Just a fool to believe I have anything she needs

Hon är så out of my league, så jag fattar ju varför min hjärna hakat upp sig på henne. Det är inte bara osannolikt, det är rentav omöjligt. Kanske behöver jag distraktionen, som min vän envist hävdar. Men jag önskar bara att det kunde gå över, att jag kunde släppa vad fan det än är för jävla känslor som jag fått för mig att jag har för henne. Det här är ju patetiskt.

Embracing my vulnerability

Undrar om det var den här punkten jag var rädd att jag skulle komma till? Punkten där allt känns lugnt. Tomt. För hur kan så starka känslor förvandlas till ett ingenting? Var det överhuvudtaget äkta då? Kanske är det just det som gjort att jag inte velat släppa taget tidigare. För gjorde jag det så skulle det ju betyda att jag släppt känslorna. Kan man verkligen göra det, om de var på riktigt?

Fast kanske handlar det inte om äkthet. Kanske handlar det bara om att gå vidare. Kanske har jag faktiskt älskat alla andra gånger före K också. Jag trodde att det jag kände för K var det enda rätta sättet att känna, att det var vad jag väntat på hela livet. Men har jag inte känt så tidigare också? Jag har ju mått dåligt efter uppbrott från män (och andra kvinnor för den delen) också, haft svårt att komma över känslorna. Kanske är den gemensamma nämnaren inte ens kärlek, utan bara behovet av att höra ihop med någon. Och sedan, känslan av att bli övergiven och ratad. Oavsett om det är jag som gjort slut eller inte. Flera gånger har jag nog faktiskt gjort slut för att inte den andra ska hinna före. Och vad handlar det om? Rädsla för att bli övergiven såklart. Men den känslan går inte att fly ifrån, ens om jag inbillar mig att jag har kontrollen över om det är slut eller inte.

Jag kände mig övergiven redan innan jag gjorde slut med K. Och alla turer som följt därefter, allt av- och påande, bevisar ju bara att det var sant. Hon ville inte till hundra procent, kanske inte ens från början. Men så är det det där, att vad är hundra procent för någon? Det finns ju uppenbarligen olika sätt att se på den saken. Jag behöver träffa någon som har samma syn som jag på vad att ge och ta betyder.

Kanske handlar kärlek om att kasta sig ut, att släppa alla rädslor. Att inte välja någon för att slippa vara ensam, lika lite som att vara den som gör slut först för att man inte vill vara den som blir lämnad. Screw that. Nästa gång ska jag inte älska som att jag är indestructible, utan som att jag är destructible. Omfamna min sårbarhet, veta att det är den som gör att jag ger hela mig själv, kosta vad det kosta vill. För osårbarhet existerar inte. I alla fall inte om man vill leva. Och det vill jag. 

'Til all my sleeves are stained red

Jag önskar att jag kunde hålla fast vid det som är logiskt med allt det här. För även om det är känslan som dominerar som vanligt, så finns det en stor logik bakom varför den finns överhuvudtaget. Som min närmaste vän sa: "det är så här din hjärna funkar". Men jag vill inte att det ska vara en verklighetsflykt. Helst hade jag nog inte velat känna dessa känslor alls, i alla fall inte för henne. Men eftersom de nu finns där och de ju faktiskt är bitterljuva i all sin universella illvilja, så vill jag att det ska finnas någon substans i dem. Jag vill inte att känslorna ska vara ett hopkok av min frustrerade hjärna, ett försök av mitt undermedvetna att skydda mig mot vad det än är jag behöver skyddas mot.

Så jag håller fast vid känslorna, vägrar släppa taget och känner för varje dag att jag tappar kontrollen alltmer. Det hjälper ju inte att hon hör av sig dagligen. Jag känner så igen det här från turerna med SO. Kan läsa mellan raderna i hennes sms, att det hon frågar om egentligen bara är en förevändning att få höra av sig. Snart kommer den komma, frågan som ställer allt på sin spets. Vill du ses? Och när den kommer finns det ingen återvändo. Vet hon om det själv?

My brain takes a vacation just to give my heart more room

Jag vet att det är mitt psyke som spelar mig ett spratt, mitt undermedvetna som är så svältfött på bekräftelse och tusen miljoner andra fullständigt logiska anledningar som gör att jag känner så här just nu. Men känslan vinner alltid över tanken.

Och när jag blundar hör jag samma sång men texten bär ett annat namn

Samtidigt som jag har accepterat att jag inte är över dig och att det får ta den tid det tar att göra det, så upptäcker jag att det faktiskt finns andra som väcker spirande känslor i mig. Kanske är det verklighetsflykter, men det spelar liksom ingen roll när de får mig att fokusera på annat en stund. Jag vågade med exet, även om det sket sig. Jag tänker att nästa gång jag vågar så kanske det håller. Och kanske blir det som det blev med SO då. Att känslorna för dig liksom mattas av och försvinner. En vacker dag kanske jag tänker likadant om dig, att vad såg jag egentligen i dig? Det är ju så det har fungerat tidigare. Och även om känslorna för dig var starkare än något annat jag känt, så har jag ju kommit över andra före dig. Och jag har faktiskt haft känslor för andra efter dig. För att svara på min egen fråga i förra inlägget, om jag kommer att våga igen - så ja, det tror jag faktiskt. Och när jag vågar igen är jag en bättre, mer utvecklad och erfaren person än tidigare. Så det får jag ju ändå vara tacksam för, att hade det inte varit för de här senaste fem åren hade jag inte vuxit lika enormt som människa. Och det kan du eller någon annan aldrig ta ifrån mig.