Det här kan nog funka

Hennes beteende mot mig tidigare i veckan gjorde mig osäker och ledsen, för det rimmade så dåligt med vad hon sagt innan. I det här läget struntar jag i om hon besvarar mina känslor eller inte, jag vill bara att vi ska kunna ha en fungerande relation - som kollegor och som vänner. Men när hon så tydligt visade att hon inte visste hur hon skulle bete sig och istället drog sig undan, kände jag att vår relation var i fara. Så jag bestämde mig helt enkelt för att åtminstone jag skulle fortsätta bete mig som vanligt, hur svårt det än kändes. Igår gav jag henne ingen chans att smita undan, jag prackade på henne min trevlighet och nästan tvingade henne att vara civiliserad och trevlig tillbaka. Kanske var det just vad som behövdes, för efteråt kunde vi umgås och prata normalt med varandra igen. Jag hoppas verkligen att det håller i sig, att det här kan funka trots allt.

Det här funkar inte

Jag vet att det fortfarande är nära inpå och att det säkert kommer att krävas en viss tid för omställning, att komma ur chockfasen och att lägga det här bakom oss - för att så småningom kunna bygga upp den där vänskapen hon påstår att vi har. Men jag vet inte om jag fixar det här. Hennes konstiga ansiktsuttryck när hon ser mig och tydliga avståndstagande gör ont. Det är säkert en försvarsmekanism från hennes sida, men det gör inte mindre ont för det. Hur ska jag klara av att hålla fast vid mitt löfte till mig själv, att bete mig lika trevligt som vanligt mot henne även i fortsättningen, när jag märker att hon inte längre kan bete sig naturligt i mitt sällskap?

Bloggerier

Jag startade inte den här bloggen för att tjäna pengar, men med tanke på hur många besökare jag fått sedan jag skrev om Petra Mede igår kanske jag borde slänga upp lite annonser här och få betalt för alla er Petra-snokare som hamnar här :)

Det är något fel med blogger, så min rubrik har försvunnit och ersatts med en textvariant istället för den fina ögon-bilden. Jag hoppas att det rättar till sig snart, för med så många läsare jag haft de här två dagarna vill jag ju inte ha en ful layout...

(Och Petra, jag vill fortfarande gå på dejt med dig!)

Denna kvinna...!

Det var i Aftonbladets pappersupplaga som Petra Mede kom ut som bisexuell. Eller kom ut och kom ut. Tidningar och deras sätt att förstora upp saker...! Hursomhelst, jag var såklart tvungen att köpa mig ett exemplar av dagens blaska och läsa intervjun med Petra Mede. För varje gång jag ser och hör henne i något blir jag mer och mer förälskad i personen Petra Mede. Jag älskar hennes sätt att se på livet, älskar hennes sätt att tänka, känna och leva. Hon påminner mig om mig själv, och ja - jag är nog lite ego, så jag kan ju inte annat än gilla Petra!

Jag tänker inte citera Petra i intervjun med Fredrik Virtanen, om ni vill veta vad hon säger får ni gå och betala 12 kr och läsa själva. Men jag kan avslöja att denna underbara kvinna nog är mer hetero än lesbisk, trots allt. Och jag är ledsen att behöva säga det, jag har ingen penis att tillfredsställa henne med. Men jag vill fortfarande ha en dejt med Petra Mede! Så läser du det här Petra, vill jag att du ska veta att mitt erbjudande fortfarande står fast ;) Om det stämmer att du tackar ja till allt, tacka ja till en dejt med mig!

Vad säger du, Petra Mede?

En kompis berättade att Petra Mede kommit ut som bi. Var han hade sett det vet jag inte, men är det sant kan jag lätt göra det han föreslog - glömma alla andra span till förmån för Petra ;)

Så, jag riktar det här inlägget till dig Petra. Ska vi inte ta och slå slag i saken, en gång för alla? Du sa i P3 Blind Date förra sommaren att du skulle ha gått på dejt med dig själv om du fick chansen. Vi har det gemensamt, jag skulle nämligen lätt gå på dejt med mig själv! Och såklart med dig! Så vad säger du, ska vi inte gå på dejt tillsammans istället för på varsitt håll? :) Hör av dig på smygflata(a)gmail.com!

Att registrera saker undermedvetet

Hon gav mig svaret jag behövde få höra och hon sa orden samtidigt som hon stadigt mötte min blick. Inget utrymme för övertolkningar eller önsketänkanden där inte. Men så ställde jag en fråga hon inte var beredd på, jag undrade varför hon blivit förvånad över sin egen reaktion. När hon sa det i måndags blev jag så paff att jag inte kom mig för att fråga, men jag kände att jag ville veta. Och plötsligt blev hennes nästintill uttryckslösa ansikte fullt av rörelse igen. Hennes ögon började glittra, hon log och slog ner sin nyss stadiga blick i bordet och svarade något luddigt om att hon inte visste. Faaaan också...! Jag vill inte att mitt undermedvetna ska registrera sånt där skit och att det dyker upp som en aha-känsla senare, det är sånt som gör det så jävla svårt att gå vidare!

Att gå vidare

Sådär. Nu har jag fått det svaret jag ville. Eller, helt krasst var det väl inte det svaret jag hoppades på innerst inne, men nu har jag fått det svar jag behövde. Nu kan jag släppa det och gå vidare en gång för alla.

Så nu ser jag fram emot helgen, att kunna sova ordentligt, att återfå aptiten och att så smått börja funka någorlunda normalt igen. Helt normal lär jag väl aldrig bli, trots att folk försöker få mig att gå på det när de säger att jag är helt normal ;)

En lugn helg?

Imorgon ska jag ställa henne mot väggen, mer eller mindre. Kräva ett svar i alla fall. Sedan om hon menar det eller inte är upp till henne, bara jag får ett svar som gör att jag kan få ett avslut. Ett svar som hon kan hålla fast vid, utan dubbla signaler eller vibbar åt något håll. Kanske kan jag få en lugn helg sedan, efter flera veckor av konstant väntan och ångest. Det vore skönt. Släppa det och gå vidare. Sätta punkt.

Jag har bestämt mig

Jag tänker inte tillåta henne att skicka ut sina förbannade dubbla signaler. En vän sa igår att jag ska tänka på mig själv i första hand, inte på hennes eventuella rädslor och känslor. Och det var ju faktiskt därför jag berättade för henne, för min egen skull. För att jag vill gå vidare. Om hon inte säger vare sig bu eller bä kan jag ju faktiskt inte göra det. Så jag har bestämt mig. Hon måste ge mig ett svar. Det spelar ingen roll vad svaret blir, bara jag får ett och kan släppa det och gå vidare.

Kovändning

Nu plötsligt vill hon sopa allt under mattan, att vi ska glömma det och "vara vänner som vi alltid har varit". Igår var det precis den inställningen jag bestämt mig för att ha till det hela. Men det var innan hon frågade mig (igen!) hur jag känner det, berättade att hon blivit förvånad över sin egen reaktion och att hon inte kan prata om det med någon annan. Jag sa att jag inte mår dåligt över det, som svar på hennes fråga. Just då menade jag det, när jag trodde att det fanns möjlighet att jag skulle kunna få svar på det jag undrar över trots allt. Men nu verkar hon tro att jag inte tycker att det här är jobbigt alls. Det är nog lika bra. Ju fortare jag kan komma över det här, desto bättre. Att berätta för henne ledde egentligen inte till något konstruktivt, jag fick inga svar på några frågor jag har och kan liksom inte bara tänka att allt fanns i mitt huvud och att jag nu måste släppa det. Men gå vidare måste jag ändå. Jag får väl fixa det på egen hand.

Som ett slag i skallen

Hon sa aldrig rakt ut att hon inte har känslor för mig. Hon sa att hon aldrig haft en tanke på något annat än vänskap. Och det är inte samma sak. Eller...? Hon sa inte heller standard-repliken "Jag är smickrad, men...", faktum är att hon inte sa något alls om sina känslor för mig - förutom att hon tycker jättemycket om mig. Inget i hennes beteende visade ju på något sätt att hon tyckte att det var obehagligt att jag har de här känslorna för henne. Om man inte besvarar någons känslor tycker man väl automatiskt att det är åtminstone lite jobbigt? Jävla helvetes skit.

Värst vad ni två har blivit tajta då!

Varför är det så svårt att acceptera att hon säger att hon inte känner likadant? Varför vill jag inte inse att vibbarna och signalerna jag uppfattat inte är något annat än sådant jag velat se? Varför hakar jag upp mig på förflugna kommentarer sagda av andra? Varför ser jag bara framför mig alla gånger hon tittat på mig när hon trott att jag inte sett? Varför kan jag bara tänka på alla gånger hon rört vid mig? Varför kan jag inte släppa hennes leende när hon ser mig? Varför kan jag inte låta bli att tänka på hur hennes röst mjuknar när hon pratar med mig? Varför kan jag inte sluta tänka på att hon sa att hon tycker jättemycket om mig? Varför blev jag mer betuttad i henne när hon reagerade som hon gjorde? Varför kan jag inte sluta hoppas?

Hon är fantastisk

Jag inser att hennes reaktion på när jag berättade är helt fantastisk. Hon är helt fantastisk. Det jag var mest orolig över innan jag berättade var att det skulle bli konstig stämning mellan oss, att hon inte skulle kunna se mig i ögonen och börja undvika mig. Jag vet ju av egen erfarenhet att det inte är helt ovanligt att det faktiskt är just vad som händer när någon bekänner obesvarade känslor. Jag har varit på "båda sidorna om staketet" och kan knappast ta åt mig någon ära för att ha reagerat så fantastiskt som mitt svärmeriobjekt gjorde igår när någon bekänt sina känslor för mig.

Det finns förstås en nackdel med att hon tog det som hon gjorde, att hon var noga med att tala om att det inte är några problem för henne att jag har dessa känslor och att hon vill att vi ska kunna umgås som vänner även i fortsättningen. Och nackdelen är ju förstås att det kanske inte alls blir så lätt att släppa de här känslorna, som jag hoppades att jag skulle kunna göra genom att ta tjuren vid hornen. För igår insåg jag ju hur jävla fantastisk hon faktiskt är, att jag inte inbillat mig mina känslor och att de inte har något med vibbarna - oavsett om de är inbillade eller ej - att göra. Jag hade varit betuttad i henne oavsett om jag uppfattat signaler från henne eller ej. För att hon helt enkelt är så jävla fantastisk och underbar.

Så hur ska jag nu gå vidare är det tänkt? Jag konfronterade verkligheten och riskerar att bli ännu mer knäpp än vad jag var tidigare... Inte riktigt vad jag hade i åtanke.

Nu vet hon. Och jag.

Trots att hon säger att hon inte besvarar mina känslor tog hon det bra. Hon sa att hon tycker om mig jättemycket, att hon gjort det redan från början och att hon vill att vi ska kunna vara vänner även i fortsättningen. Och det var ju delvis därför jag berättade, för det är vad jag vill också. Men herregud... Ikväll insåg jag hur fantastisk hon verkligen är. Jag hoppas verkligen att det faktum att jag berättat gör att jag kan gå vidare. Jag vill att det här ska funka.

Kroppsligt

Mitt hjärta slår som om jag cyklat spinning hela dagen. Min andning är ytlig och snabb. Svettringarna under armarna börjar närma sig tefatsstorlek. Min mage lever sitt eget liv och kissblåsan verkar ha krympt. Mina händer darrar. Kinderna hettar och munnen känns torr. Jag känner mig yr och nästan svimfärdig.

Men snart vet jag.

Giv. Mig. Styrka.

Åh herregud, vad har jag gett mig in i? Ett paket Valium, tack!

Upp och ner... och upp igen

Nu har jag varit lugn i några dagar, det har liksom inte känts konstruktivt att vara ett nervvrak när jag ändå inte har kunnat skynda på förloppet. Men nu börjar nervositeten krypa över mig igen... Jag måste komma ihåg att jag gör det för min skull, att det blir bra oavsett hur det slutar. Det här är något jag måste göra, för att komma vidare. Vart vet jag inte, men jag kan inte stanna i det här läget heller.

Väntan

Tålamod har aldrig varit min starkaste egenskap. Jag hatar att vänta. Men på senare år har jag lärt mig att ibland är det värt att vänta på något, det kan vara skönt att inte hasta fram utan hellre ta det lite lugnt och långsamt - så att man får chans att känna och tänka efter ordentligt.

Så trots att min mage kollapsat av nervositet och trots att det känns som att jag kommer att få en hjärtattack vilken sekund som helst, tänker jag betrakta den här ofrivilliga väntan som en gåva. För varje dag - ja, varje timme, minut och sekund för den delen - blir jag säkrare på att jag gör rätt. Det är nu eller aldrig och inom en vecka borde jag ha fått tillräckligt många svar för att åtminstone magen och hjärtat ska lugna ner sig någorlunda. En vecka borde jag väl kunna härda ut...?

...

Det finns inga ord som kan beskriva hur jag känner just nu, åtminstone inte i bloggform. Och jag vet att mitt ordlösa, icke beskrivbara tillstånd kommer att hålla i sig i minst två dygn till. Hur jag ska stå ut vet jag inte. Men om två dygn kanske jag vet.

Verklighetsflykt

Jag kanske inte borde fokusera så hårt på att fly verkligheten. Särskilt inte när verklighetsflykten allt som oftast för med sig ännu mer huvudbry. Istället bör jag kanske lägga min energi på att lösa den situation jag, vare sig jag ville eller inte, har hamnat i.

Steg ett är alltså att konfrontera verkligheten. Och sen då...?

Mera PMS

Jag vet att jag har PMS och jag kan bara hoppas att mitt nuvarande känsloläge går att skylla på hormoner. För det jag har insett idag gör mig bara ledsen. Uppgiven. Jag har ignorerat och tryckt tillbaka och förnekat så länge, men nu är det som att jag inte fixar det längre. Jag fixar inte henne längre. Jag fixar inte hennes leende när hon ser mig. Jag fixar inte hennes mjuka tonfall när hon pratar med mig. Jag fixar inte hennes blickar och jag fixar fan inte känslorna hon väcker hos mig. Varför i helvete måste jag upprepa gamla mönster? Idag är jag beredd att säga att jag är olyckligt kär igen, för första gången på flera år. Och det suger.

PMS + övertolkningar = dålig kombination

jag kan se att dina läppar rör sig
men jag hör inget
min blick har landat i din skrattrynka och jag
måste bita mig i tungan för att inte skrika

jag vill bara hålla dig
förstår du inte?!
bara hålla dig så hårt att det gör ont
så att min kropp
aldrig ska glömma dina avtryck

jag kan se att du skrattar
för dina ögon smalnar lyckligt
men själv kan jag inte ens le
för om jag bara öppnade mina läppar det minsta
skulle alla mina sanningar rinna ur mig -

och bordet mellan oss skulle vältas
av kraften från alla de ord jag svalt för dig
och dina skulderblad skulle passa i mina händer
precis lika väl som jag föreställt mig men -

jag reser mig upp och går
för alla varningsklockor ringer
och jag;
jag kommer snart bli döv

(Skriven av Propella som du hittar på Poeter.se)

Ofokuserad

Är hon medveten om vad hon gör med mig? Och är hon det, fattar hon hur mycket hon leker med elden då? Jag vet inte hur mycket mer av det här jag klarar av. Något säger mig dock att det här bara är början.