All Good Things (Come to an End)

För ett par månader sedan när jag just börjat på nya jobbet fick jag en slags deja vu-upplevelse. Jag får sådana ibland, men jag brukar inte reflektera så mycket över dem. De är oftast väldigt flyktiga och liksom blixtrar förbi under en bråkdels sekund. Tillräckligt länge för att jag ska märka dem, men för snabbt för att jag ska kunna reflektera djupare över vad det egentligen var jag "såg".

Hursomhelst, den här känslan (för det var mest en känsla) kom när jag satt vid mitt skrivbord och gjorde mitt jobb. Plötsligt var det som att en bild av något slag passerade framför mina ögon och jag fylldes med en visshet om att det var meningen att jag skulle vara just där, just då. Jag kan inte minnas att jag känt så någon gång tidigare. Det var liksom så självklart och det var som att den där visionen ville visa mig att vad som än har hänt och vad som än händer så är det meningen att det ska vara så, att jag är på "rätt" väg.

Jag kom att tänka på den där upplevelsen kort efter att jag insett att jag hade känslor för Henne. På något sätt kändes det som en bekräftelse på att det jag kände var på riktigt, oavsett hur det slutade. Som jag tidigare nämnt tror jag inte på tecken, men ibland kan jag inte låta bli att frångå mina principer och hänge mig åt "troendet" ett tag. Det är därför jag återigen kommer att tänka på den där känslan som sköljde över mig. För emellanåt är det så jävligt att man måste intala sig att det finns en mening med allt. Man måste våga tro att det dåliga för med sig något gott. Det var meningen att jag skulle hamna på just det här jobbet, det var meningen att jag skulle träffa Henne. Och det är meningen att jag nu måste sluta och gå vidare.

Men tänk om det inte finns någon mening med någonting? Att jag bara är dum nog att välja fel väg om och om igen?

Uppdatering

Var ett tag sen jag skrev något här, vilket har sina förklaringar. Främst för att det inte hänt något särskilt på smygflatefronten, men också för att jag inte har haft någon överdriven lust att berätta om tankar och funderingar som poppat upp. Hon som fick mig att börja fundera från början utgör inte längre någon lockelse för mig, vilket i sig är lite förvirrande. Särskilt som jag återgått till att spana mer på killar än tjejer för tillfället ;) Ska bli intressant att se om det dyker upp någon ny brud som skakar om min värld litegrann, men just nu känner jag mig mest allmänt kärlekslös och halvt desperat efter fysisk och psykisk närhet...

You can't hurry love

Något säger mig att hon vet, och att hon inte tycker om det. Kanske är det inbillning, jag vet inte. Det vore lite pinsamt om det inte är något jag inbillar mig, för vad det än var jag upptäckte att jag kände verkar ha övergått till något annat. Något definitivt mindre passionerat, om det ens varit det någon gång.

Oavsett vad det var har det fått mig att öppna ögonen för alla möjligheter. Det är inte omöjligt att jag träffar en tjej att bli kär i och upptäcker att det är vad jag väntat på hela livet. Eller så blir det en kille som fångar mitt hjärta igen. Det är sådant som inte går att se i förväg, och jag har ingen brådska heller.

Att ligga lågt

Jag har legat väldigt lågt med Henne ett tag nu. Men så idag kom det ett tillfälle där jag helt enkelt inte hade något val, utan var tvungen att stänga in mig ensam i ett rum med henne. Jag kände mig rätt fånig faktiskt som inte vågade titta henne i ögonen mer än någon sekund i taget. Jag var nog ganska ocharmig faktiskt. Nästan ingen ögonkontakt, inget vänligt småprat utöver det ämne som skulle täckas och ett snabbt avslut från min sida. Kanske är lika bra om hon tycker att jag är knäpp.