Nu skiter jag i det

Nu skiter jag i allt vad krogspan, jobbspan och span överhuvudtaget heter. Det är nästan så att jag är frestad att säga att nu skiter jag i det helt och går i kloster. Fast riktigt så drastisk ska jag nog inte vara. Men nu får det vara nog. Jag vill träffa en tjej och bli kär. Besvarat kär. Ska det vara så svårt? Jag är som jag tidigare nämnt inte det minsta desperat, vilket kanske är anledningen till att jag inte sprungit på varenda lesbiskt event jag hört talas om. Men jag vill bli kär. Nu. Så var ska jag träffa de där brudarna? Flatfester funkar uppenbarligen inte. Nätet är heller inte bästa forumet har jag upptäckt, dels för att tjejer är förbannat svårflirtade... ja, det är nog fanimej den största anledningen. Så, var? Eller kanske ännu viktigare - hur? Hur vill ni ha det egentligen?! Ge mig tips.

Hur man tar sig i kragen

Otroligt nog har jag hittat svar på några jobbiga frågor jag ställt mig den senaste tiden, som till exempel hur man tar sig upp igen. Man ringar helt enkelt in problemet. Vad är det som gör att jag mår så här? När man vet vad det är som är själva kärnan, då ser man till att göra något åt skiten. Jag har ringat in två problem, två från varandra helt skilda saker som tillsammans påverkar mig mer än vad jag velat tro och erkänna. Nu när jag vet vad det faktiskt är som trycker mig känns det redan mycket bättre. Jag har identifierat källan till min oro och tagit första stegen mot en lösning. Jag har en plan, helt enkelt. Jag ska må bra igen, så är det bara.

Att ta sig i kragen

Jag måste rycka upp mig. Att leva i ett nästan konstant tillstånd av tillfredsställelse under ett halvår är visserligen inte likt mig, men jag gillade det. Så nu när jag är på väg nedåt känns det inget vidare. Jag har egentligen inget att klaga på. Inget är annorlunda jämfört med i somras. Det kanske har hänt lite grejer på flatfronten och jag har upptäckt att jag fått känslor för omöjliga objekt, men det borde inte dra ner mig så här mycket. Och PMS kan vi ju nästan utesluta vid det här laget, finns det någon som har PMS i flera veckor?

Mitt dalande humör går ut över allt. Min vardag, mina relationer, min motivation till träning och att äta nyttigt… Börjar det haverera på en front så följer gärna resten med. Men faktum kvarstår – jag har ju för fan inget att klaga på egentligen – så vad i helvete är det för fel på mig? Hur tar man sig upp, när det är time to get a grip?

One Double O

Mitt hundrade inlägg kommer jag att ägna åt detta eviga känsloläge som dominerat i denna blogg, nämligen förvirring. Hur i helsike ska man egentligen kunna veta någonting överhuvud-taget? Det är nog det svåraste av allt, har jag alltid tyckt - att inte ha några vettiga svar. Att inte veta vilken väg som är bäst att gå. Att inte veta vad någon annan tycker och tänker om en. Att inte veta om det man känner är på riktigt eller om det är något som kokats ihop av ens egen fantasi kryddad med lite pms. Att inte veta om man ska sitta still och vänta och ha tålamod (för om det är meningen att det ska bli på ett visst sätt så blir det så) eller om man ska ta tjuren vid hornen och skynda på förloppet lite (för om inte jag gör så att saker och ting händer - vem fan ska då göra det?).

HUR VET MAN? OCH HUR LÄR MAN SIG ATT ACCEPTERA ATT MAN INTE KAN VETA ALLT?

This is not what I signed up for

Jag har ingen lust med det här längre. Jag efterlyser en paus-knapp. Eller åtminstone en snabbspolningsknapp, så att jag kan spola fram till det där ögonblicket när det plötsligt händer. När jag inte längre håller på att bli galen av alla känslor, tankar och besattheter. När allt inte är en Bad Romance.

Bra dag

Jag borde ligga i sängen såhär dags, men jag kom just hem och känner att jag måste få ner den underbart positiva energin från idag i ett blogginlägg :) Det har gått framåt på varenda front, även om det nu kanske inte handlar om några gigantiska steg - men det har gått åt rätt håll! Till och med hela karusellen med krogspanet har snurrat på i rätt riktning. När det gäller svärmeriobjektet blir jag fortfarande påverkad, men jag kan på något sätt hålla mig mer objektiv till det hela. Det spelar ingen roll vad som händer framöver med vare sig krogspanet eller svärmeriobjektet, jag känner i nuläget att det ger mer än det tar. Jag är på väg mot målet, det är meningen att jag ska vara här och det rör sig framåt. Jag gillar det!

Omstart

Jag måste ha pms. För så labil som jag varit i mitt humör de senaste dagarna kan ju inte vara normalt, ens om man råkar ha en besatt personlighet och för tillfället är insnöad på någon speciell. Om det är såhär jag är på riktigt, ja då ska jag välkomna männen i vita rockar när de dyker upp...!

Nu lägger jag ner spanet i alla fall. Jag orkar inte gå runt och vänta och hoppas på något som aldrig kommer att inträffa. Har säkert skrämt bort henne redan ändå. Jag ska återgå till känsloläget som dominerade efter vår första rendez-vous, nämligen att se det som en bra erfarenhet och en egokick som jag kan ha nytta av vid framtida flat-encounters.

Jag börjar om från början, helt enkelt. Så vad är då mer passande än en ny bloggdesign? :)

Spanet vs. svärmeriobjektet

För tillfället är jag patetiskt besatt av spanet, så till den grad att jag till och med lyckas bete mig normalt i svärmeriobjektets närhet. Jag börjar undra om det är något allvarligt fel på mig som inte kan släppa det som hände i helgen. Framförallt undrar jag om jag är psykiskt störd som är mer efterhängsen än vad jag någonsin varit tidigare. Vad är det för fel på mig?

Romcom

Har just tittat på The Proposal (Sandra Bullock is HOT!!) och fått mig en välbehövlig dos feel good-vibbar. Hela den här grejen med krogspanet och alla turer kring upptagna personer som verkar vara de enda som passerar revy i mitt liv har gjort att mitt humör dalat. Kanske är det bara PMS. Oavsett vad kommer jag att komma över det. Jag har kommit över värre saker, för fasen...!

En klok person som jag berättade om krogspanet för tyckte att min historia lät som en romcom. När jag påpekade att jag inte fått mitt obligatoriska lyckliga slut sa han att det ju i varje romantisk komedi uppstår förvecklingar som gör att det verkar vara kört för huvudpersonen, men att när hon/han minst anar det kommer den där Någon in i bilden igen. Slå mig med häpnad, säger jag bara. Jag är redo för ett happy ending, any time.

Åh Gud

Jag sprang på den där bruden från förra helgen igår igen. Jag vet inte vad det är med henne som gör att jag blir alldeles konstig. Jag brukar aldrig gå fram till folk på krogen. Och om jag mot förmodan gjort det någon gång så inte fan går jag fram en andra gång efter att ha blivit dissad. Men det var just vad jag gjorde igår, gick fram till henne - ännu en gång. Hon kände igen mig, var lika trevlig som förra gången och gjorde mig allmänt knäsvag. Jag gav henne mitt nummer, sedan gick jag - efter att hon placerat en puss på min mun. Faaaaan. Varför var hon tvungen att göra det?

Vaccination

Jag föll för grupptrycket och vaccinerade mig mot svininfluensan. Så, nu är det gjort och låt oss hoppas att jag slipper både knorr och tryne framöver. Jag önskar att man kunde vaccinera sig mot oönskade känslor också. Ett litet stick med antikroppar mot svärmeriobjektet, och vips hade jag varit immun. Undrar om det kan hjälpa att berätta det för henne? Strypa det i sin linda, så att säga. Tala om för henne att jag blir påverkad av henne så att hon blir medveten om det och kan sluta skicka ut sina (inbillade?) signaler. Skapa mitt eget vaccin. Vad tror ni?

Småsaker

Sedan hon fick reda på min läggning har ingenting ändrats. Hon behandlar mig inte annorlunda, undviker mig inte och fortsätter skicka ut de där svårtolkade vibbarna. Det är egentligen inget hon säger. Kanske inget hon gör heller. Men det är något. Ögonkasten hon ger mig, något i hennes tonfall, sättet hon ler på, hur hon rör sig i närheten av mig. Vad är det jag reagerar på? Hur mycket kan man övertolka egentligen?

Besatt

Jag tror att jag har en besatt personlighet. Om jag hade varit bara aningens sämre på att hålla den delen av mig i schack hade jag nog varit en stalker av rang. Det är tur att självrespekt är ett snäppet starkare karaktärsdrag hos mig. Men ibland ger sig inte besattheten utan en ordentlig fight. Jag får använda all min självrespekt, allt mitt förnuft och all viljestyrka jag kan uppamma för att klara av att inte göra en massa dumma saker.

Just nu till exempel kan jag inte sluta tänka på mitt span från i fredags. Om hon bara hade dissat mig, sagt "tack men nej tack" hade jag förmodligen inte ens suttit här och vridit scenariot som utspelade sig, det ena varvet efter det andra i min snart utnötta hjärnbark. Då hade jag väl glömt henne vid det här laget. Men hon dissade mig inte. Eller så var det just det hon gjorde, på ett väldigt smart och snyggt sätt. Hon smickrade mitt ego ("Jag har faktiskt tittat på dig också, jag lade märke till dina ögon tidigt"), så att jag stod kvar som ett fån även efter att hon gått. Det faktum att hon var ärlig och talade om att hon är upptagen och visade att hon respekterade det åtagandet gjorde att hon blev ännu mer tilltalande i mina ögon. Att bekräfta någon på det sättet hon gjorde kan bara betyda två saker - att hon faktiskt blev smickrad av att jag tog kontakt och tyckte att jag var fin, eller att hon är så van vid att få uppmärksamhet att hon arbetat fram en modell för hur hon dissar någon utan att det känns som en dissning.

Oavsett hur det ligger till med den saken kan jag inte få kvinnan ur min skalle. Man kan kanske tycka att det är bra, för att jag då lättare kan komma över svärmeriobjektet på jobbet. Men det är inte som att jag blir mindre påverkad av jobbkvinnan för att jag är tillfälligt besatt av någon annan. Snacka om att jag är störd.

Typiskt

Var på tjejfest på Nalen i fredags, hade fruktansvärt roligt :) Var inte där för att ragga, jag ville bara ha trevligt med mina kompisar. Men mot slutet av kvällen spanade jag in en tjej som fångade mitt intresse. Plötsligt försvann hon och jag tänkte "Skitsamma". Senare sprang jag på henne när hon var på väg hem och jag tog mod till mig och sa att jag spanat på henne :) Hon verkade bli både förvånad och smickrad/glad, och sa dessutom att hon tittat på mig också (tack för det, mitt ego behövde det!). Men hon hade just träffat någon som hon inte ville förstöra något med, så det blev inget mer där... :/ Vad är det med mig och att dras till upptagna personer?!