Det här med att komma ut

De allra flesta i min närhet vet om min läggning. Alla mina vänner, en hel del bekanta och också min syster. Men resten av familjen och släkten vet inget. I början tänkte jag att jag berättar för mamma (och därmed resten av familjen och släkten) när det är aktuellt, det vill säga när jag träffat en tjej att bli kär i. Jag har ju "förmånen" att vara bisexuell, om det nu kan ses som en sådan. Så allt min familj och släkt vet om är ju att jag blir kär i killar. Men så idag bestämde jag mig. Jag ska berätta redan nu. Jag vill inte ge mig in i något förhållande med osäkerheten kring att inte ha "kommit ut ordentligt", det känns inte rättvist mot den eventuella partner jag skulle träffa och inte heller mot mig själv som skulle behöva smyga med min kärlek innan rätt tillfälle att berätta uppenbarar sig. Det finns inget rätt tillfälle, det är väl bara att berätta. Nu är det så att jag kan bli kär i både tjejer och killar, inget mer med det. Men varje gång jag tänker på att berätta för mamma får jag en klump av nervositet i magen. Jag tror inte att hon skulle ta det dåligt, tvärtom. Vad resten av familjen och släkten tycker spelar ingen roll heller. Men ändå tar det emot. Mamma vet att jag deltar i Pride-aktiviteter den här veckan, så det borde inte komma som en stor överraskning. Mammor brukar väl känna på sig sådant om sina barn också. Så varför ska det vara en så fruktansvärt stor grej att berätta för sin mamma att man gillar folk av sitt eget kön?

Här och nu

Hade en riktigt lyckad kväll i lördags, jag hade fruktansvärt roligt! :) Det blev visserligen inte riktigt som planerat, men det gjorde inget. Minns inte när jag skrattat så mycket senast :) En av tjejerna som var med är hetero och hon har tydligen inte så många gaykompisar. Så hon var väldigt fascinerad av hela grejen att umgås med ett gäng tjejer som gillar tjejer. Som bi har jag lite svårt att förstå den fascinationen, men jag antar att jag kanske var likadan innan jag erkänt för mig själv hur det ligger till med min läggning. Inte för att jag tror att hon är smyg-bi eller något :) Hursomhelst får sådana saker mig att undra när vi ska sluta sätta etiketter på folk egentligen och bara låta folk vara sig själva. Hur länge till kommer Pride-festivaler att behövas för att göra folk uppmärksamma på att folk är olika? (när ska vissa flator inse att alla bi-tjejer inte är polyamorösa och kommer att lämna dem för en kille?)

Idag var jag hos ett par vänner efter jobbet. Vi grillade på deras uteplats och hade allmänt trevligt. De här personerna har känt mig i ett antal år och nu när jag verkligen kommit ut ur garderoben på riktigt undrar de lite över det hela. En av dem frågade till och med "Hur kom du på att du var bi? Vaknade du bara en dag och insåg att du var det?" :) Klart jag inte gjorde. Men jag var förmodligen inte mogen att erkänna det för mig själv förrän för ett par år sedan. Om man förnekar och trycker undan känslor och låter andra tro att man är något man egentligen inte är, så är det kanske inte så konstigt att de reagerar när man börjar visa sitt rätta jag. Men om de försvinner på grund av att man vågar visa sig som den man är, då var de kanske inte särskilt bra vänner från början. Mina vänner har tack och lov tagit det bra. Men det visste jag nästan att de skulle göra. Jag väljer mina vänner efter deras egenskaper och några av de viktigaste egenskaperna jag värdesätter hos folk runtomkring mig är ärlighet, respekt och öppenhet. Det är egenskaper som alla mina vänner besitter, annars skulle jag inte kalla dem mina vänner.

En annan sak jag uppskattar hos mina vänner är om de bjuder på sig själva. Någon som gör det är Petra Mede, som sommarpratade i P1 idag. Jag har nog fortfarande inte kommit över min lilla celebrity crush i henne :) Hon personifierar kvinnan jag vill träffa - smart, rolig och snygg med självdistans och förmåga att se de viktiga sakerna framför allt onödigt vi omgärdar oss med. Om vi inte mår bra, fysiskt såväl som psykiskt, kommer vi aldrig att vara lyckliga, här och nu. Oavsett om man är singel eller tillsammans med någon. Och den enda som kan se till att man mår så bra som möjligt är en själv. Om man inte kan bekräfta sig själv kommer man aldrig kunna ta emot bekräftelse från andra heller.

Det var dagens visdomsord det - i komprimerad form: var sann mot dig själv och andra, se till att må bra i dig själv så kommer du att få ut så mycket mer av livet :)

Tonight is the Night

Ikväll, mina trogna läsare, ska jag på gayklubb. Tjej-gayklubb. Wish me luck :)

Facit

Ibland önskar jag att man kunde tjuvkika in i framtiden, för att se vad som händer beroende på vilken väg man väljer att gå. Eller bara för att se vad som händer - punkt. Lite som ett facit, där lösningen står, men inte alltid hur man får fram lösningen. Tänk vad skönt att veta att vad det än händer för skit på vägen så kommer jag att hamna där till slut. Förutsatt att det är ett ställe man vill hamna på, då hade man åtminstone vetat att man kommer dit så småningom och kan stå ut med hinder på vägen. Ett facit för lyckliga slut, det hade väl varit något?

Facebook och dess inverkan på förträngda minnen

Idag hände det igen. Det dök upp en person i det där fältet där Facebook föreslår folk att bli vän med, om man har många gemensamma vänner. Jag kände inte igen namnet, så jag klickade för att se vilka gemensamma vänner vi har. Det var en massa släktingar såg jag. Först då gick det upp ett ljus för mig. Hon var fosterbarn hos mina släktingar när jag var i början på tonåren. Ett tag umgicks vi ganska intensivt, när min familj bodde nära mina släktingar. Hon var ett par år äldre och jag tyckte att hon var jättecool. Hon var alltid snäll mot mig och jag kände mig alltid lite stolt när jag fick vara med.

En dag när hon var uttråkad och ensam hemma undrade hon om jag ville följa med som sällskap när hon solade solarium. Jag var inte sen att tacka ja, jag minns att jag blev jätteglad över att hon frågade. Väl på solariet slängde hon av sig sina kläder och jag försökte att inte titta på hennes kropp. Jag minns hur förlägen jag kände mig, men hon verkade inte märka något utan pratade bara på som ingenting. Om killar tror jag hon pratade mest, om jag minns rätt :) När hon låg där i solariet lirkade hon av sig sina stringtrosor, för att hon inte ville få ränder efter dem. Sedan bad hon mig ta dem och lägga dem på golvet. Jag kommer ihåg hur förbjudet det kändes att hålla i någon annans trosor. Jag låtsades som ingenting såklart.

Såhär i efterhand inser jag att jag var attraherad av henne. Det var inte bara det att jag tyckte att hon var cool och att jag ville vara som hon. Nej, hon väckte fler känslor än så hos mig. Jag var till och med avundsjuk på hennes kille, undrade vad hon såg i honom. Men med facit i hand vet jag ju att jag tryckte tillbaka känslorna, förträngde dem och glömde bort att jag någonsin känt något för henne. Ända tills jag såg henne på Facebook för en liten stund sedan.

Det är ganska konstigt att komma ihåg sådana här saker, så här långt efteråt. För två år sedan när jag blev kär i Henne, så trodde jag ju att det var första gången. Det var det ju knappast. Men det var första gången jag inte ignorerade känslorna, tryckte tillbaka dem och låtsades som ingenting. Tänk att det ska behöva ta nästan 30 år för att man ska acceptera sig själv och de känslor man faktiskt har.

Under ytan

Igår när jag var inne på Facebook såg jag att en kusin lagt upp gamla bilder från det glada 80-talet. När jag tittade på dem hittade jag flera bilder på en tjej som är släkt med mina kusiner, men inte med mig. Vi träffades några enstaka gånger via mina kusiner. Plötsligt när jag såg bilderna på henne mindes jag något som jag totalt hade glömt! Förmodligen förträngt, snarare. Den där flickan var ingen mindre än min första lesbiska förälskelse! Jag kommer ihåg hur fascinerad jag var av henne, trots att vi bara var 5-6 år gamla. Jag tror till och med att jag berättade för folk att jag var kär i henne, men att jag blev tillsagd att en tjej minsann inte kan vara kär i en annan tjej. Undrar hur många fler undanträngda minnen jag har som väntar på att få komma upp till ytan?

Äntligen

Nu kom de äntligen, tårarna. Inte så många, men de räcker. Jag har lättat på trycket, fått ur mig den ilska och sorg jag kände över en viss sak. Nu har jag avreagerat mig, fått säga det jag ville ha sagt och lugnet kan åter lägga sig över mig.

Jag vill gråta!

Jag har känt ett tag nu att jag vill gråta, lätta på trycket och bara släppa ut all skit som tynger mig - omedvetna som medvetna tankar. Men det kommer inget. Jag lyssnar på känslosam musik och känner att den - gråten - ligger där under ytan och bubblar. Och där stannar den kvar. Jag blir fan galen om jag inte får böla lite snart!

Nyss när jag kom att tänka på det här med gråten som inte vill komma mindes jag ett samtal jag hade med Henne, vi pratade om just det där med gråt. Hon sa att hon nästan aldrig grät, medan jag sa att jag gråter åt allt och att jag tyckte att det var så skönt samtidigt som det kunde bli pinsamt ibland om man inte ville börja gråta men gjorde det ändå. Sista gången vi sågs grät jag faktiskt. Jag tror att hon blev berörd, men eftersom jag inte träffat henne sedan dess vet jag inte. Hon kanske bara tyckte att det var jobbigt att jag grät :)

Jag vill gråta och gå vidare. Släppa taget om saker i det förflutna som hör hemma där och ingen annanstans, saker som gått förlorade och aldrig kommer åter. Men det är svårt att släppa taget. Kanske är det därför det inte kommer någon gråt. Eller så har jag blivit en isprinsessa som inte känner särskilt mycket längre.

Inbillning eller inte, här är jag!

I lördags festade jag med tre andra singeltjejer, det var jäkligt länge sen. Det bästa av allt var att det var sådär spontant som jag längtat efter och verkligen saknat. Halv nio ringde telefonen och kvart över tio var jag hos min kompis, redo att festa järnet. Inget illa sagt om mina vänner som skaffat sambo och barn, men herregud vad jag saknat att umgås med singlar och bara ha kul utan att tänka på ansvar och förpliktelser. Gud vad skönt att kunna diskutera relationer på lika villkor för en gångs skull! För pratar relationer gör vi ju alltid vi tjejer :) Bara det att man inte pratar om samma saker som singel och som upptagen. Inte ett ord om bebisar, blöjor, sambobabbel eller nåt annat familjesnack yppades på hela kvällen och jag hade fantastiskt roligt!

Men precis som när jag pratar relationer med par-människor väcktes tankar hos mig som stannade kvar långt efter att samtalen tystnat. Särskilt tankar om det där med andras beteenden och vad som ligger bakom. Som att vissa säger det som förväntas av dem, inte det de menar. Trots att man bönar och ber om sanningen! En av tjejerna i lördags sa att tjejer som aldrig ställer krav är de som förblir singlar. Fast jag anser att det är skillnad på att ställa krav och att förvänta sig ett visst beteende. Jag kan inte kräva av någon jag gillar att den personen ska gilla mig tillbaka, däremot kan jag förvänta mig att personen åtminstone är ärlig mot mig. Jag vill inte kräva något av någon som inte kan eller vill ge mig det, då är jag hellre utan. Att jag inte ställer krav betyder inte att jag låter mig trampas på eller att jag inte kämpar för det jag vill ha. Det betyder bara att jag vill att givandet och tagandet ska ske på frivillig basis och inte för att någon kräver det.

En annan sak med folks beteenden som avhandlades under kvällen var det där med hur man ska tolka andras sätt att bete sig. Särskilt sådana som man är intresserad av. Övertolkar man per automatik, eller kan det vara så att man lägger märke till signaler och tecken och reagerar utifrån det? Som när jag blev intresserad av Henne till exempel. Hade jag blivit attraherad av henne om jag inte lagt märke till vissa saker, som att det hände att hon la sin hand över min arm när hon talade med mig? Hade jag börjat fundera på henne mer än som vän om hon hade småpratat lika mycket med andra kollegor? Hur vi än vände och vred på det i lördags kunde vi inte komma fram till en gemensam ståndpunkt. Människor är olika och beter sig annorlunda från person till person.

Jag tror hursomhelst att en stor anledning till att jag tänker så ofta på Henne nuförtiden har att göra just med det där att tolka tecken och signaler. För drygt ett år sedan tog en kille jag varit löjligt avståndsförälskad i kontakt med mig. Vi hade inte setts på hur många år som helst och jag hade kommit över honom för länge sedan. Han visste om att jag varit intresserad av honom och jag visste väl innerst inne att han tog kontakt med mig för att han ville ha bekräftelse. Han gjorde det säkert inte medvetet och såhär efteråt väljer jag att tolka det som att han inte hade valt att höra av sig om han tyckt att jag varit ful/avstötande/jobbig eller vad som helst i den stilen. Faktum är att han bekräftade att vi haft en personkemi som klickade och att mycket av det fanns kvar. Jag trodde inte att jag skulle falla för honom igen, särskilt inte i början när jag insåg hur mycket både han och jag förändrats. Kanske mest jag, för det jag fick veta om honom som jag inte visste tidigare var väl inget som var nytt i hans värld direkt. Hursomhelst fanns som sagt den där kemin mellan oss kvar och ju mer vi pratade och umgicks, desto svårare blev det att ignorera.

Det var som att jag fick en andra chans med honom. Trots att det aldrig blev något seriöst mellan oss den här gången är jag glad att jag fick det svart på vitt att jag inte inbillat mig allt, då för många år sedan fast jag var ung och naiv och aldrig vågade ta första steget. I och med att allt det där hände förra året så slog en tanke rot i mig - om jag inte inbillade mig den första gången med honom, gjorde jag det verkligen med Henne? Förmodligen gjorde jag det. På ett sätt känns det tråkigt att behöva inse det, men å andra sidan - vad hade jag haft att hämta ändå? När vi träffades levde vi båda som hetero och inte fan vet jag om hon spelar för båda lagen, men något säger mig att hon inte gör det. Jag var väl extra mottaglig för trevlighet utan baktankar helt enkelt. Det spelar egentligen ingen roll om jag inbillade mig eller inte, när det kommer till om hon skickade signaler eller inte. Det viktiga i sammanhanget är att jag reagerade som jag gjorde, på inbillade tecken eller ej. Det fick mig att börja fundera på vem jag egentligen är, gjorde att jag tvingades lära känna mig själv på djupet på ett sätt jag inte hade gjort annars. Idag lever jag ett sannare liv, jag ställdes inför ett dilemma och istället för att gömma huvudet i sanden tog jag tag i det så gott jag kunde. Försökte komma fram till något vettigt. Och här är jag idag. Kanske inte så mycket klokare egentligen, men betydligt mer öppen i sinnet och mer redo än någonsin att älska och bli älskad!