Jag vill inte veta

Du tänker på mig när vi inte träffas. Dina pratiga sms med en massa frågor visar det med all önskvärd tydlighet. Bara det att jag inte vill veta. Jag vill inte veta att du tänker på mig. Jag vill inte veta att du vill att vi ska ses oftare. Jag vill inte veta att du bryr dig om mig. Inte när jag samtidigt vet att du aldrig kommer att ta steget fullt ut.

Dejten + Svärmeriobjektet = kortslutning

Dejten (D) är som bekant den enda som kan få mig att sluta tänka på Svärmeriobjektet (SO). När jag träffar D är det bara hon som existerar och jag har aldrig jämfört henne med SO. Häromkvällen umgicks jag med SO, vi är ju (bara) vänner och hittar på saker på fritiden ibland. Döm om min förvåning när D plötsligt uppenbarade sig framför mig! Hon verkade glad över att se mig och i några sekunder var det bara hon som existerade. Tills jag kom på var jag var, och med vem... Plötsligt blev jag förvandlad till ett nervöst fån. Ett nervöst fån som fann sig själv presentera sina två omöjliga objekt för varandra. Absurt är bara förnamnet. Hur ska jag nu kunna träffa D utan att tänka på SO?

Free is the most beautiful word you could choose because nothing is more important than freedom.

Patetisk gråthög

De säger att man måste hjälpa sig själv innan man kan hjälpa andra. Det finns folk i min närhet som behöver mig som mest just nu, men det enda jag kan tänka på är mig själv, mina egna problem och mina hjärtesorger. Patetiskt är vad det är. Hur ska jag kunna hjälpa andra när jag inte ens kan hjälpa mig själv?

Åh men skit också

Jag startade den här bloggen för att kunna ventilera mina flatfunderingar någonstans. Det var nästan tre och ett halvt år sedan och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Jag är inte lika anonym längre, många av mina läsare känner mig vid det här laget. Det har gjort att jag känner att jag inte kan vara lika öppen i mina funderingar längre. Men det suger ju...! Så nu skiter jag i att censurera mig, jag tänker fortsätta skriva om sådant jag funderar på och ta upp saker som händer i min vardag.

Just nu är det mycket som händer. Det är lite som ketchupeffekten, känns det som. Först händer ingenting, sedan händer allt...! Jag träffade en tjej för ett tag sedan. Hon har egentligen allt jag letar efter hos en partner. Hon är snygg, rolig, smart, charmig... Hon är bra på det där med ord också, vilket jag är svag för. Men kanske är vi för lika, kanske gick det för snabbt, kanske är det onödigt att spekulera i varför... Hursomhelst kom vi fram till att vi nog bara ska vara vänner.

I samma veva som jag träffade den här tjejen började Svärmeriobjektet avancera ännu mer i sitt närhetssökande. Jag tänkte att det kanske hade att göra med att jag nämnt att jag varit på dejt, att det på något sätt gjorde att hon kände sig "säkrare" i mitt umgänge, att hon slappnade av och tillät sig flirta med mig eftersom det ändå inte spelade någon roll när jag gjort klart att jag inte är tillgänglig. Jag ska inte säga att jag inte blev påverkad, för det blev jag. Men på något sätt hade jag ändå distans till det hela. Så när dejtandet med den här tjejen övergick till vänskap hade jag inte tänkt låta Svärmeriobjektet få veta det, jag tänkte låta henne tro att jag fortfarande var otillgänglig - för att själv få behålla distansen jag kände att jag fått till henne.

Men så lätt gick det ju förstås inte. Jag umgicks med några kollegor efter jobbet en kväll och en av kollegorna frågade mig hur det går med kärleken. Svärmeriobjektet stod precis intill och en bråkdels sekund övervägde jag att ljuga och säga att det går bara bra. Men jag har av någon anledning väldigt svårt för att svara oärligt på direkta frågor, så jag sa som det var - att jag dejtat en tjej ett tag men att vi nog inte skulle bli något mer än vänner. Svärmeriobjektet har varit med flera gånger när ämnet dejtande har kommit på tal med kollegor, men hon har aldrig deltagit i diskussionerna. Tvärtom har hon tydligt markerat avstånd och ibland till och med rest sig upp och gått därifrån. Den här gången kunde hon inte gå sin väg, men hon deltog lika lite i samtalsämnet som vanligt. Jag tänkte att det är en smäll jag får ta, om hon börjar bete sig konstigt igen nu när hon vet att jag inte dejtar någon speciell.

Och konstigt är det minsta man kan säga om hennes beteende sedan den där kvällen. Jag trodde att hon kanske skulle ta avstånd, nu när det plötsligt inte skulle vara lika "säkert" att flirta med mig. Nu när jag är tillgänglig trots allt är det ju farligt att leka med elden. Så om det var något jag var beredd på var att hennes närhetssökande, som varit väldigt påtagligt på sistone, skulle minska. Men jag var inte beredd på att hon istället skulle bli ännu mer på. Jag var inte beredd på att hon skulle börja flirta mer uppenbart med mig. Jag var inte beredd på att hennes beröring skulle bli löjligt påtaglig. Och jag var inte beredd på hur jag själv skulle reagera på hennes nya beteende. Hur svag hon skulle få mig att känna mig. Hur svårt jag skulle ha det med att ens försöka dölja det jag känt för henne under så lång tid.

Som om jag inte haft nog på flatfronten hörde Dejten av sig och ville ses. Vi har inte setts på hela sommaren och jag har inte ens tänkt på henne, men när hon hörde av sig blev jag förvånad över hur glad jag faktiskt blev. Så i helgen sågs vi och det var lika trevligt som alltid. Jag gillar verkligen henne, men jag blev lite oroad över att inse att jag är attraherad av henne. Hon sa när vi först lärde känna varandra att hon bara letar vänner, men jag undrar om hon inte känner likadant som jag. Och det var en skrämmande insikt...! För det fick mig att förstå att jag måste ta tag i det här med Svärmeriobjektet, en gång för alla. Det är inte konstruktivt någonstans att jag ska bli en våt fläck så fort hon viftar med lillfingret. Hon måste sluta med sina dubbla signaler för att jag ska kunna gå vidare på riktigt. Hon kommer aldrig lämna sitt trygga heteroliv för min skull och då är det bara elakt av henne att hålla på som hon gör.

Men bara tanken på att prata med Svärmeriobjektet ännu en gång, få henne att förstå hur hennes beteende påverkar mig och att det inte kan fortsättta, gör mig nedstämd. Det innebär att jag måste döda hoppet helt. Även om det är vad som är bäst i längden så är det samtidigt något väldigt definitivt och deprimerande över den tanken. Jag måste lämna de starka känslor hon väcker bakom mig. Jag måste gå vidare. Om hon inte är beredd att ta steget fullt ut, om hon tänker förneka mig och de känslor jag väcker hos henne, så är åtminstone det något hon måste göra till hundra procent. Hon kan inte säga en sak men bete sig på ett annat sätt. Det är dags för handling och ord att stämma överens, så att jag kan gå vidare en gång för alla.