Jag är kär

Jag har ingen skyldighet att förklara mig för någon, det här är min blogg med mina tankar och känslor som jag skriver om för min egen skull. Men vad många inte verkar förstå är att det jag delar med mig av här bara är en bråkdel av det som sker i mitt liv. Jag vet att det är många som följer min blogg och som verkar gilla det jag skriver. Det känns oerhört smickrande att folk jag inte känner tycker att det jag skriver är intressant och givande. Men återigen vill jag poängtera att det jag skriver om bara speglar en liten del av mig själv.

Anledningen till att jag skriver om SO i den här bloggen är för att jag inte har någon annanstans att göra det. Jag vill inte skriva om det i en publik blogg "som mig själv", eftersom jag inte bara lämnar ut mig själv utan även SO. Allt jag skriver om pratar jag om med mina vänner, men jag har alltid tyckt om att uttrycka mig i skrift och att inte få göra det skulle kännas alltför jobbigt. Så jag väljer att ventilera de tankarna just här.

Det här inlägget är tänkt som ett klargörande när det gäller mina känslor för SO. Ni som har följt min blogg vet att mina känslor för henne började spira förra hösten. Då hade jag redan känt henne ett tag, så det var inte frågan om kärlek vid första ögonkastet. När jag märkte att hon påverkade mig mer än jag ville erkänna försökte jag slå bort det. Jag har varit i en liknande situation förr (med kvinnan som var anledningen till att jag började skriva i den här bloggen) och ville inte upprepa gamla mönster. Till en början trodde jag att jag hade läget under kontroll. Jag träffade andra kvinnor som också väckte känslor i mig. Då trodde jag att jag blivit knäpp, mer eller mindre. Det var förvirrande att känna sig dragen till flera samtidigt. Det gjorde att jag inte la så stor vikt vid känslorna för SO.

Men SO hade en förmåga att krypa in under skinnet på mig. Hon verkade dras till mig som en magnet och hur mycket jag än ville kunde jag inte stå emot. Jag insåg att attraktionen jag känt för de andra kvinnorna förmodligen hade att göra med att mitt undermedvetna försökte skydda mig från att bli för insyltad med SO. Så jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och berätta för SO om mina känslor. Jag tänkte att om jag konfronterar henne, får henne att förstå att hennes beteende mot mig påverkar mig så mycket så skulle mina känslor till slut mattas av och försvinna.

Riktigt så enkelt var det inte. SO ville att vi skulle låtsas som ingenting och fortsätta vara vänner. Eftersom jag tycker väldigt mycket om henne som person och vi var tvungna att ses vare sig vi ville eller inte, bestämde jag mig för att försöka. Till en början var läget mellan oss lite spänt, men med tiden har vi kommit ännu närmare varandra. Vi har inte nämnt mina känslor igen sedan den där gången, men det har hängt i luften många gånger. Under hösten har vi umgåtts mer intensivt och det har känts mer avslappnat mellan oss än någonsin. Jag vet att hon inte vill förlora min vänskap och jag vill inte förlora hennes.

Jag har fått distans till mina känslor för SO. Jag hoppas inte längre att det ska bli hon och jag. Men känslorna är kvar. Jag vill inte ignorera eller trycka ner dem. Jag har låtsats som ingenting i alldeles för stor del av mitt liv. När jag kom ut ur garderoben tog jag samtidigt beslutet att aldrig mer ljuga om vem jag är - framförallt inte för mig själv. Att då låtsas som att mina känslor för SO har gått över fast de inte har det... Det skulle ta död på mig. Det betyder inte att jag hänger upp hela mitt liv på SO, eller anpassar mig efter hennes minsta lilla vink. Det betyder inte att jag inte dejtar andra. För det gör jag. Jag vill inte vara obesvarat kär, jag vill träffa någon att älska och bli älskad av. Jag är öppen för den möjligheten. Men SO finns i mitt hjärta. Hon är en fantastisk människa. Jag tycker om henne så fruktansvärt mycket och vill inte förlora henne som vän.

När jag varit kär på avstånd förut har jag aldrig kommit så nära personen i fråga som jag kommit SO. De personerna har inte alltid betett sig så väl mot mig, vilket skyndat på gå vidare-processen. Men SO har inte gett mig en enda anledning att tycka illa om henne. Hon har inte behandlat mig med något annat än respekt och vänlighet. Man vänder inte en sådan person ryggen. Det skulle inte såra bara henne, utan även mig. Så där har ni svaret på varför jag inte bryter med SO. Där har ni svaret på varför jag inte bara kan släppa det och gå vidare. För även om jag är kär är jag inte förblindad av kärlek. Jag vet precis vad jag gör. Ja, jag älskar henne - som vän. Vänner överger inte varandra. Även om den ena råkar vara kär i den andra.

Jag kommer att sakna dig också

Jag kan se dig som bara vän, nu när jag inte längre hoppas på att det ska bli något mer mellan oss. Det betyder dock inte att jag inte önskar att det vore annorlunda. Men nu är det som det är. Och ett steg i processen att acceptera läget har varit att se till att vi inte träffas lika ofta. Från och med idag kommer vi inte att ses så gott som varje dag längre.

Jag vet att jag kommit närmare dig än någon annan kollega. Du vill släppa mig lika lite som jag vill släppa dig. Du vet att vi kommer att fortsätta vara vänner och ses, inte varje dag men ofta nog. Men jag vet att du kommer att sakna mig ändå. Inte bara för att du sagt det, utan för allt du inte sagt.

Sms

Vänner bryr sig om varandra. Vänner frågar hur det är. Vänner smsar varandra. Men skickar man ett sms det första man gör på morgonen? Fattar du inte vad det gör med en övertolkande hjärna som min? Är jag det första du tänker på när du slår upp dina vackra ögon?

Helvete.

Att gräva sig upp

Det där med att släppa känslorna är inte riktigt så enkelt. Jag tror att jag kommit längre än tidigare åtminstone. Jag måste hålla fokus på mig själv. Jag mår inte bra av att hålla fast vid känslorna, så jag måste hitta sätt att gräva mig upp - inte gräva ner mig. Det gör ont att ens tänka tanken, men kanske behöver jag distans från SO på riktigt. Att vi inte ses alls, så att jag får en chans att släppa henne på allvar. Men det förutsätter att jag pratar med henne igen, för jag kan inte bara börja undvika henne. Man gör inte så mot (bara) vänner, oavsett om man fokuserar på sig själv eller inte. Om hon är min vän kommer hon att förstå. Jag måste bara hitta modet att ta första spadtaget. Hjälp mig - vad är det värsta som kan hända om jag ber att få slippa träffa henne på ett tag?