjorde att jag blev intrigerad vilket i sin tur ledde till att jag blev intresserad. Det har dessutom gått i vågor, ibland är det som att hon undviker att möta min blick, engagerar sig inte i mina samtal med andra (men sedan kan hon lång tid efteråt referera till något jag sagt till någon annan, utan att jag varit medveten om att hon ens lyssnat). Om man "bara är trevlig" håller man det väl på en konstant nivå, eftersom man inte har något att dölja?

Så vad tror ni? Det enklaste är väl att fråga henne direkt, men så har vi ju det lilla kruxet att hon är gift och dessutom en kollega. Det känns inte precis som något man kastar ur sig på lunchrasten, "Du förresten, är du lite betuttad i mig eller?"... Så ge mig gärna era objektiva synpunkter. Är det inbillning eller ligger det något i alla vibbar jag tycker mig uppfatta?

Falskspel eller obetänksamhet?

Jag träffade ett av mina "span" idag. Hon som jag kom fram till att jag inte var attraherad av, vi kan kalla henne I. Med tanke på hur jag gjort bort mig för henne är det ett under att hon överhuvudtaget pratade med mig. Jag var i sällskap med en vän och I kom fram till oss, hon ville väl vara trevlig och konversera eftersom vi ju känner varandra.

Jag och I lärde känna varandra via ett av mina intressen. Det är med andra ord ett gemensamt intresse vi har och det var kring det ämnet vårt samtal kretsade idag. Min vän är nyfiken på mitt och I:s intresse och jag berättade att jag blivit hjälpt av det även i mitt vardagsliv. I höll med och vi konstaterade att vårt intresse fått oss att bli lite mer "öppna" och inte förkasta andras idéer och förslag med en gång, utan försöka tänka efter en andra gång innan vi bestämmer oss för något. Just i det ögonblicket kom jag ihåg när jag gjorde bort mig för I. Plötsligt blev det så pinsamt uppenbart. Jag erbjöd I min vänskap, sa att jag gärna ville umgås med henne även privat och inte bara via vårt gemensamma intresse. Men hon dissade mitt förslag, vänligt men bestämt, och jag kände mig oerhört dum.

Idag när vi pratade om det där med att vara öppen för andras förslag, insåg jag att hon inte bara dissat mig i förbifarten som man kanske gör av ren automatik utan att hon faktiskt inte var intresserad av umgås med mig. Det gjorde dels att det kändes oerhört pinsamt för mig, dels undrade jag varför hon fortsatte vara trevlig och låtsas som att ingenting har hänt. Tänkte hon kanske inte på det hon just sagt och vad det signalerade, eller är hon tillräckligt falsk/professionell för att hålla upp en fasad i de lägen det "krävs"? Det är nästan så att jag önskar att hon var obetänksam, för det gör det lättare att bortse från att det blev pinsamt idag. Men om hon medvetet dissade mig och ändå är trevlig när vi ses känns det mest lågt och som ett beteende jag inte direkt förknippade med henne. Då hade jag aldrig erbjudit henne min vänskap.

Jag kommer säkert springa på henne emellanåt även i fortsättningen, inte lika ofta som det blev under hösten men det lär hända. Frågan är då hur jag ska förhålla mig till henne? Ska jag förutsätta att hon är falsk, trots att jag egentligen inte fått det intrycket av henne? Eller ska jag låta henne vara trevlig mot mig och vara trevlig tillbaka, för hon kanske inte menade något personligt med det hela när hon ratade min vänskap? Det återstår väl att se hur det blir. Nu tänker jag i alla fall inte ägna mer tid och energi på att tycka att det är pinsamt att ha blivit dissad. Jag får väl se det som att det är hennes förlust, och inte min (även om jag nu tycker att det uttrycket är rätt löjligt)...

Det där med vem som har bollen - egentligen

Jag var lite förvirrad efter min dejt förra helgen. Äh, vem försöker jag lura? Jag är fortfarande förvirrad. Vi har haft kontakt sedan dess, så uppenbarligen har jag inte lyckats skrämma bort henne helt. Hon sa ju faktiskt att hon ville ses igen och inget i hennes beteende har tytt på motsatsen. Men ändå är det som att jag letar tecken, att jag bara väntar på att bli riktigt betuttad och skrämma bort henne en gång för alla.

Det är väl just det där med att hon sa att hon bara letar efter vänner. Det i kombination med att jag kände att jag riskerar att utveckla inte direkt vänskapliga känslor för henne, gjorde väl att jag började analysera hennes beteende och det hon säger. Jag försöker utgå från hur jag själv handlar i vissa situationer, men inser att jag inte är den mest konsekventa eller logiska person man kan hitta och således heller inte bör vara den man grundar en slutsats på.

Den här veckan har jag ägnat åt att försöka lämna över bollen till henne, att låta det hela hänga på henne. Jag tycker att jag lyckats med att vara inte alltför på, men samtidigt har jag kommit med förslag och visat att jag vill lära känna henne bättre. Och hon har bollat tillbaka till mig. Den senaste "bollen" var förtäckt och inte helt uppenbar, men gick ändå inte att misstolka. Mellan raderna går att läsa att jag är välkommen hem till henne. Och hur i helsike ska jag ställa mig till det? Visst, bjuda hem vänner kan man alltid göra. Men då lämnar vi plötsligt neutralt område och äntrar något helt annat. Och återigen - om jag är rädd för att trilla dit med någon som bara vill ha vänskap, är det värt det i slutändan?

Varför ska kvinnor vara så svåra att avläsa? Eller är de det? Menar vi verkligen det vi säger, eller är det de där nyanserna, det som går att läsa mellan raderna, som är viktigt? Åh, jag önskar att det kunde vara enkelt någon gång...!

Celibat nästa?

Jag har varit på inte mindre än två flatdejter den här veckan. Den första var mest som en stand in för den som inte blev av förra helgen. Jag började tänka i banor som "Ska jag verkligen ha min första riktiga flatdejt med någon jag verkligen tror att jag kan gilla? Vore det inte bättre att testa fältet lite först med lite "ofarliga" tjejer?". Jag insåg ganska snart att det var en dum idé. Hon var jättetrevlig, men jag visste redan innan att det egentligen var slöseri med tid - både hennes och min. Det är korkat att gå på dejt bara för att få erfarenhet på området. Ska jag träffa någon ska det ju vara för att jag verkligen vill träffa den personen.

Så jag hörde av mig till tjejen som ställde in förra helgen och hon hann före med att föreslå en ny dejt. Idag träffades vi slutligen. Hon uppfyllde alla mina förväntningar och jag hade jättetrevligt. Jag tror hon också hade det, hon sa att hon ville träffas igen. Men under dejtens gång berättade hon att hon inte letar efter en partner utan bara vänner. Jag är väl inte särskilt desperat och letar inte direkt med blåslampa själv (okej, jag är medveten om att jag kanske säger emot mig själv nu med tanke på hur desperat jag kan låta i den här bloggen - men jag är faktiskt inte desperat), men det kändes ändå lite som att jag blev blåst på konfekten. Varför sa hon så för? Var det för att markera att hon inte är intresserad av mig mer än som vän? Och hur ska jag i så fall ställa mig till det hela? Jag vill absolut träffa henne igen, men jag vill inte riskera att få känslor för någon som inte känner likadant och då vet jag inte om vänskap med henne är värt det - oavsett hur intressant, trevlig och spännande hon än är.

En vän tyckte att jag ska satsa på att köra oseriöst ett tag, bara strula och ha sex ett tag. "Du kan inte ta starten för seriöst", säger hon. Men varför inte? Jag behöver verkligen inte ha en massa meningslöst sex bara för att komma fram till vad jag vill. Jag må vara ny på tjejer, men jag är fanimej inte ny på relationer och sex. Det känns verkligen inte rätt väg att gå genom att strula runt. Jag vet ju redan att jag gillar tjejer, jag behöver inte prova mig fram. Jag behöver ingen ring på fingret eller löfte om evig kärlek heller, det behöver inte ens vara resten av livet. Men jag vill inte gå in i något och veta att det bara är tillfälligt. Tar det slut efter ett par månader så gör det det, men då har jag åtminstone inte känt att det bara varit ett tidsfördriv. Det måste ge något. Att dejta och strula planlöst gör inte det för mig.

Om det ska behöva vara så går jag hellre i celibat. Vad tycker ni som läser - strula runt först eller inte?

Åtrå

Jag kan räkna på mina fingrar hur många män jag känt åtrå till. Rent sexuellt alltså. Hur många kvinnor det är har jag vid det här laget tappat räkningen på. Betyder det att jag är helflata innerst inne? För det är som att jag först nu fattar vad alla mina hetero-tjejkompisar snackat om i alla år, när de babblat om hur snygga män är. Fast tvärtom, för det är ju kvinnor jag finner attraktiva.

Det känns både befriande och konstigt att ha släppt spärrarna, att tillåta mig själv att titta på kvinnor och inte bara se på dem rent objektivt. För samtidigt som det är spännande att jag upptäcker sidor hos mig själv jag inte visste existerade, är det läskigt och skrämmande. Det känns underligt att först vid nästan 30 års ålder inse vad åtrå verkligen är. Det får både en och annan pollett att trilla ner, men det väcker också frågor. De män jag varit kär i, har jag varit kär i dem på riktigt eller är det något jag har förväntats känna? Jag tror inte att jag inbillat mig. Eller jag vet att jag inte gjort det. Men jag kan knappt vänta tills jag har något konkret att jämföra med, så att jag vet om jag dras till en människa eller till ett kön - innerst inne.

Tidigare likställde jag att vara kär och att vara fysiskt attraherad av någon. Jag visste att det inte var så för alla, men för mig var det så. Nu vet jag inte längre. Jag märker ju att jag blir attraherad av kvinnor i betydligt högre grad än vad jag attraherats av män. Det kan ju inte betyda att jag är kär i varenda kvinna som väcker lust hos mig...! Och ännu en sak värd att fundera på är om det är tillfälligt eller inte? Är det så att jag undermedvetet tar igen allt jag missade under åren jag ignorerade min läggning? Eller är det meningen att jag ska vara sådan här resten av livet? Det vete fan om jag orkar med...

Stood up

Jag har inte berättat för någon att jag hade en dejt ikväll. Inte en själ. Förmodligen av skrockfulla skäl. Jag ville väl inte jinxa min första riktiga flatdejt. Nu blev den tydligen det i alla fall. Hon hade sina skäl och vi sa att vi ska ses en annan gång istället. Men fan vet. Jag gillar inte att bli stood up. Skit, jag ville verkligen träffa henne. Jag hoppas att hon menade det när hon sa att hon ser fram emot att träffa mig när det nu blir.