fredag 30 november 2007
Outar mig lite till
Blev medlem på Sylvia och laddade till och med upp en bild på mig själv. Hmm. Känns nervöst. Nåja. Ett steg i rätt riktning att bli lite mer o-anonym kanske?
Funderade på det här med att byta planhalva. Det är som att vara tonåring igen, all den där osäkerheten kring "tänk om jag aldrig träffar någon". Ni vet, alla funderingar kring om man är för ful, för tråkig, för... ja, allt negativt man kan komma på i sitt självdestruktiva tillstånd :oP Lika många tjejer som det finns, lika många olika smaker och uppfattningar om vad som är sexigt och attraktivt finns det också. Men trots denna logiska slutsats kan jag inte låta bli att tänka i banor som "tänk om ingen tycker att jag attraktiv?". Att jag är närmare 30 än 20 gör att jag känner mig än mer osäker. Är det meningen att man ska veta vad man attraheras av redan som tonåring? Jag har varit kär i killar, men innan jag blev tillsammans med min första pojkvän funderade jag en hel del på min läggning. Faktum är att det var en lättnad att upptäcka att jag kunde bli kär i en kille på riktigt. Inte för att jag hade varit kär i en tjej på riktigt då. Inte nu heller för den delen, har man verkligen det innan man ens varit ihop med en person och verkligen känt efter? Avståndsförälskelser kan ju knappast räknas som kärlek. Det är verkligen puberteten all over again... :oP
Funderade på det här med att byta planhalva. Det är som att vara tonåring igen, all den där osäkerheten kring "tänk om jag aldrig träffar någon". Ni vet, alla funderingar kring om man är för ful, för tråkig, för... ja, allt negativt man kan komma på i sitt självdestruktiva tillstånd :oP Lika många tjejer som det finns, lika många olika smaker och uppfattningar om vad som är sexigt och attraktivt finns det också. Men trots denna logiska slutsats kan jag inte låta bli att tänka i banor som "tänk om ingen tycker att jag attraktiv?". Att jag är närmare 30 än 20 gör att jag känner mig än mer osäker. Är det meningen att man ska veta vad man attraheras av redan som tonåring? Jag har varit kär i killar, men innan jag blev tillsammans med min första pojkvän funderade jag en hel del på min läggning. Faktum är att det var en lättnad att upptäcka att jag kunde bli kär i en kille på riktigt. Inte för att jag hade varit kär i en tjej på riktigt då. Inte nu heller för den delen, har man verkligen det innan man ens varit ihop med en person och verkligen känt efter? Avståndsförälskelser kan ju knappast räknas som kärlek. Det är verkligen puberteten all over again... :oP
torsdag 29 november 2007
Smygflatan går in i en ny fas?
Häromveckan började jag fundera på om jag är asexuell eller något. Träffade en kompis i Gamla Stan där vi spatserade runt ett par timmar, käkade och senare fikade. Kompisen kommenterade den ena killen efter den andra som råkade passera vår vy. Eller hennes vy, snarare. För varje gång hon sa något om någon kille var min reaktion i stil med "Va? Vem? Jaha...". Jag har funderat lite på det där ända sedan dess.
Ett par dagar senare träffade jag en annan kompis, en kille den här gången. Nämnde lite i förbifarten att jag trodde att jag blivit asexuell eller "stängt av min radar", för jag lägger aldrig märke till några killar. Ibland på tunnelbanan kanske, när man sitter ner och har tid att glo på människorna i vagnen. Men knappt ens då. Han sa att det inte är konstigt att jag är singel isåfall :) Och han har ju en poäng i det kanske.
Men så insåg jag idag att jag visst spanar in folk. Tjejer. Hittills har det väl varit ganska omedvetet eftersom jag inte reagerat på det förrän nu. Med tanke på min smygflatebakgrund kan man ju tycka att jag borde ha lite mer koll, men tydligen inte. Hursomhelst, min radar fungerar ju bevisligen. Men de enda jag lägger märke till är blonda tjejer, som förmodligen inte ens är flator eftersom de ser ultrafeminina ut allihop. Jag har uppenbarligen en blondinfetisch, som jag konstaterade när jag skulle nämna kändiskvinnor som jag tycker är snygga ;)
Okej, om vi utgår från detta stadium - smygflatefasen är med stor sannolikhet inte bara en fas, som jag kanske försökte intala mig ett tag. Så, vad händer nu? Jag har fortfarande inte en aning om hur jag ska träffa någon blondin lagt åt rätt håll. Vi har ju fortfarande problemet med gaykulturen som jag av någon anledning har svårt att anpassa mig till. Jag kanske borde ge QX en chans till? Några tips?
Ett par dagar senare träffade jag en annan kompis, en kille den här gången. Nämnde lite i förbifarten att jag trodde att jag blivit asexuell eller "stängt av min radar", för jag lägger aldrig märke till några killar. Ibland på tunnelbanan kanske, när man sitter ner och har tid att glo på människorna i vagnen. Men knappt ens då. Han sa att det inte är konstigt att jag är singel isåfall :) Och han har ju en poäng i det kanske.
Men så insåg jag idag att jag visst spanar in folk. Tjejer. Hittills har det väl varit ganska omedvetet eftersom jag inte reagerat på det förrän nu. Med tanke på min smygflatebakgrund kan man ju tycka att jag borde ha lite mer koll, men tydligen inte. Hursomhelst, min radar fungerar ju bevisligen. Men de enda jag lägger märke till är blonda tjejer, som förmodligen inte ens är flator eftersom de ser ultrafeminina ut allihop. Jag har uppenbarligen en blondinfetisch, som jag konstaterade när jag skulle nämna kändiskvinnor som jag tycker är snygga ;)
Okej, om vi utgår från detta stadium - smygflatefasen är med stor sannolikhet inte bara en fas, som jag kanske försökte intala mig ett tag. Så, vad händer nu? Jag har fortfarande inte en aning om hur jag ska träffa någon blondin lagt åt rätt håll. Vi har ju fortfarande problemet med gaykulturen som jag av någon anledning har svårt att anpassa mig till. Jag kanske borde ge QX en chans till? Några tips?
torsdag 15 november 2007
Hejåhå, vad står på?
En liten uppdatering (eller "lite nuppdatering" som jag råkade skriva först, haha!) kanske är på sin plats. Här har inte hänt mycket. Inte på relationsfronten åtminstone. Man får väl vara glad att det är högkonjunktur, för på jobbfronten är det allt annat än stiltje.
Men det börjar bli lite tråkigt att vara singel. Det är inte sexet jag saknar, då hade jag brutit mitt celibat för länge sedan. Nej, det är allt det andra som "kommer på köpet" - och då menar jag allt det där mysigt vardagliga som man kan bli så outhärdligt less på när man faktiskt är mitt uppe i det. Jag vill vara sambo, ha någon som väntar på en när man kommer hem, någon att laga och äta mat med, någon att handla med, någon att somna bredvid, någon att småtjafsa med om städning och räkningar... ja, allt sådant där som kännetecknar ett parförhållande.
Som singel blir man bekväm. Och kräsen. Inte vill jag byta bort min frihet och väl invanda livsstil mot något som inte är bättre. Och det är där kruxet kommer in i bilden. När dyker den där personen upp, den som man gladeligen offrar både livsstil och vänskapsrelationer (åtminstone till en början) för? Och framförallt, när man väl hittat den personen - hur gör man för att inte leta brister och fel eller, vilket är ännu svårare, hur ser man till att man inte ger upp allt för fel person för att man tror att kärleken löser allt?
Men det börjar bli lite tråkigt att vara singel. Det är inte sexet jag saknar, då hade jag brutit mitt celibat för länge sedan. Nej, det är allt det andra som "kommer på köpet" - och då menar jag allt det där mysigt vardagliga som man kan bli så outhärdligt less på när man faktiskt är mitt uppe i det. Jag vill vara sambo, ha någon som väntar på en när man kommer hem, någon att laga och äta mat med, någon att handla med, någon att somna bredvid, någon att småtjafsa med om städning och räkningar... ja, allt sådant där som kännetecknar ett parförhållande.
Som singel blir man bekväm. Och kräsen. Inte vill jag byta bort min frihet och väl invanda livsstil mot något som inte är bättre. Och det är där kruxet kommer in i bilden. När dyker den där personen upp, den som man gladeligen offrar både livsstil och vänskapsrelationer (åtminstone till en början) för? Och framförallt, när man väl hittat den personen - hur gör man för att inte leta brister och fel eller, vilket är ännu svårare, hur ser man till att man inte ger upp allt för fel person för att man tror att kärleken löser allt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
