Kastar in handduken

Jag är inte arg längre. Jag har aldrig varit särskilt långsint när det gäller just ilska. Det är en destruktiv, men (tack och lov?) också en flyktig känsla hos mig. Den passerar allt som oftast när något orättvist inträffar, som när det är något jag vill men inte kan ändra på. Och eftersom jag inte kan ändra på det som gör mig arg är det ingen mening att hålla fast vid känslan. Men ilska är ibland lättare att hantera än det som kommer efteråt. Sorg. Förlustkänslor. Förlust som i att jag förlorat något som är mig kärt, men också förlust som i att jag förlorat. Förlust som i att jag erkänner mig besegrad.

Det finns inget mer jag kan göra. Jag har gjort allt jag kan. Ändå känns det som att jag ger upp.

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar... Eller?

Jag flyttade alltså för hennes skull. Med stora planer, fantasier och framtidsdrömmar för ögonen. Jag trodde att det räckte med kärlek, att allt annat skulle vara sekundärt. Men med facit i hand, drygt ett år senare, har jag insett att behoven var större än så. Vardagen blev för svår att hantera och kärleken riskerade att bli lidande och dö ut, istället för att spira och växa ännu mer. Så jag backar några steg. Flyttar tillbaka. Ifrån henne. Men fortfarande med min hand i hennes.