Icke-anledningar

Tycker du att det ger dig något att tassa som katten kring het gröt? Att hitta på en massa anledningar för att kunna höra av dig till mig, fast vi båda vet svaren på dina frågor - såväl de du ställer som de du inte vågar yttra högt?

Du får det att låta som att jag planerar in min tid efter hur du väljer att göra. Jag vet att du inte menar det så, men i och med att du inte vågar ta bladet från munnen och säga som det är så projicerar du din egen önskan att vara med mig genom att lägga ansvaret på mig. "Jag vet inte hur du vill göra, men jag har planerat det här och det här". Kan du inte bara säga att du vill att jag ska komma och göra dig sällskap? Men det går ju inte. För säger jag ja är det mitt eget beslut, utan påverkan från dig. Men när jag säger nej, vilket jag gjort idag, är det inte du som är för på. Det är ju jag som väljer bort dig och då kan du fortsätta ignorera det faktum att det är du som fortfarande hittar på icke-anledningar att höra av dig till mig. Det är du som planerar in saker med mig med i beräkningarna. Det är du som vill att vi ska umgås. Det är du som fortfarande gömmer dig bakom de oställda frågorna, de andra människorna och alla andra anledningar du kan komma på.

Men det pratar vi inte högt om, eller hur?

Från mig själv, till mig själv - en riktigt god jul och en god fortsättning

Du ringde idag. Jag hörde på din röst att du längtat efter att få höra min. Det hördes säkert på mig att jag saknar dig också. Du undrade om vi skulle ses idag, som vi pratade löst om för en vecka sedan när vi sågs senast. Jag gav inget klart besked just där och då, så du började småprata om något annat. Om några dagar reser du bort och det hördes att du är angelägen om att du vill att vi ska ses innan du åker. Jag la på med löfte om att höra av mig om ikväll. Om du bara anade hur din röst i andra änden av luren gjorde mig svag och viljelös, förvandlade mig till ett våp... igen. Men någonstans inuti finns det uppenbarligen kvar ett uns av självbevarelsedrift och när jag tvingat bort minnet av din röst i mitt öra bestämde jag mig. Det blir inget du och jag ikväll. Kanske inte senare i veckan heller. Om jag ska släppa dig och gå vidare måste jag lyssna på den där inre rösten som inte vill att jag ska hata mig själv för vad jag låter dig göra med mig. Det får vara min julklapp till mig själv - att inte trampa på min självkänsla.

Hat är ett starkt ord

Jag hatar att jag vet att du tänker på mig. Jag hatar vad det gör med mig att veta att jag dyker upp i dina tankar, när du är på jobbet, när du är hemma, när du är på väg hem, när du är var fan som helst. Jag hatar att vetskapen om att du tänker på mig grumlar min glädje för andra saker. Jag hatar att jag är för svag för att be dig sluta göra det som gör att jag hatar allt det här. Jag hatar det.

Det känns som igår

Det var en dag i september förra året jag förstod att det var kört. Hon uppenbarade sig i dörren på jobbet, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Jag hade märkt det sedan några veckor tillbaka, att hon allt oftare gick förbi mitt rum. Min dörr stod alltid öppen, och jag kunde se folk innan de såg mig. Först hälsade hon bara i förbifarten. Sedan började hon stanna till, både på vägen till det rum hon egentligen var på väg till och också på vägen tillbaka. Snart började hon hitta anledningar att komma in på mitt rum, lämna lite grejer för att hämta dem senare eller visa mig något på datorn.

Den där dagen i september insåg jag som sagt att det jag varit rädd för skulle hända redan hade hänt. Redan under sommaren var det något i hennes granskande blick som gjorde att jag tänkte att här måste jag se upp. Och jag såg upp. Men inte hon. Hon gav mig konstant anledningar att reagera på hennes beteende. Jag såg henne titta på mig när hon trodde att jag inte såg, och när jag tittade åt hennes håll vände hon bort blicken. När vi möttes i korridorerna såg hon ut som att hon inte visste vart hon skulle ta vägen, men när vi väl kom nära nog för att hälsa sken hon upp som en sol. Men det var inte förrän den där dagen i september jag förstod att jag höll på att falla.

För när hon stod där i dörren, lutade sig mot dörrkarmen och log sitt fantastiska leende mot mig märkte jag hur mitt hjärta hoppade över ett slag. Plötsligt blev jag alldeles nervös och babblig. Vad är det här? tänkte jag, fast jag redan visste. Helvete. Inte en gång till. Inte en gift kvinna till. Men det var precis vad som hade hänt. Bara det att det är annorlunda den här gången. Gift kvinna nummer ett (kan kalla henne E som i Ettan hädanefter) var bara min katalysator. Det var hon som fick mig att inse att jag kan bli kär i kvinnor. E och jag hade inte samma relation som jag och SO. När jag slutade på det jobbet höll vi inte kontakten, vi träffades inte, hittade inte på saker tillsammans.

I början trodde jag att det jag kände för SO var något liknande det jag känt för E. Så jag gjorde mitt bästa för att ignorera det. Jag vände mig till och med till E för att jag trodde att om jag kunde sluta cirkeln med henne så skulle problemet med SO lösas samtidigt. Jag intalade mig att om E sa att hon inte haft känslor för mig, att jag bara inbillat mig allt och sett det jag velat se så skulle jag förstå att jag gjorde samma sak med SO. E sa att hon blev smickrad av mitt erkännande, men att hon aldrig haft några sådana tankar om mig. Men hon sa också att hon och SO inte är samma person och att bara för att E inte kände något för mig, uteslöt det inte att SO kanske gjorde det. Jag försökte i vilket fall som helst intala mig att E och SO var lika, att ingen av dem hade känslor för mig.

Men SO fortsatte trigga mig. Till slut stod jag inte ut längre. Jag ville dejta andra, jag ville gå vidare. Så jag bekände mina känslor i förhoppningen att det skulle skynda på förloppet lite. Hon tog det bra, vilket jag förstås hoppats på eftersom vi ändå var kollegor och skulle vara tvungna att träffas i fortsättningen också. Vad jag inte hade räknat med var att hon skulle nagla sig fast, envist hävda att vi är vänner och skulle fortsätta vara det. Jag hade heller inte räknat med att jag inte skulle kunna tro på henne när hon sa att hon inte kände likadant. Hennes beteende sa något helt annat, och fortsatte säga något helt annat.

Och nu är jag här, 15 månader senare. Idag är vi vänner. Vi har gemensamma intressen som vi ägnar oss åt tillsammans och vi umgås på fritiden flera gånger i veckan. Jag har lärt känna SO och hon har lärt känna mig. Jag förstår inte vad det är hon tycker är värt att hålla fast vid hos mig. Förutom våra gemensamma intressen lever vi helt olika liv, hon och jag. Jag har funderat på det där, att om jag inte hade haft känslor för henne - hade jag verkligen umgåtts så intensivt med henne? Jag träffar ju SO oftare än vad jag träffar någon annan av mina vänner. Svaret är att nej, det hade jag förmodligen inte. Så vad får hon ut av att umgås med mig? Jag borde fråga henne. Innan det hinner gå 15 månader till av samma visa. Även om det känts som de kortaste 15 månaderna i mitt liv, och även om varje dag under det här dryga året som jag inte träffat SO har känts inkompletta. För det är ju inte som att de dagar jag faktiskt träffar henne känns kompletta, de heller.

Allt jag gör, tänker, rör vid, andas är du

Jag kan inte gråta över dig längre. Vad betyder det? Att jag släppt taget på riktigt? Men varför tänker jag på dig hela tiden då? Jag tänker på dig när jag borstar tänderna, för du var med när jag köpte tandborsten. Jag tänker på dig när jag har på mig jackan som jag rev upp ärmen på, för du var med när det hände. Jag tänker på dig när jag får mejl från folk som heter likadant som du. Jag tänker på dig när jag ser presenterna jag fick från kollegorna när jag slutade, för det var du som köpte dem. Jag tänker på dig varje gång jag smörjer in mig med min body lotion, för du frågade en gång om det var jag som luktade så gott när jag hade den på mig. Jag tänker på dig när jag dricker kokos-smoothie, för det är din favorit. Jag tänker på dig när jag ser min stökiga lägenhet, för det får mig att tänka på att jag bjudit hem dig. Jag tänker på dig när jag har min gråa ulltröja från Esprit, för det var den jag hade på mig när jag berättade för dig om mina känslor. Jag tänker på dig när jag lyssnar på musik, för alla låtar jag hör handlar om dig. Allt handlar om dig.

Ett ljus i vintermörkret

Petra Mede, jag vet att risken (chansen?) är minimal att du läser min blogg – men jag tänker skriva det här inlägget som att du faktiskt läser det jag skriver :)

Eftersom jag är en vanlig dödlig som har räkningar att betala var jag precis som alla andra vardagsmorgnar på väg till jobbet igår morse. Som en zombie stod jag vid Slussen och väntade på tunnelbanan klockan alldelesförtidigt. Om det är mer än en SL-minut kvar att vänta på rätt tunnelbana brukar jag roa mig med att titta på reklamen på väggen tvärs över rälsen. I vanliga fall brukar just den reklamplats som föräras mina morgontrötta blickar vara öronmärkt för typ Gina Tricot eller Lindex. Jag brukar fördriva tiden med att fundera på vad det beror på att den nya mörka GT-modellen fått sällskap i form av en blondin, eller varför Lindex-modellen bara har ett enda ansiktsuttryck.

Men igår morse var det MQ som tagit plats i mitt lilla reklamhörn. Istället för ett par lollipop-brudar med skitfula klänningar var det tre glada ansikten som fastnade under min granskande blick. Jag kom på mig själv med att bli aningens piggare och kände mig rentav glad. När hände det senast att jag blev glad bara av att kasta en blick på en reklamskylt? Har det någonsin hänt? Jag vet inte. Men igår morse inträffade det. När jag upptäckte att det fanns tre olika bilder blev jag ännu gladare – för att inte tala om hur lycklig jag blev över att se att en av de glada modellerna var Petra Mede. Jag är ju lite betuttad i denna fantastiska kvinna. Det är inte det att jag tycker att hon är snygg (även om jag nu råkar tycka att hon är det), det är något annat. Utstrålning, personlighet... Hon har det där berömda något.

För varje intervju, artikel eller grej jag snubblar över om/med/av Petra Mede tycker jag att hon säger så kloka saker och jag blir nyfiken på det där spröda som skymtar under ytan. Jag har till exempel aldrig hört någon annan säga en sak som enligt mig är fundamental – det där med att tycka synd om någon, att det är en förolämpning mot personen i fråga. Alla kan ju vid det här laget historien om Petra Mede och hennes Rygg. Det var i någon intervju hon påpekade det faktum att hon inte ville att folk skulle tycka synd om henne och att hon inte tyckte synd om andra heller. Jag kunde knappt tro mina öron, för jag vet inte hur många gånger jag i vårt jantesamhälle haft denna diskussion med folk. Ingen har någonsin fattat vad jag snackat om, åtminstone inte innan jag förklarat hur självförnedrande det är att tillåta sig att bli tyckt synd om eller hur man faktiskt ser ner på en annan person genom att säga ”stackars dig”. Hur förminskande det är att spela martyr eller låta någon göra en till martyr.

Det är så mycket klokheter som kommer ur denna kvinna. Hon bjuder dessutom på sig själv och jag tycker att hennes humor är både smart och rolig. Samtidigt är hon ödmjuk och hon – för att slänga mig med klyschor – har båda fötterna på jorden. Härom morgonen när jag såg MQ-reklamen blev jag påmind om allt det där som jag tycker att Petra Mede står för – glädje och allvar i en skön blandning. Plötsligt kändes det väldigt mycket lättare att stå där klockan alldelesförtidigt och vänta på tunnelbanan till jobbet, när jag såg Petras vackra leende stråla på väggen ett par meter framför mig. På eftermiddagen när jag var på väg hem påmindes jag återigen, av samma reklam fast på ett annat ställe. Det finns småsaker att glädjas åt överallt.

Jag ville bara att du skulle få veta att det finns folk som tycker att du är bra som du är, Petra. Att ditt leende på en vägg nära mig gör åtminstone min vardag lite trevligare :) Dina klokheter, din styrka, din sprödhet och din humor kommer inifrån och reflekteras i ett ljus som lyser upp mitt vintermörker på ett mycket välbehövligt vis. I like.