Att gilla tjejiga tjejer

Som jag mer eller mindre konstaterade i förra inlägget gillar jag feminina tjejer. Jag har lite svårt att förstå hela den här flatkulturen där tjejiga tjejer ses ner på. Jag menar, om man är lesbisk gillar man väl för fan tjejer! Varför skulle jag vilja att en tjej ska se ut som en kille då? Om man gillar en tjejs former, varför är det då konstigt att man som lesbisk framhäver dem?

Jag har ingen lust att konvertera till att bli alternative/butch, bara för att jag har råkat upptäcka att jag attraheras av kvinnor. Nu kanske jag själv inte är världens mest ultrafeminina brud som vandrat i ett par högklackade skor (som jag för övrigt inte äger några av, eftersom jag hatar att gå i högklackat - fast det ÄR snyggt på andra). Men jag har långt hår som är slingat i blonda toner och jag har planer på att göra det ännu blondare. Jag gillar att sminka mig (även om det inte händer varje dag) och att ha snygga kläder som framhäver min kvinnlighet. Jag plockar mina ögonbryn och rakar ben och armhålor. Visst händer det att jag kan se ut som en slashas ibland, men det finns inte en chans att någon misstar mig för att vara kille.

Vad är vitsen med att vara lesbisk överhuvudtaget om man gillar tjejer som inte är kvinnliga? Vad är egentligen kvinnligt för en ärkeflata? Att ta avstånd från det "typiskt" kvinnliga, ingår det i paketet när man väljer att vara med sitt eget kön?

Skönhet i olika (kvinno-)former

Som nyutkommen smygflata tänker jag ägna det här inlägget åt andra snygga kvinnor, för att ta en paus från den som attackerat min tankevärld mest på sistone. Jag insåg när jag tittade på Besatt (The Exorcism of Emily Rose), att Laura Linney är väldigt vacker. När jag spann vidare på den tanken insåg jag att de flesta kvinnor jag tycker är snygga är blonda - Jennifer Aniston, Jodie Foster, Gwyneth Paltrow (som för övrigt liknar Henne litegrann, åtminstone färgmässigt i hår- och hudton, fast det var ju inte henne jag skulle skriva om i det här inlägget...), Kate Winslet och så vidare...

Visste inte att jag hade en blondin-fetisch :D Fast för att balansera det lite kan jag ju säga att jag inte tycker att Pamela Anderson är det minsta sexig. Inte Victoria Silvstedt eller Victoria "Posh" Beckham heller (även om det finns bildbevis på att den senare är brunett).

Sen finns det ju snygga brunetter också, Martine McCutcheon till exempel för att börja med en lite mindre känd :) Och... ja, Catherine Zeta-Jones såklart. Sen måste jag ju säga att Teri Hatcher inte är ful som stryk direkt...

Ojdå, det blev ganska många snygga brudar :) Jag kanske borde börja gå på gay-klubb trots allt. Fast jag har hört att feminina brudar inte går hem bland flator och att de därför är en ovanlig syn på gayställen. Fan va synd... :oP Vart hittar man dem då? I garderoben där jag också gömde mig? Eller gömmer mig kanske jag ska säga, kan ju inte säga att jag är officiell flata även om det numera är ganska många som känner till min "omvändning"...

Ögonblick

Nu har det gått ett par dagar igen sedan jag såg henne och tvivlena har inte gjort entré. Däremot har jag varit översvämmad av dels ljuva fantasier där hon råkar försäga sig så att vi inte kan hålla händerna borta från varandra, dels de där "Sluta genast upp med det här"-tankarna.

Jag upptäcker att jag får allt svårare att uppträda normalt i hennes närvaro, vilket leder till att jag undviker henne istället. Och det är kanske inte världens bästa, eller för den delen lättaste, lösning på en liten arbetsplats. Häromdagen när det var dags att gå hem var jag i köket för att lämna min te-mugg och passade då på att städa upp lite efter andra. Då kom hon in i köket och småpratade om något, till hälften för sig själv tolkade jag det som. Så jag svarade aldrig, utan lät ögonblicket glida förbi. Ena hälften av mig tycker att det är lika bra, det är ju inte som att det någonsin kommer att hända något. Den andra hälften som fortfarande plågas av hopp (och nämnda ljuva fantasier) blir bestört över att jag inte gör mitt bästa för att hon åtminstone ska gilla mig litegrann.

Det hade varit så mycket enklare om det var en kille, eller åtminstone en tjej med rätt läggning. Då hade jag kunnat flirta till synes oskyldigt och luska reda på mer fakta. Nu känner jag mig bara påflugen och knäpp om jag så mycket som öppnar en konversation med henne. Väntan är inte min starka sida, men vad har jag för val. Det är vänta eller att ge upp. Trots att det senare kanske är att föredra, eftersom det besparar mig både tid och onödiga känslor, kan jag inte sluta vänta på att rätt ögonblick ska infinna sig. Då ska jag inte låta det glida förbi igen. Kanske går det fortare om jag vågar göra mig lite finare igen istället för att låta bli av rädsla för vad som händer då...

Varje gång jag ser dig

Varje gång jag ser Henne försvinner tvivlen igen. Men det spelar ju liksom ingen roll eftersom jag för varje dag får veta något nytt som gör att jag inser att det är ännu mer omöjligt nu än vad det var från början. Det här är inte roligt.

Tvivel

Det behövs inte många dagar utan kontakt med Henne för att tvivlet ska hinna ifatt mig. "Jag inbillar mig säkert" och "Det har nog gått över om det nu var något överhuvudtaget" är vanliga tankar som följer i tvivlets fotspår. Hur jag ska hantera de tankarna vet jag inte riktigt. Är det en försvarsmekanism för att jag ändå vet att det aldrig kommer att bli något? Eller är det ett tecken på att vad det än är jag känner/har känt inte bör fästas någon vikt vid?

Egentligen spelar det ingen roll. För att vara jag har denna hjärtefråga analyserats väldigt lite, och får jag bestämma kommer det att fortsätta så.

Att inte fastna i mönster

Det är två krafter i mig som slåss för tillfället. Dels den som inte vill ge upp. Vem vet, det kanske inte bara var en komplimang hon slängde ur sig i förbifarten igår, jag kanske bara behöver få hennes uppmärksamhet några gånger till innan allt slutar som en lycklig saga. Men så har vi den andra kraften i mig, den som vägrar se mig falla handlöst utan att kunna ta emot eller bli emottagen.

Den sistnämnda leder för närvarande. Jag har nu sökt det första jobbet sedan jag fick fast anställning. Det är som sagt inget fel på jobbet, men hellre fly än illa fäkta. Jag slutar inte förrän jag har ett nytt (bättre, eller likvärdigt) jobb, men att stanna och riskera att veckor blir till år av obesvarade känslor är inget alternativ.

Konsekvenser av förberedelser

Mer eller mindre övertygad om att det ändå inte skulle göra någon skillnad, bestämde jag mig för att piffa upp mig lite idag. I vanliga fall har jag mina glasögon (för jag orkar aldrig pilla in linser, plus att de känns jobbiga nästan hela tiden) och i sminkväg brukar jag på sin höjd ta lite mascara och ögonbrynspenna. Så jag klev upp lite tidigare, för att låta ögonen vakna till lite innan jag petade in linserna. Sen sminkade jag mig. Ögonskugga, eyeliner, mascara, ögonbrynspenna och till och med lite rouge. I håret hade jag såna där dyra glansdroppar och kläderna valde jag ut med omsorg (inte för att jag har så mycket att välja på).

Alla förberedelser gjorde att jag kände mig redo för vad dagen än hade i beredskap, men bestämde mig ändå för att hålla låg profil och gjorde mitt bästa för att undvika Henne. Men så fick jag ett samtal som kopplades till en annan telefon än min egen och fick gå till ett annat rum för att svara. Samma rum som Hon sitter i... Efter att jag pratat klart muttrade jag lite till kollegan som svarat att människan som ringt faktiskt hade mitt direktnummer, och då la Hon sig i samtalet och gav mig ett sådant där leende som smälter is... När jag sen var på väg ut sa Hon att jag borde sminka mig varje dag, för att det var jättefint...! F--k!

Okej, att jag gjorde allt det där för att Hon skulle lägga märke till mig - men inte fan hade jag räknat med att Hon faktiskt skulle göra det! Jag hade precis börjat intala mig att jag inte känner något för Henne i alla fall, och så säger Hon en sak som får fjärilarna att studsa runt som tennisbollar i magen på mig! Det tog säkert tio minuter innan jag lugnat ner mig ordentligt för att överhuvudtaget kunna fortsätta jobba... Patetiskt. Hon gillar mig ju inte ens på det sättet.

Been there, done that

När man är av samma kön blir allt så mycket svårare. Då är det liksom en myrskit i Sahara att hon är gift, för vad fan spelar det för roll. Hon hade ändå inte velat ha mig om hon vore singel. Idag åt hon inte ens lunch samtidigt som jag. Den enda "närkontakten" var när jag klumpig som jag är nästan råkade krocka med henne ute i korridoren. Två gånger. Första gången kunde det ha blivit katastrof, när hon gick med kaffe i handen och vi kom ut från varsin dörr, två dörrar som råkar befinna sig bredvid varandra. Andra gången visste jag inte att hon gick precis bakom mig när någon ropade på mig och jag tvärstannade och vände mig om. Efteråt sa jag skämtsamt "Du får se upp för mig i korridorerna", och skrattade sådär fult nervöst som jag alltid gör när jag känner mig osäker.

Jag hoppas vid min gud (inte för att jag tror på någon) att hon inte råkar snubbla in och läser det här, för då kommer hon ju garanterat veta vem jag är. Det är tillräckligt pinsamt att jag själv vet om det. Så jävla typiskt är det, att när jag för första gången får känslor för någon efter att i ett och ett halvt års tid försökt läka ihop bäst jag kan sedan jag fått hjärtat krossat av en karlslok, så är det en kvinna som står objekt för mitt svärmeri!!

Jag har redan allvarliga funderingar på att hitta ett nytt jobb, efter bara några veckor på det nuvarande. Kollegorna är supertrevliga, jag tycker att jobbet i sig är rätt underhållande och även om det inte är drömjobbet är det i alla fall ett jobb som gör att jag klarar mig och betydligt bättre än vissa andra skitjobb jag haft. Men att gå runt och vurma för någon jag ändå inte kan få är inte min melodi. Been there, done that. Jag vill helst inte upprepa samma misstag om jag slipper (även om det råkar vara en oväntad twist på det hela den här gången).

Jag hatar sådant här. Den gemensamma nämnaren för alla förälskelser, oavsett könet på föremålet för ens drömmar, är att de får mig att bli extremt medveten om mig själv, om alla brister och fel jag har. Jag är ändå för tjock, för ful, för tråkig, ointressant... you name it. Och vad gör dåligt självförtroende för utseendet? Inte ett skit, inte åt rätt håll i alla fall.

Men min strategi för närvarande är i alla fall att ignorera det. Försöka bete mig så normalt som möjligt (vilket är en bedrift även i vanliga fall), inte prata hela tiden om en massa ointressant skit och bara undvika henne så gott det går. Korridorskrockar räcker och blir över. Det är åtminstone vad jag försöker intala mig själv.

Symboler, tecken och övertolkningar

Spöregnet hade precis börjat lätta upp, och vi småsprang under ett litet paraply som min vän trots mina protester delade med sig av på väg till hennes kör. Där under det lilla paraplyet berättade jag det. Just när jag lite halvironiskt tillade "Jaha, är jag lesbisk nu eller? Ska jag börja gå på gayklubbar också?" uppenbarade sig den klaraste regnbåge jag någonsin sett mitt framför ögonen på oss. Tagna av symboliken i det hela kunde vi inte annat än att skratta åt det.

Efter kören när alla var på väg ut såg jag honom. Killen som jag var på min värsta dejt någonsin med. Han slutade aldrig prata om sig och sitt, och jag fick inte en syl i vädret. Jag minns att jag blev förvånad över att han faktiskt ställde en fråga till mig, men jag hade knappt hunnit svara innan han avbröt mig och fortsatte med sin egen svada. Efter dejten skulle jag jobba natt, vilket jag nämnde flera gånger både innan vi träffades och under själva dejten (åtminstone försökte jag i alla fall), men när vi skilts åt och jag precis kommit till mitt jobb där jag skulle spendera hela natten i vaket tillstånd fick jag ett sms från killen som tackade för en "trevlig" dejt och bad mig sova gott... Riktigt lyhörd kille. Eller inte.

Jag har inte sett honom sedan den där första och enda dejten, trots att han föreslog att vi skulle ses igen. Och så ser jag honom samma dag som jag berättar för en vän att jag fallit för en tjej och direkt efter fått ett tecken från skyarna. Och så kommer han som ytterligare en påminnelse om att det kanske är dags att byta sida!

Jag har en tendens att se tecken lite överallt. Egentligen tror jag inte på dem. Men jag kan inte släppa dem för det. Jag litar inte på min intuition heller, trots att den visat sig stämma alltför ofta. Men det kanske är för att jag mest känner på mig hemska saker. Oavsett vilket så vägrar jag tro på vare sig bra eller dåliga tecken. Saker kommer som de är ändå, och det är inte mycket jag kan göra för att ändra dem till min fördel. Eller kan jag det? Ska jag börja lyssna på min inre röst och på tecknen som poppar upp lite här och var? Jag vet inte. Det kanske slutar med att jag blir inspärrad tillsammans med Anna Lindhs mördare och andra som påstår sig ha hört röster i huvudet...

Men jag kan inte ignorera de där småsakerna som gjorde att jag överhuvudtaget började tänka på henne annat än som en kollega. Hennes leende som går rakt in i mig, hennes röda kinder som får mig att undra vad som orsakat rodnaden, hennes lätta beröring när hon lägger handen på min arm som en omedveten gest när hon pratar med mig, hennes småprat under lunchen som visar att vi är intresserade av och gillar samma saker... Det är inte alltid sakerna hon säger, utan hur hon säger dem som gör att jag blir nyfiken. Jag vill veta allt om henne. Men för att inte framstå som en besatt och framfusig galning måste jag varje dag tänka på att hålla tillbaka. Inte visa för mycket känslor, inte fråga för mycket, inte visa att jag bryr mig.

Om jag tyckte att det var jobbigt att ha känslor på avstånd för killar är det ingenting mot vad det är nu...

En smygflata träder fram (litegrann åtminstone)

Fram tills för inte alls länge sedan levde jag som hetero, i tron att jag alltid skulle göra det. Tankarna på bisexualitet har ju såklart funnits där, men då jag aldrig stått inför problemet att bli kär i någon av mitt eget kön har det stannat vid just tankar. Ja, jag kallar det för ett problem. Inte för att det skulle vara ett öde värre än döden att finna att jag gillar tjejer mer än killar, utan för att objektet för mina känslor är en gift kvinna. Heterogift, dessutom. För att ytterligare komplicera det hela (tilläggas bör kanske att mitt liv har en tendens att välja de svåraste vägarna) är det en kollega.

Jag kan inte säga att det var kärlek vid första ögonkastet. Jag kom bara på mig själv en dag med att tänka ovanligt mycket på henne. Hur hon rörde sig, hur hennes hår svallade ner för hennes rygg, hur hennes leende och rodnande kinder spred en värme i mig... Bara för att nämna några saker. Hade jag varit tonåring fortfarande hade jag väl reagerat som jag gjorde första gången jag tyckte att en tjej var snygg - ignorera det och bortförklara det med att jag var avundsjuk på hennes utseende. Drygt ett decennium senare kan jag dock förlika mig med tanken på att jag faktiskt attraheras av en kvinna. Men faktum kvarstår - det spelar ingen roll hur mycket jag än accepterar mitt öde som bi/homo, hon är ändå inte tillgänglig.

I samband med att jag insett innebörden av det jag känner har jag börjat fundera på om jag kanske skulle kunna bli kär i en annan kvinna. Men det är henne jag vill ha och jag har ingen lust att ge mig ut på jakt efter en annan kvinna. Eller man, för den delen. Det är så här jag har föreställt mig att jag ska bli kär, att det bara händer. Men det hade underlättat om det vore enkelt för en gångs skull. Av någon anledning verkar det där med kärlek aldrig vara lätt när det kommer till mig...

Den här bloggen kom till för att jag behöver ett forum att ventilera i, ett forum där jag kan vara anonym och där ingen jag inte vill ska kunna lista ut vem jag är eller vem jag skriver om. En smygflata har rätt att vara lite hemlighetsfull...