15 minutes of fame

Jag googlade på ordet smygflata och fick förutom min blogg även lite andra träffar. Bland annat en annan blogg där de pratade om mig i anslutning till ett inlägg. Blev ganska road av att se att folk jag inte ens kände refererade till saker jag skrev i min blogg :) När jag startade den här bloggen hade jag inte en tanke på att den skulle bli känd i flatkretsar. Av någon anledning hittade en massa bi- och homotjejer hit i alla fall. Till och med ett par reportrar mejlade mig och undrade om jag ville ställa upp på intervjuer. Nu gjorde jag visserligen inte det, men tänk om jag utnyttjat den där populariteten eller vad man ska kalla det. Då hade jag kanske inte suttit här och fortfarande skrivit i den här bloggen.

Nu verkar i alla fall mina 15 minutes of fame vara slut. Efter mitt blogguppehåll på några månader försvann nog de läsare jag hade, och de som hittar hit nu är väl såna som har liknande tankar som jag funderade kring i början. Om min blogg kan hjälpa dem så är det väl bara bra. Själv kände jag att det inte fanns så många ställen att vända sig till när jag var i den situationen då jag behövde älta och analysera mitt problem.

Jag har som sagt accepterat mig själv som jag är, att jag kan få känslor för båda könen. Det är ingen stor grej för mig längre. Men det var det en gång i tiden. Om mina funderingar och tankar fortfarande lockar hit folk, så måste det ju betyda att jag inte är ensam - även om det många gånger kändes som att jag var den enda som hade sådana funderingar. Så om du hittat hit för att du fått känslor för någon av ditt eget kön, känn dig som hemma och tveka inte att ställa frågor. Jag vet inte om jag har några bra svar, men jag kanske kan hjälpa till ändå trots att jag uppenbarligen inte längre är känd i flatkretsar ;)

The Final Cut vs. Det okända=lockande/skrämmande

Jag undrar verkligen vad det är som gör att jag inte kan glömma Henne. Förmodligen för att jag aldrig fick ett avslut. Det verkar krävas för att jag ska kunna gå vidare, har jag märkt. En gång i tiden trodde jag att jag kommit över en person. Jag blev helt galet kär i någon annan, som lyckades krossade mitt hjärta. Den som jag tänkt på tidigare var förpassad till glömskans dal, för alltid trodde jag. Men så tyckte personen i fråga att det var dags att göra intrång i mitt liv igen och jag hade alltför lätt för att trilla dit i de gamla känslorna igen. Jag fick ingenting för det, inte ens ett riktigt avslut. Men nu har jag lämnat det bakom mig, bestämt mig för att skapa mitt eget avslut. Ett final cut.

Varför kan jag inte göra det med Henne? Jag fick (eller snarare skapade) till och med en anledning att höra av mig till henne, men gjorde jag det? Of course not. Jag vet inte vad det är som gör att jag tvekar. Är jag rädd för att upptäcka att det är alltför lätt att trilla dit igen? Och det dessutom i någon som är hetero (mig veterligen). Är jag rädd för att "avslöja mig"? Tappa ansiktet? Så många som jag dejtat genom åren borde jag ha lärt mig vid det här laget att det inte är hela världen om man inte får den man för tillfället trånar efter. Varför är det annorlunda med henne? Jag vet inte ens om jag vill ha ett final cut med henne. Är det det som håller mig tillbaka? Kanske är jag rädd för att upptäcka att det bara var en illusion alltihop, för vad skulle jag då hålla fast vid och romantisera över? Men vad är det jag är rädd för, egentligen? Att få veta att hon faktiskt tänkt på mig också? Inte för att jag tror det, men det är nog just det jag är mest rädd för. Det värsta är inte att få veta att hon inte tänkt på mig alls. Det kan jag gå vidare från. Men om det inte var inbillning, och vi fick en ny chans - vad skulle hända då? Det är nog den mest skrämmande tanken av de alla. Och den mest lockande. Jävla skit.