Jävlar

I början på veckan damp det ner ett mejl från Henne. Strikt jobbrelaterat, inget underliggande budskap av något slag. Ända sedan jag lämnade jobbet har jag intalat mig att det jag kände aldrig var något djupt, utan bara flyktigt och övergående. Har jag känt något överhuvudtaget har det varit negativt betonat, med tanke på att jag inte slutade under bästa tänkbara förhållanden direkt.

Men hur kommer det sig då att jag de senaste dagarna kommit på mig själv med att tänka på henne titt som tätt? Varför undrar jag om hon tänker på mig? Om det var inbillning, alltihop - eller om det fanns något där under ytan? Om de signaler jag uppfattade under vårt sista möte, verkligen var äkta eller om det var ett spel för gallerierna? Varför nu? När det gått så lång tid utan att jag tänkt på henne alls.

Tala gärna om det för mig, den som kan.

Det borde vara självklart

Det är precis såna här sjuka åsikter som förstärks av Pride. Som jag sagt tidigare tycker jag inte att Pride är en dålig grej, i grunden. Det är bara det att idioter som SD-tönten jag länkat till tar varje chans att ösa vatten på sina kvarnar. Varje homofob/rasist/fördomsfull idiot påverkar ett antal människor i sin närhet och svallvågorna och deras konsekvenser är ett faktum.

Jag menar inte att man ska gömma sig, låtsas som att man inte finns. Jag menar bara att jag är så jävla trött på alla fack och kategorier som folk måste petas in i. Jag vill inte tillhöra något jävla fack. Jag vill vara jag, utan stämpel. So what, om jag gillar både killar och tjejer? So fucking what?

Varför är det så jävla svårt för folk att bara acceptera andra som de är? Det borde vara självklart. Och det är där jag tycker att hela idén med Pride brister. Det går fortfarande ut på att sätta etiketter på folk, att alla måste ha ett epitet framför sitt namn. "Lebb-Stina", "Trans-Lotta", "Bög-Fredde"...

Nu blev jag så arg att jag inte ens vill kalla mig för smygflata längre. Hmpf.

Pride

Pride. Man ska vara stolt över den man är. Det är väl ett bra budskap? Visst. Ändå har jag dubbla känslor när det gäller gay-kulturen. Jag kan inte låta bli att tycka att Pride är ett slags manifestation för dubbelmoral. Man propagerar, provocerar och ser ner på andra*. Är det att vara öppensinnad? Jag tycker inte det.

Vissa kanske kallar det för att driva med sig själv och andra, att spela på folks fördomar om att homo-, bi- och transpersoner är konstiga. Men det är ju inte som att Pride omvänder några homofober direkt. Snarare tvärtom. Jag kan tänka mig att det istället sänder ut signaler om att man vill vara annorlunda som hbt-person. Vill man verkligen det? Hur många smygflator och smygbögar finns det inte där ute egentligen, som inte känner sig hemma i gay-kulturen men som ändå dras till sitt eget kön? Om jag finns, måste det ju finnas fler.

Jag säger inte att Pride är en dålig grej. Jag tycker bara att man kan konfrontera homofobi och inskränkthet på andra sätt. Genom information. Vi måste uppfostra våra barn på ett sätt som gör att de inte ser heterosexualitet som norm, utan att alla läggningar är okej och tillåtna. Skolorna kan inte fortsätta ha böcker med felaktiga "fakta" om diverse "konstigheter" som homosexualitet. Media måste sluta rapportera om folks sexuella läggning som att det är något värt att bry sig om. Samhället måste öppna sina sinnen.

Genom att ha speciella veckor eller dagar som symboliserar något som man tycker borde ha mer uppmärksamhet, ser man ju automatiskt till att kategorisera det ouppmärksammade som konstigt och fel. Alla goda intentioner om att "visa upp sig" för att skapa tolerans gör istället att fokus hamnar på fel saker. Är det konstigt att folk tror att alla som inte är hetero är annorlunda, när man gör en stor grej av folks läggning?

Man ska vara stolt över den man är. Oavsett vilken läggning man har, var man kommer ifrån eller hur man ser ut. Det ska inte behövas några Pride-veckor. Det som behövs är öppenhet, tolerans och förståelse för att alla faktiskt inte är likadana (ens inom gayvärlden), varje dag året runt.

* Det finns fördomar och kategoriseringar även i gayvärlden, till exempel "helhomosar" som ser ner på bisexuella. Bevisar inte det att inte ens hbt-människor accepterar saker som faller utanför deras normer? Vad ger dem då rätten att kräva att alla ska acceptera dem som de är, om de inte kan göra det själva?