Att distansera sig

Svärmeriobjektet fortsätter trigga mig med sina vibbar - inbillade eller ej. Den senaste tiden har jag märkt att jag haft alldeles för lätt att strunta i mina principer och nästan flirtat med henne emellanåt. Det är fan inte bra. Så jag försöker distansera mig. Jag har liksom inget att hämta, så varför ens leka med elden? Om jag bara kunde ignorera den där känslan som kommer när hon ler mot mig...

Det där med rädslor

Häromkvällen tänkte jag på vad det är jag gjort. Jag har alltid varit en person som hellre tar tjuren vid hornen än stillatigande står bredvid och ser saker försvinna förbi. Men jag har alltid haft mitt sunda förnuft att luta mig tillbaka mot. Just nu känns det som att det sunda förnuftet får se sig besegrat av något annat. Något som jag inte vet vad jag ska sätta för etikett på, men som är obegripligt starkt. Något som jag inte vet var det kommer ifrån.

En enda gång i mitt liv kan jag komma på att jag betett mig lika irrationellt. Självklart har jag gjort knäppa saker (en del verkligt knäppa saker!) både före och efter det, men det finns bara ett tillfälle jag kan likna vid det jag upplever nu. Och det skrämmer mig, för förra gången gick det inte särskilt bra. Men det som skrämmer mig mest är att om jag känner som jag gör redan nu, trots att jag inte ens varit i närheten av samma händelser som ledde till katastrof förra gången – vad ska det leda till den här gången?!

I samband med att jag tänkte ovanstående tankar funderade jag också på det här med att gå på dejt. Med någon man verkligen gillar. Jag var inte riktigt beredd på att bli överöst av känslan den tanken gav mig – ångest. På något sätt har jag varit så fokuserad på allt som kan gå åt helvete att jag inte reflekterat över det som kan gå bra. Förrän nu, vill säga. Hur kan tanken på det ge mig mer ångest än tanken på katastrof? Kanske för att jag är van vid nederlag, jag vet att jag kan hantera dem. Jag tappar aldrig modet att försöka igen – otroligt nog. Men det där med att saker och ting går bra, det är ett inte lika välkänt område för mig. Så när jag hängav mig åt att tänka på hur det skulle kunna se ut om det gick vägen för en gångs skull, blev jag fylld av en massa tvivel. Tänk om jag inte vill ha det, om jag faktiskt fick det? Hur fan hanterar jag något som är bra? Kommer jag att stöta bort det av ren och skär rädsla, för att jag intalar mig att det ändå kommer att hända förr eller senare – så varför inte förr?

Jag må vara modig när det gäller vissa saker, att kasta mig in i det okända och kämpa för det jag vill ha. Men fan vad rädd jag är över att upptäcka att jag kanske aldrig blir nöjd, eller att mina demoner ser till att jag sätter krokben för mig själv genom att förstöra det som är bra. Klarar jag av att vara lycklig? Det är den stora – och mest skrämmande – frågan.

Ingen värdighet kvar

Jag har tydligen ingen skam i kroppen. Om jag hade något slags värdighet innan har jag garanterat sopat iväg varje litet uns av den. Nåja. Ingen kan anklaga mig för att inte ha försökt i alla fall och det, mina vänner, är något jag kan leva med - vetskapen om att jag gjort allt jag kunnat. Och kanske kan jag gå vidare, en gång för alla. Oavsett hur det slutar.

Fler frågor

Det jag såg igår - vad det var behöver jag inte gå närmare in på - gjorde mig fylld av känslor. Hopp. Misstänksamhet. Nervositet. Förvirring. Glädje. Sorg. Skepsis. Rädsla.

Rädslan är nog starkast. Rädslan för vad jag kan tänkas göra med denna nya information. Jag har lovat mig själv att inte hänfalla åt vissa saker, men när jag nu snubblade på denna nya kunskap (som jag inte ens vet om den är ny, bara för att den är det för mig betyder det inte att det inte var så redan från början) har jag svårt att kontrollera mig. Vad betyder det egentligen att jag fick veta detta? Och hur ska jag tolka min egen reaktion? Bör jag göra något nu när jag vet mer, eller ska jag låta det vara?

Jag önskar att jag hade lika många svar som jag hade frågor. Men det har jag inte.

Åh skit

Jag önskar att jag inte hade sett vad jag såg precis. Skit också...! Hur fan ska jag nu kunna släppa det?! SKIT.

Att blanda ihop känslor

Jag tror egentligen inte att jag är intresserad av den senaste heterobruden. Hon är jättesöt, jättecharmig och bra på alla sätt och vis. Men jag tror att det hela handlar om beundran. Jag tycker att hon är så sjukt duktig på det hon gör, jag ser upp till henne. När jag tänker på henne känns det inte likadant som med andra jag haft riktiga känslor för. Det känns inte som att det är jättejobbigt att veta att det inte blir något den här gången, för känslorna jag har handlar inte om kärlek. Helt ärligt vet jag inte ens om det finns attraktion med i bilden. Jag gillar henne, det finns det ingen tvekan om. Men jag tror att jag blandar ihop begreppen lite. Det är i och för sig skönt, för som en kompis påpekade idag är det ett lustigt fenomen det där med att jag blir intresserad så lätt av folk. Det gör mig lättad att inse att jag kanske inte har så djupa känslor för alla jag spanat in den senaste tiden, utan att det mest handlar om att jag har lätt för att gilla personer och att jag tror att jag känner mer än vad jag egentligen gör.

Ytterligare en vän påpekade ännu en intressant grej - det där med att stöta bort folk man är intresserad av. Han sa att det en oskriven lag att man alltid letar efter någon som är bättre än en själv och att det då är mer regel än undantag att man inte vill ha dem som vill ha en. Genom att ge komplimanger till någon höjer man automatiskt den andras status, medan ens egen sänks. Och vem vill ha någon som är "sämre" än en själv? Det svåra i kråksången är alltså att inte vara för översvallande mot den man gillar, utan att vara lite laid back istället. Det gäller verkligen att tajmingen är den exakt rätta, för att båda ska befinna sig på exakt samma "status-nivå". Och där kan vi snacka om att det blir riktigt svårt!

Att bli medveten om sådana här saker borde göra det enklare att hitta rätt i den snåriga känslodjungeln. Jag hoppas sannerligen det...!

Osmidigt

Åh gud. Varför kan jag inte vara normal? Varför måste jag börja bete mig jätteunderligt så fort jag gillar någon? Och varför måste denna någon vara hetero, upptagen och dessutom verka bli skrämd av min uppmärksamhet? Jag är ju pinsam. Osmidig och pinsam. Pinsamt osmidig, helt enkelt.

Nervös - igen

Nu är jag återigen sådär stirrig, med varenda nerv utanpå kroppen. Inte heller denna gång vet jag varför. Jag känner på mig något, men vågar inte riktigt tro på det. Undrar om det är därför? Man kan ju alltid hoppas...

I Still Miss Someone

Träffade ett par lesbiska kompisar efter jobbet i torsdags. Berättade för dem om mitt dilemma, att jag blir smått betuttad i varenda tjej jag blir lite nyfiken på. Jag tycker att det är sjukt förvirrande, för att inte tala om jobbigt. Vad fan är det som händer, liksom? Jag har aldrig varit intresserad av flera personer samtidigt eller haft så lätt att bli förälskad förut. Mina kompisar lugnade mig med att säga att de var precis likadana när de var nya på den lesbiska marknaden. Men det ändrar inte det faktum att det är förvirrande och jobbigt och att jag önskar att jag bara kunde träffa den där Någon som gör att jag inte är det minsta intresserad av någon annan, någon som besvarar mina känslor. Jag längtar så mycket efter kärlek nu så att det inte är klokt. Jag är fortfarande inte desperat, men jag är grymt trött på att vara singel och hela tiden vara rädd att jag missar chanser, att känna att jag slösar bort mina känslor på saker som aldrig leder till något ändå. För varje dag som går och jag fortfarande inte fått känna det där kärleksruset på riktigt, blir jag mer och mer övertygad om att det aldrig kommer att hända. Att jag alltid kommer att förbli en patetisk, tråkig och ful singel som ingen vill ha.

Blond - check! Hetero - check! Upptagen - check!

Seriöst. Kan jag inte hitta någon annan typ att falla för? Måste det vara blonda heterobrudar? Är de inte hetero är de ändå upptagna. Och den här är såklart upptagen och hetero. Gjort bort mig har jag också gjort. Äh. Jag kan bjuda på det. Men det vore trevligt om jag kunde hitta någon som är ledig någon gång, någon som inte just flyttat ihop med sin kille, någon som inte måste vara så förbannat söt och charmig utan att mena något med det. Jag skulle ju skita i det här nu. Så låt mig få göra det...!!!

(Och nej, jag faller inte för en ny tjej varje vecka. Den här råkar jag ha känt i några månader, det är den senaste tiden jag märkt att hon ju är rätt fucking amazing.)

Nu skiter jag i det

Nu skiter jag i allt vad krogspan, jobbspan och span överhuvudtaget heter. Det är nästan så att jag är frestad att säga att nu skiter jag i det helt och går i kloster. Fast riktigt så drastisk ska jag nog inte vara. Men nu får det vara nog. Jag vill träffa en tjej och bli kär. Besvarat kär. Ska det vara så svårt? Jag är som jag tidigare nämnt inte det minsta desperat, vilket kanske är anledningen till att jag inte sprungit på varenda lesbiskt event jag hört talas om. Men jag vill bli kär. Nu. Så var ska jag träffa de där brudarna? Flatfester funkar uppenbarligen inte. Nätet är heller inte bästa forumet har jag upptäckt, dels för att tjejer är förbannat svårflirtade... ja, det är nog fanimej den största anledningen. Så, var? Eller kanske ännu viktigare - hur? Hur vill ni ha det egentligen?! Ge mig tips.

Hur man tar sig i kragen

Otroligt nog har jag hittat svar på några jobbiga frågor jag ställt mig den senaste tiden, som till exempel hur man tar sig upp igen. Man ringar helt enkelt in problemet. Vad är det som gör att jag mår så här? När man vet vad det är som är själva kärnan, då ser man till att göra något åt skiten. Jag har ringat in två problem, två från varandra helt skilda saker som tillsammans påverkar mig mer än vad jag velat tro och erkänna. Nu när jag vet vad det faktiskt är som trycker mig känns det redan mycket bättre. Jag har identifierat källan till min oro och tagit första stegen mot en lösning. Jag har en plan, helt enkelt. Jag ska må bra igen, så är det bara.

Att ta sig i kragen

Jag måste rycka upp mig. Att leva i ett nästan konstant tillstånd av tillfredsställelse under ett halvår är visserligen inte likt mig, men jag gillade det. Så nu när jag är på väg nedåt känns det inget vidare. Jag har egentligen inget att klaga på. Inget är annorlunda jämfört med i somras. Det kanske har hänt lite grejer på flatfronten och jag har upptäckt att jag fått känslor för omöjliga objekt, men det borde inte dra ner mig så här mycket. Och PMS kan vi ju nästan utesluta vid det här laget, finns det någon som har PMS i flera veckor?

Mitt dalande humör går ut över allt. Min vardag, mina relationer, min motivation till träning och att äta nyttigt… Börjar det haverera på en front så följer gärna resten med. Men faktum kvarstår – jag har ju för fan inget att klaga på egentligen – så vad i helvete är det för fel på mig? Hur tar man sig upp, när det är time to get a grip?

One Double O

Mitt hundrade inlägg kommer jag att ägna åt detta eviga känsloläge som dominerat i denna blogg, nämligen förvirring. Hur i helsike ska man egentligen kunna veta någonting överhuvud-taget? Det är nog det svåraste av allt, har jag alltid tyckt - att inte ha några vettiga svar. Att inte veta vilken väg som är bäst att gå. Att inte veta vad någon annan tycker och tänker om en. Att inte veta om det man känner är på riktigt eller om det är något som kokats ihop av ens egen fantasi kryddad med lite pms. Att inte veta om man ska sitta still och vänta och ha tålamod (för om det är meningen att det ska bli på ett visst sätt så blir det så) eller om man ska ta tjuren vid hornen och skynda på förloppet lite (för om inte jag gör så att saker och ting händer - vem fan ska då göra det?).

HUR VET MAN? OCH HUR LÄR MAN SIG ATT ACCEPTERA ATT MAN INTE KAN VETA ALLT?

This is not what I signed up for

Jag har ingen lust med det här längre. Jag efterlyser en paus-knapp. Eller åtminstone en snabbspolningsknapp, så att jag kan spola fram till det där ögonblicket när det plötsligt händer. När jag inte längre håller på att bli galen av alla känslor, tankar och besattheter. När allt inte är en Bad Romance.

Bra dag

Jag borde ligga i sängen såhär dags, men jag kom just hem och känner att jag måste få ner den underbart positiva energin från idag i ett blogginlägg :) Det har gått framåt på varenda front, även om det nu kanske inte handlar om några gigantiska steg - men det har gått åt rätt håll! Till och med hela karusellen med krogspanet har snurrat på i rätt riktning. När det gäller svärmeriobjektet blir jag fortfarande påverkad, men jag kan på något sätt hålla mig mer objektiv till det hela. Det spelar ingen roll vad som händer framöver med vare sig krogspanet eller svärmeriobjektet, jag känner i nuläget att det ger mer än det tar. Jag är på väg mot målet, det är meningen att jag ska vara här och det rör sig framåt. Jag gillar det!

Omstart

Jag måste ha pms. För så labil som jag varit i mitt humör de senaste dagarna kan ju inte vara normalt, ens om man råkar ha en besatt personlighet och för tillfället är insnöad på någon speciell. Om det är såhär jag är på riktigt, ja då ska jag välkomna männen i vita rockar när de dyker upp...!

Nu lägger jag ner spanet i alla fall. Jag orkar inte gå runt och vänta och hoppas på något som aldrig kommer att inträffa. Har säkert skrämt bort henne redan ändå. Jag ska återgå till känsloläget som dominerade efter vår första rendez-vous, nämligen att se det som en bra erfarenhet och en egokick som jag kan ha nytta av vid framtida flat-encounters.

Jag börjar om från början, helt enkelt. Så vad är då mer passande än en ny bloggdesign? :)

Spanet vs. svärmeriobjektet

För tillfället är jag patetiskt besatt av spanet, så till den grad att jag till och med lyckas bete mig normalt i svärmeriobjektets närhet. Jag börjar undra om det är något allvarligt fel på mig som inte kan släppa det som hände i helgen. Framförallt undrar jag om jag är psykiskt störd som är mer efterhängsen än vad jag någonsin varit tidigare. Vad är det för fel på mig?

Romcom

Har just tittat på The Proposal (Sandra Bullock is HOT!!) och fått mig en välbehövlig dos feel good-vibbar. Hela den här grejen med krogspanet och alla turer kring upptagna personer som verkar vara de enda som passerar revy i mitt liv har gjort att mitt humör dalat. Kanske är det bara PMS. Oavsett vad kommer jag att komma över det. Jag har kommit över värre saker, för fasen...!

En klok person som jag berättade om krogspanet för tyckte att min historia lät som en romcom. När jag påpekade att jag inte fått mitt obligatoriska lyckliga slut sa han att det ju i varje romantisk komedi uppstår förvecklingar som gör att det verkar vara kört för huvudpersonen, men att när hon/han minst anar det kommer den där Någon in i bilden igen. Slå mig med häpnad, säger jag bara. Jag är redo för ett happy ending, any time.

Åh Gud

Jag sprang på den där bruden från förra helgen igår igen. Jag vet inte vad det är med henne som gör att jag blir alldeles konstig. Jag brukar aldrig gå fram till folk på krogen. Och om jag mot förmodan gjort det någon gång så inte fan går jag fram en andra gång efter att ha blivit dissad. Men det var just vad jag gjorde igår, gick fram till henne - ännu en gång. Hon kände igen mig, var lika trevlig som förra gången och gjorde mig allmänt knäsvag. Jag gav henne mitt nummer, sedan gick jag - efter att hon placerat en puss på min mun. Faaaaan. Varför var hon tvungen att göra det?

Vaccination

Jag föll för grupptrycket och vaccinerade mig mot svininfluensan. Så, nu är det gjort och låt oss hoppas att jag slipper både knorr och tryne framöver. Jag önskar att man kunde vaccinera sig mot oönskade känslor också. Ett litet stick med antikroppar mot svärmeriobjektet, och vips hade jag varit immun. Undrar om det kan hjälpa att berätta det för henne? Strypa det i sin linda, så att säga. Tala om för henne att jag blir påverkad av henne så att hon blir medveten om det och kan sluta skicka ut sina (inbillade?) signaler. Skapa mitt eget vaccin. Vad tror ni?

Småsaker

Sedan hon fick reda på min läggning har ingenting ändrats. Hon behandlar mig inte annorlunda, undviker mig inte och fortsätter skicka ut de där svårtolkade vibbarna. Det är egentligen inget hon säger. Kanske inget hon gör heller. Men det är något. Ögonkasten hon ger mig, något i hennes tonfall, sättet hon ler på, hur hon rör sig i närheten av mig. Vad är det jag reagerar på? Hur mycket kan man övertolka egentligen?

Besatt

Jag tror att jag har en besatt personlighet. Om jag hade varit bara aningens sämre på att hålla den delen av mig i schack hade jag nog varit en stalker av rang. Det är tur att självrespekt är ett snäppet starkare karaktärsdrag hos mig. Men ibland ger sig inte besattheten utan en ordentlig fight. Jag får använda all min självrespekt, allt mitt förnuft och all viljestyrka jag kan uppamma för att klara av att inte göra en massa dumma saker.

Just nu till exempel kan jag inte sluta tänka på mitt span från i fredags. Om hon bara hade dissat mig, sagt "tack men nej tack" hade jag förmodligen inte ens suttit här och vridit scenariot som utspelade sig, det ena varvet efter det andra i min snart utnötta hjärnbark. Då hade jag väl glömt henne vid det här laget. Men hon dissade mig inte. Eller så var det just det hon gjorde, på ett väldigt smart och snyggt sätt. Hon smickrade mitt ego ("Jag har faktiskt tittat på dig också, jag lade märke till dina ögon tidigt"), så att jag stod kvar som ett fån även efter att hon gått. Det faktum att hon var ärlig och talade om att hon är upptagen och visade att hon respekterade det åtagandet gjorde att hon blev ännu mer tilltalande i mina ögon. Att bekräfta någon på det sättet hon gjorde kan bara betyda två saker - att hon faktiskt blev smickrad av att jag tog kontakt och tyckte att jag var fin, eller att hon är så van vid att få uppmärksamhet att hon arbetat fram en modell för hur hon dissar någon utan att det känns som en dissning.

Oavsett hur det ligger till med den saken kan jag inte få kvinnan ur min skalle. Man kan kanske tycka att det är bra, för att jag då lättare kan komma över svärmeriobjektet på jobbet. Men det är inte som att jag blir mindre påverkad av jobbkvinnan för att jag är tillfälligt besatt av någon annan. Snacka om att jag är störd.

Typiskt

Var på tjejfest på Nalen i fredags, hade fruktansvärt roligt :) Var inte där för att ragga, jag ville bara ha trevligt med mina kompisar. Men mot slutet av kvällen spanade jag in en tjej som fångade mitt intresse. Plötsligt försvann hon och jag tänkte "Skitsamma". Senare sprang jag på henne när hon var på väg hem och jag tog mod till mig och sa att jag spanat på henne :) Hon verkade bli både förvånad och smickrad/glad, och sa dessutom att hon tittat på mig också (tack för det, mitt ego behövde det!). Men hon hade just träffat någon som hon inte ville förstöra något med, så det blev inget mer där... :/ Vad är det med mig och att dras till upptagna personer?!

A bundle of nerves

Det känns som att mina nerver sitter utanpå kroppen idag. Jag vet inte varför. En kort blick mellan mig och svärmeriobjektet borde väl inte kunna sätta mig ur spel på det sättet? Jag var nervös redan innan dess, för den delen. Det är som att jag är på helspänn, att jag väntar mig att något ska hända. Men vad detta något är, har jag inte en aning om. Det kanske är det som gör mig extra nervös?

Grisen i säcken

Jag börjar fundera på om det var så himla bra det där med att acceptera min läggning och komma ut. Det är inte som att livet blivit enklare för att jag "fattat vem jag är". Visst, jag kanske mår bättre eftersom jag inte förnekar känslor och tankar som är en del av mig. Men de där tankarna och känslorna, vad har de fört med sig för gott egentligen hittills? Köpte jag grisen i säcken som kom ut ur garderoben?

Ett steg närmare...

... eller spiken i kistan? Det är frågan. Nu vet hon i alla fall hur det ligger till med min läggning, så det återstår att se om hon tänker run for the hills eller om det ligger något i alla de där förbannade vibbarna jag tycker mig uppfatta.

And it's official

Det var ju det jag sa - Petra Mede är heterosexuell. Vem ska jag nu ha en celebrity crush på? ;)

För övrigt är jag rätt labil för tillfället. Jag önskar att jag hade en av- och på-knapp. Just nu skulle jag trycka på av-knappen, gud vad skönt att få känna lite sinnesro för en stund. Har också insett att om jag är bisexuell är jag nog mer flata än hetero. I procentsatser talat kanske 80-20. Jag tilltalas inte av män längre. Inte emotionellt i alla fall. Bekräftelse från män ger mig inget. Jag får inte ut något av att umgås med män mer än som vänner. Betyder det att jag gett upp män för gott, eller är det bara en "inga män just nu, tack"-fas?

Som om någon skulle kunna älska mig....

Nu är jag sådan där igen... Undrar vad någon någonsin skulle se hos mig? Finns det någon som skulle kunna vara attraherad av mig? Mer än bara attraherad för den delen, finns det någon som skulle kunna älska mig? Vilja vara bara med mig? Tycka att jag är den finaste som finns? Jag vet inte var de här tankarna kommer ifrån. Jag vet bara att de finns där och att det gör ont att tänka dem.

En till om Petra Mede

Det har hänt något med min besöksstatistik. Plötsligt är inte Petra Mede-snokarna i topp längre. Nej, nu är det folk som faktiskt verkar leta efter min blogg från början som kommer hit. Intressant. Hursomhelst tänker jag ägna det här inlägget åt fröken Mede ändå. Det är möjligt att jag gör vissa av er kvarvarande Petra Mede-snokare besvikna nu, i alla fall ni som hoppas på att Petra spelar för damlaget, eller åtminstone för båda lagen. Jag roade mig nämligen, i brist på annat en lördagkväll som denna, med att titta på Roast på Berns på Femmans webb-tv. Där deklarerar Petra Mede klart och tydligt att hon är heterosexuell. Så sorry, alla förhoppningsfulla flator där ute som ville få till en dejt med Miss Mede. She's out of your league :)

Labil

Idag tog hon mig med garden nere. Den senaste tidens förrädiska lugn har gjort att jag inte varit på min vakt, trott att det gått över eller åtminstone att det är mer hanterbart nu än tidigare. Men idag fick jag beviset att jag inte borde ha slappnat av riktigt än. Måste hon verkligen komma förbi och småprata, ge mig sitt vackra leende och göra mig knäpp igen?!

Here we go again...

De senaste dagarnas lugn verkar vara över. Och min paranoida läggning har uppenbarligen eskalerat. Nu behöver hon inte ens vara i närheten för att jag ska få för mig saker. Det räcker med att andra säger något som får mig att fundera över hennes beteende. Jag hoppas att det är en tillfällig svacka och att när jag träffar henne nästa gång är det lika avslappnat som senast. Om inte ligger jag risigt till.

Den som lever får se?

Redan på morgonen kändes det annorlunda. Det var som att det inte längre var lika viktigt att få träffa henne. Och när jag väl träffade henne gjorde inte fjärilarna i magen entré i vanlig ordning. I mitt relativt neutrala stämningsläge letade jag efter tecken på vibbar från hennes sida, men fann inga. Konstigt. Betyder det att vad jag än kände har gått över? Innebär det att jag faktiskt tagit det till mig att det ändå är dödsdömt och därmed släppt taget om känslorna? Eller kan jag förvänta mig att det här är lugnet före stormen, att det jag kände återkommer med full styrka när jag minst anar det? Vem vet? Inte jag i alla fall.

Stop Messing With My Mind!

Jag vet att det inte är inbillning. Och det driver mig till vansinne. Jag hatar det här. Jag börjar bete mig irrationellt och fattar beslut som jag inte hade gjort om det inte hade varit för att hon gör mig knäpp. Hade det inte varit för henne hade jag aldrig gjort det där som inte går att få ogjort, det där som jag innerst inne egentligen inte ville men som jag gjorde som något slags desperat försök att tänka på annat.

Hon. Är. Gift. Fatta det!

Självbevarelsedrift

Någon annan hade kanske tagit tillfället i akt att flirta när tillfälle ges - för ges det gör de, tillfällena. Men jag är inte någon annan. Så istället för att flirta springer jag iväg med svansen mellan benen. I efterhand kan jag banna mig själv, men så tänker jag - vad fan får jag ut av det om jag nu skulle flirta? Ingenting. Mer än att jag gräver gropen till min egen undergång. En vän sa "Är det inte bättre att koncentrera sig på någon som inte är gift?". Mitt svar var att jo, det är klart det är men att hon ju vet själv hur lätt det är... inte. Då sa hon att jag ju brukar säga så till henne och att jag kanske borde följa mina egna råd. Varför är man aldrig så klok när det kommer till en själv, som när man ser andras situationer utifrån? Men jag antar att jag åtminstone gör mitt bästa, genom att hellre fly än illa fäkta (om vi ska fortsätta på den inslagna klysch-vägen). Så någon sorts självbevarelsedrift måste jag uppenbarligen ha.

Seismograf

Jag vet inte vad det är jag reagerar på. Jag vet bara att det är något. Jag är som en jävla seismograf, som känner spänningar och rörelser under den till synes lugna ytan. Och det är inte för att jag ser det jag vill se, det är liksom bortom allt sådant där. Jag vill ju för fan inte ens se eller märka något, men det gör jag. Min hjärna kokar snart över av teorier och tänkbara förklaringar, men jag är så trött på att analysera och tolka. Jag vill bara träffa någon annan att bli kär i och veta att den personen 1. är ledig och 2. gillar mig också.

Äh

Vad håller jag på med egentligen? Vem försöker jag lura? Klart att svärmeriobjektet inte är intresserad av mig. Jag är ju värre än en karl - en man tror ju att så fort en tjej ler mot en så är hon kär i honom... :oP Ska en person inte få vara trevlig mot mig utan att jag ska börja tolka och analysera hennes beteende? Nä, nu får jag fanimej ge mig! Släppa det och gå vidare. Jag ska försöka skaffa mig en flat-dejt snart, så att jag får något annat (någon annan?) att tänka på! :)

Jämförelser, betraktelser och tolkningar

Jag brukar undvika att planera in saker på söndagar. Det är inte det att jag inte vill träffa mina vänner, men söndagar brukar jag vilja använda till egentid (och i bästa fall att städa hemma). Om jag känner för att utbyta tankar med någon brukar det bli i telefon, via mejl eller på msn. Söndagar brukar helt enkelt vara mina grubbeldagar. Idag har jag till exempel pratat i telefon med en vän i en och en halv timme, trots att tanken egentligen bara var att stämma av läget och se om vi skulle träffas idag eller inte. Det tänkta korta samtalet blev till en lång konversation som avhandlade ämnen som att hitta sig själv, att vara nöjd singel och annat psykologiskt och filosofiskt dravel :)

Efter samtalet fortsatte jag på temat grubbel genom att läsa gamla mejl som skickats mellan mig och andra den senaste tiden. Många av dem handlar om det där med vibbar och signaler och vad man egentligen kan avfärda som inbillning och vad man ska våga tro är mer än något man bara kokat ihop i sin övertolkande hjärna.

Jag gillar egentligen inte att jämföra situationer, alla händelser är olika och man spelar efter olika regler varje gång. Men när man inte vet vad man ska tro, när man inte vet vilket ben man ska stå på, det är då man tenderar att gå på erfarenhet. Hur var det förra gången? Hur reagerade jag då? Vad kan jag göra för att undvika att hamna i samma situation igen?

I ett av mejlen jag gått igenom under eftermiddagen stod att läsa att om man uppfattar vibbar och signaler är det oftast något som ligger bakom, då ska man inte vifta bort det som inbillning. Det var inte ett påstående gripet ur luften, det kompletterades med konkreta exempel på vad man egentligen kan mena med ett visst beteende. Som när någon plötsligt dyker upp i ens närhet i de mest oväntade sammanhang, eller när en person lyser upp vid åsynen av en, eller att personen slår undan blicken efter att ha blivit ertappad med att titta på en. En ointresserad person hade väl inte sökt ens sällskap, blivit så glad över att se en och känna att hennes blick har något att dölja?

Hur vet man om vibbar är enbart vänskapliga, eller om det ligger något mer bakom? Med Henne visste jag innerst inne att det var övertolkningar och önsketänkande. Jag var intresserad av henne redan innan jag själv fattade att jag var det, det var ju liksom otänkbart att jag skulle vara intresserad av kvinnor. Så när jag slutligen insåg och accepterade faktum hade det säkert pågått ett tag i mitt undermedvetna. Jag såg saker jag ville se. Med mitt senaste svärmeriobjekt lade jag märke till vibbarna redan innan jag kom på mig själv med att få det där pirret i magen. Om man ska dra jämförelsen ett varv extra så var jag inte intresserad av henne i början. Visst tyckte jag att hon var trevlig och att hennes beteende ibland gjorde mig nyfiken. Men mer än så var det inte. Och den största faktorn som talar emot att jag skulle ha inbillat mig det hela är att jag knappt märkt av några vibbar överhuvudtaget sedan jag faktiskt blev intresserad. Är det för att jag hållit avståndet och säkert ibland betett mig konstigt som en ren försvarsmekanism? Eller är det för att hon också backat? Eller... var det inbillning från början till slut? Och har mitt intresse gjort att jag sänder ut vibbar som gör henne på sin vakt?

Jag kan bara hoppas och önska att vad det än är går över, att jag hittar sinnesro och att jag kan bli kär i någon som det bara är enkelt och bra med från början. Ska det vara så mycket begärt?

I Am a Fucking Saint

Jag slöt slutligen cirkeln med Henne. Hon som var anledningen till att jag startade den här bloggen i första taget. Trots att jag lovat att inte ta kontakt med henne gjorde jag det i alla fall. Men den här gången handlade det inte om att lätta mitt hjärta, det var snarare en preventiv åtgärd för att undvika att upprepa gamla misstag. I don't want to walk down that road again... Svaret var väntat och förhoppningen är att det ska få mig att inse att det som just nu upptar alldeles för mycket av min vakna tid endast händer i mitt huvud. Ingen annanstans.

Jag intalar mig stenhårt att det är så. Det är inbillning. Det finns inga vibbar och signaler att övertolka. Och för att processen ska gå lite fortare ser jag till att göra saker som ur någon annans synvinkel kanske skulle uppfattas som omtänksamt, men som för min del är likställt med att köra in en kniv i mellangärdet på mig själv. Om jag låtsas att det faktum att hon är upptagen inte rör mig i ryggen, att jag till och med hjälper till att stärka hennes förhållande, så kanske det går över snart vad det än är jag känner. Hon får leva lycklig och jag kan ta det som ytterligare ett tecken på att det är i mitt huvud allt sker. Förlåt, har skett. Det får väl ses som min gåva till både henne och mig. I am a fucking saint.

I feel so damn lonely

Av någon anledning kom jag att tänka på Anouks låt Nobody's wife idag. Letade fram den i Spotify och hittade då också en massa andra låtar av henne. Bland annat en live-version av en låt som heter Love. Jag blir alldeles sentimental och gråtfärdig när jag hör den. Är inte ett dugg deprimerad, men den där låten väcker så mycket känslor i mig och jag blir påmind om att trots att jag är en relativt nöjd singel som inte är desperat för fem öre så känner jag mig så fruktansvärt ensam ibland.

It's funny how I blind myself
So I don't have to see
You're taking me down
And bringing me to my knees
Letting me know I'm alone

I'm not afraid to die no more
The house above yeah
Oh heaven won't you pick me up now

Love
All I needed was love
Someone give me some lovin'
I guess it's only meant for some of us

Life has made me lose my mind
I'm not doin' allright these days
Lying naked on my kitchen floor
I thougt I had a lion's heart
I guess I was wrong
I feel so damn lonely

Love
All I needed was love
Someone give me some lovin'
I guess it's only meant for some of us

Help, I have done it again

Okej, så situationen med mitt senaste svärmeriobjekt är omöjlig. Oavsett om jag uppfattar vibbar eller annat från henne så återstår faktum - det kommer aldrig att bli något mellan oss. Så vad göra? Jag vill stuva undan känslorna av nyfikenhet tillsammans med det nyväckta intresset, i en djup låda och stuva in den längst in i garderoben. I det här läget är det fullt möjligt och förmodligen inte särskilt svårt att göra.

Men det är som att det tar emot. Jag nämnde det för några inlägg sedan, att jag nästan hellre är lite olyckligt kär än inte kär alls. Det ligger något i det, alltså. Jag kan inte påstå att jag är kär, jag känner människan alldeles för lite för att ha kunnat utveckla några djupare känslor. Men hon gör mig nyfiken. Det pirrar lite i magen. Och jag gillar det där pirret. Trots att jag vet att det aldrig kommer att bli något. Trots att jag beger mig ut på djupt vatten genom att hålla fast vid det.

Jag vill släppa det. Men att göra det är som att släppa taget om vad som känns som min sista biljett till att någonsin känna något för någon igen. Jag blir inte kär så ofta, eller ens förälskad. Och när jag hittar en person som väcker det där pirret i mig är det inte världens lättaste grej att ignorera det och gå vidare mot andra mål. När jag faktiskt inte ser några andra mål i sikte. När det enda jag kan fokusera på är hur hon får mig att känna just i detta nu.

Mantran och övertolkningar

Jag har skapat ett mantra som jag ska upprepa, tyst för mig själv: Ignorera och håll käften. Mantrat ska hjälpa mig att komma över vad det nu är för något som slagit klorna i mig. Men det är svårt att hålla fast vid det där förbannade mantrat när en helt annan del av mig håller på och övertolkar allt hon säger och gör. Log hon inte speciellt mot just mig idag? Lät hon inte väldigt glad när jag ringde? Tittade hon inte på mig när hon trodde att jag inte såg?

Konstigt

Som jag skrev för ett tag sedan mår jag bättre än någonsin. Jag har det bra och borde egentligen inte klaga. Fram tills för ett litet tag sedan tyckte jag till och med om mig själv, jag tyckte att den som får mig ska vara lycklig för jag är jäkligt bra.

Men hur kommer det sig att så fort jag gillar någon på avstånd, blir jag så fruktansvärt självmedveten? Jag ser ner på mig själv, hittar brister och fel och tänker "vad skulle det kunna finnas hos mig som är attraktivt och tilldragande?". Jag blir aldrig så självnedvärderande som när jag vill göra intryck på någon. Och när denna någon dessutom är otillgänglig blir det ännu värre. Dåligt självförtroende är inte särskilt hett, så det blir ju en självuppfyllande profetia i slutändan.

Hur ska jag komma ur det här negativa tänkandet om mig själv? För två veckor sedan var jag nöjd med mig själv, kände att jag dög som jag var. Nu är allt på mig fel.

Blickar

Jag må fortfarande räknas som ung enligt vissa standarder, men jag är alldeles för gammal för att återigen hitta mig själv i den här situationen. Har jag inte lärt mig något alls under mina nästan 30 år här i jordelivet? Har jag inte lärt mig att hålla mig borta från saker som bara kan skada mig själv i slutändan? Jag trodde att jag hade det, att erfarenheterna gjort mig lite klokare. Men jag trodde uppenbarligen fel. Så vad säger det? Att jag saknar självinsikt? Att jag slåss mot krafter som är större än jag själv? Vad som än håller på att hända känner jag att varje steg jag tar leder mig en bit bort från kontrollen över mitt eget liv.

It's all an act

Inledde Operation: Självbevarelsedrift idag. Det innebär att jag måste ge en bild av mig själv som inte är sann, en bild som skrämmer mer än den förför. Jag har nämligen inte råd att ge mig in i något så komplicerat. Men det tar emot att framställa mig som någon jag egentligen inte är, som något jag inte är. Är det detta som kallas livets teater?

Logik vs. Det Som Inte Går Att Förklara

Jag ser mig själv som en ganska bra människokännare, jag kan liksom läsa av människor utan att de egentligen behöver säga något. Det kanske har med mitt sinne för detaljer att göra, att jag registrerar små skiftningar i folks rörelsemönster, tonfall eller beteende. Eller så är det något mentalt som inte går att förklara. Det sker nog mest omedvetet, åtminstone har det gjort det större delen av mitt liv. Men på sistone har jag börjat tänka mer på det där. Jag märker av saker som jag inte kan sätta fingret på och det gör mig både nyfiken och smått frustrerad, så den senaste tiden har jag försökt komma underfund med vad det egentligen är som gör att min "radar" reagerar. Jag tror att jag omedvetet försökt öva mig själv, för nu märker jag av signaler fortare än vad jag gjorde förut.

Det finns två sidor i mig - dels den logiska sidan som vill förklara allt med vetenskap, dels den som inte kan blunda för att jag faktiskt verkar ha den här "förmågan" eller vad man vill kalla det. Det där som gör att jag snappar upp outsagda saker, som gör att jag kan sniffa mig till känslostämningar, lögner och sådant som döljer sig mellan raderna. När den logiska sidan har övertaget blir jag irriterad på mig själv, ser mig själv som paranoid till och med när det visar sig att jag haft rätt - då är det en självuppfyllande profetia. Men när jag tillåter mig att tro på den andra sidan, den som säger att allt faktiskt inte går att förklara och att jag har rätt för många gånger för att det ska kunna vara en slump, så blir jag lite skrämd men också fascinerad.

Just nu slits jag mellan de två ytterligheterna. Det som jag tycker mig ha reagerat på, är det bara inbillning eller finns det något där? När det visade sig att jag hade rätt om en helt annan grej nyligen, något som de två personerna i fråga knappt var medvetna om att de kände och än mindre sände ut, blev jag ännu mer förvirrad. Om jag kan snappa upp saker som avsändaren inte signalerar medvetet, vad innebär det egentligen? Att jag reagerat på en viss persons vibbar på sistone, innebär det att min radar är överkänslig? Är personen ens själv medveten om signalerna hon sänder ut? Låt oss säga att hon faktiskt är medveten om det som sker på insidan, men att hon inte vet att hon sänder ut vibbar som jag håller på och tolkar och analyserar sönder - hur ska jag gå vidare från det läget? För säg att hon inte ens är medveten om sina egna undermedvetna känslor - hur smart är det då att säga "jag vet vad du tänker"? Och vet jag egentligen vad hon tänker? Det enklaste hade ju varit att fråga henne, men den enklaste lösningen är inte alltid den bästa - inte om bakgrunden är komplicerad. Och det är den ju självklart här.

Kan det få vara enkelt och självklart någon gång?

Nej. Nej. Och åter NEJ!

Faan. Jag måste vara den mest puckade människan i hela världen. När livet är för bra så måste jag skapa nya problem. Hur ska jag annars förklara att jag håller på att försätta mig i samma jävla situation igen? Jag kände ju igen varningssignalerna redan för länge sedan och så fort jag blev medveten om det bestämde jag mig. Inte en gång till. Men ändå (!) kommer jag på mig själv med att reagera som jag inte borde eller för den delen vill reagera på saker och ting. Skit också.

I am where I'm supposed to be

Jag känner inte igen mig själv. Jag tycker om den nya jag, men jag undrar om det bara är en fas. Jag har aldrig varit så social som den här sommaren, har aldrig festat så mycket i hela mitt liv. Jag festar med både nya och gamla vänner, gay- såväl som heteromänniskor. Och jag har lika kul varje gång. Det känns konstigt, med tanke på att jag aldrig varit den som springer ute på krogen varje helg innan. Min lägenhet har sällan varit så skitig (för jag är aldrig hemma och har aldrig tid/lust att städa) och min plånbok lider nog mer än vad jag egentligen vill erkänna, men det gör liksom inget. Jag mår så bra ändå! :)

För någon vecka sedan läste jag en artikel i Aftonbladet som handlade om en kvinna som gjort en gastric bypass-operation och som på väg mot en normal vikt insåg att hon var lesbisk. Den här artikeln tog upp hur det var att hitta sig själv, om alla aha-upplevelser hon haft under resans gång. Bland annat hade hon insett att hon "tillåtit" sig att bli så stor från början för att hon hade ett tomrum hon behövde fylla med något - i hennes fall mat. Det blev en aha-upplevelse för mig också, att läsa den där artikeln. Kanske mår jag så bra nu för att jag är öppen om min läggning? Visst är det en massa andra pusselbitar som fallit på plats i mitt liv den senaste tiden, men det känns som att det inte är hela förklaringen. Jag har aldrig känt mig så full av liv, så full av energi att möta vad som än kommer i min väg. Mitt liv är inte perfekt, men det känns bättre än vad det någonsin gjort och jag tror att det är tack vare det faktum att jag kommit ur garderoben.

Den där deja vu-känslan/uppenbarelsen jag fick på jobbet där jag träffade Henne för ett par år sedan var nog mer betydelsefull än vad man kan tro. Den talade om för mig att jag var på rätt väg, att det var meningen att jag skulle vara just där, just då. Hade jag inte varit där då hade jag förmodligen inte varit här idag. Jag vet inte om jag tror på ödet, men jag gillar att tänka att vissa händelsekedjor aldrig hade blivit av om man hade gjort på ett visst sätt. Allt som hänt mig i mitt liv har lett mig dit där jag är idag, det är mina erfarenheter som format mig till den jag är. Jag tror att det är den tanken som fått mig att gå vidare och ta mig ur jobbiga situationer. För vad som än händer är jag på rätt väg. Det finns en mening med allt. Vad den meningen är har jag inte kommit fram till än, men det kanske jag gör en vacker dag. Just nu njuter av färden dit, jag hoppas att jag kommer att fortsätta göra det :)

Kom igen

Jag inser att jag inte kommer att förbättra statistiken med följande inlägg, men jag bara måste kommentera ett fenomen jag observerat i min besökslogg. Ända sedan jag skrev inlägget om att Petra Mede blivit utsedd till Sveriges sexigaste singelbrud har sjukt många hittat till min blogg genom att söka på Petra Mede och hennes uppenbarligen inte helt offentliga läggning. Jag tror att Petra Mede-snokarna nu är uppe i minst en tredjedel av besöksantalet på min blogg. Kom igen, människor...! Okej att jag inte hade tackat nej till en dejt med henne (som jag ju tidigare konstaterat håller jag med alla som röstade fram henne i den där tävlingen), men att googla om någons läggning känns lite... b - eller har jag fel? Men kliv på för all del, inte för att ni lär hitta något smaskigt skvaller om fröken Mede här :)

Vakuum

Jag har underbara vänner som jag umgås med ofta, ett roligt jobb med utvecklingspotential, förstahandsboende, stimulerande fritidsintressen... Kort sagt har jag det jävligt bra. Och jag mår därefter, det var extremt länge sedan jag kände mig så nöjd med mitt liv som jag gjort de senaste månaderna.

Givetvis finns det ett men. På alla fronter utom kärleksfronten är mitt liv i det närmaste perfekt. Och det är där det stora kruxet kommer in. Mitt kärleksliv är så tomt och innehållslöst att jag klamrar mig fast vid minnet av förlegade känslor, nästan inbillar mig att jag fortfarande har känslor för gamla flammor.

I mina svagaste stunder, när jag inser att det bara är för att jag inte träffat någon ny som jag återkommer till gamla synder, tänker jag att det nästan vore skönare om jag vore olyckligt kär än som nu, inte kär alls. Jag känner mig död inuti, som att det är ett enda stort tomrum jag försöker fylla med låtsaskänslor för att de riktiga lyser med sin frånvaro. Jag vill älska igen. Hårt, djupt och innerligt. Och jag vill att det ska vara besvarat. Men till och med obesvarade känslor lockar mer än detta förbannade vakuum av ingenting. Bara jag får känna något igen, om så bara för ett tag. Så att jag vet att jag inte är död och tom inuti på riktigt, att det bara är tillfälligt och övergående.

Lyckligt lottad

I morse när jag satt och åt min havregrynsgröt med hallonsylt insåg jag hur lyckligt lottad jag är. Inte för att jag har mat på bordet, tak över huvudet, en säng att sova i och allt annat sådant där som man tar för givet i ett i-land. Nej, jag är lyckligt lottad för att jag har en familj som inte förskjuter mig. Jag är lyckligt lottad som har vänner som fortfarande tycker om mig efter att jag berättat om min läggning för dem. Jag är lyckligt lottad som lever i ett land där det är okej att gilla folk av sitt eget kön. Det finns fortfarande en massa fördomar och förlegat tänk att bekämpa, men det kunde ha varit värre. Mycket värre. Jag blir inte hotad, jagad eller fördömd på grund av min kärlek. Men det finns det andra som blir. Så jag är lyckligt lottad som får leva som den jag är.

Nu får det vara nog

Den senaste tiden har jag funderat på om jag ska ta kontakt med Henne igen och säga som det är. Ena stunden tänker jag "Vad har jag att förlora?", men i nästa blir jag irriterad på mig själv och undrar varför jag inte bara kan släppa det en gång för alla. Just nu är det den sistnämnda känslan som regerar. Det är väl en sak om jag skulle råka springa på henne någonstans, att jag nämner det då. Men att ta kontakt med henne nu, efter så lång tid, känns både patetiskt och egoistiskt. Patetiskt för att det inte känns särskilt moget att gå runt och inte kunna sluta tänka på någon som man aldrig ens var i närheten av att få. Egoistiskt för att det enbart skulle vara för min skull jag gjorde det. För min del spelar det ingen roll om hon tar det bra eller dåligt, för jag får ju ett svar oavsett och kan lämna det bakom mig. Men hur rättvist är det mot henne, som kanske inte ens tänkt på mig någonting, att jag kommer och rör upp en massa gammalt skit som hon inte ens var medveten om?

Så nu får det vara nog. Jag lämnar henne bakom mig nu. Från och med nu ska jag inte ens leka med tanken att höra av mig till henne. Om vi mot förmodan träffas någon gång kanske jag berättar för henne vilken betydelse hon har haft för min komma ut-process. Kanske. Men om vi aldrig mer ses eller hörs kommer hon att vara lyckligt ovetande om hur fånigt betuttad jag var i henne en gång i tiden. Det dör hon nog inte av. Inte jag heller.

Jag förstår inte

Är det bara jag som inte förstår vad människan som kommenterat ett äldre inlägg egentligen tar åt sig av, och varför?

Ute

Jag kom ut för mamma idag. Det var rätt jobbigt och jag började gråta innan jag äntligen fick det ur mig. Men precis som jag anade (kanske till och med visste) tog hon det bra. Jag är välkommen hem med såväl flick- som pojkvän :) Det känns skönt att ha det ur världen. Om jag skulle träffa en tjej och bli kär så behöver jag åtminstone inte tänka på vad min familj ska tycka och tänka. Så nu kan jag verkligen stryka epitetet "smyg" framför "flata". Jag kanske borde starta en ny blogg och lägga den här i graven?

Ett kosmiskt skämt

Det är snart fyra år sedan jag träffade M, som jag trodde var mannen i mitt liv. Jag hade aldrig upplevt en starkare kärlek i hela mitt liv, den åt upp mig inifrån, gjorde mig svag och till någonting jag inte kände igen. Hur jag än kämpade emot gick det inte att fly undan och jag föll som en fura. En fura som sedermera blev uppstyckad i plankor, som i sin tur slipades ner till flis. Så kändes det. Han sårade mig mer än någon annan gjort och jag trodde att jag aldrig någonsin skulle komma över honom.

För snart två och ett halvt år sedan träffade jag Henne. Då hade jag fortfarande inte kommit över M, inte på långa vägar. Jag hade lärt mig leva med smärtan, men det gick fortfarande inte en dag utan att jag tänkte på honom. Att jag skulle få känslor för någon annan var såklart något jag hoppades på, men knappast något jag räknade med. Att det blev hon som väckte känslor hos mig igen kom som en chock, när jag väl insåg vad det var som höll på att hända. Varför hon, av alla människor jag hade kunnat träffa - av alla män jag hade kunnat träffa?

Innan hade jag sagt att "blir jag kär i en tjej så blir jag väl det", men jag trodde nog inte innerst inne att jag skulle bli det. Någonstans hade jag förmodligen accepterat att jag attraherades av kvinnor, men att få djupare känslor för någon av samma kön kändes fortfarande väldigt främmande. Och så kom hon in i bilden. Nu när jag har fått distans kan jag se på saker på ett annat sätt. Bland annat kan jag förstå varför det kom som en chock. Efter att ha fått så starka känslor för en man, trott att jag aldrig mer skulle kunna älska och känt det som att jag förlorat den som var menad för mig kom det väl som en dubbel överraskning. Jag kunde få känslor för någon annan. Men inte vilken annan som helst, utan en kvinna.

Jag vet egentligen inte hur starka känslorna jag fick för henne var. Jag vet bara att de var där och att de lämnade bestående... ärr? De väckte tankar och processer som pågår än idag. Hon var betydelsefull för min personliga utveckling. Såhär i efterhand förstår jag att det inte är hon som är viktig i sammanhanget, utan känslorna hon väckte. Men trots den insikten kan jag inte få henne ur skallen. Och jag fattar inte varför. Det är inte som att jag egentligen anstränger mig för att hålla kvar sinnebilden av henne och känslorna hon väckte. Det bara händer ändå. Det är som att någon kosmisk, högre kraft ser att jag försöker lämna henne bakom mig och gå vidare mot nya mål, men att den här kraften inte vill låta mig göra det utan ser till att ge mig tecken överallt istället. Allt för att jag inte ska kunna gå vidare. Men varför?

Varför ser jag hennes namn överallt? Jag tittar aldrig på namnskyltar, men just idag gjorde jag det av någon anledning när jag kom fram till kassörskan efter att ha stått i kö på Ikea. Och så heter människan samma sak! Varför åker jag förbi butiker som jag aldrig lagt märke till förut och ser att de heter något med hennes namn? Varför ser jag kvinnor som ser ut som hon, överallt? Varför påminns jag dagligen om hennes existens på ett eller annat sätt? Är det något kosmiskt jävla skämt, och vad är det meningen att jag ska tycka, tänka, känna, göra...? Kalla mig vidskeplig, konstig, knäpp eller vad ni vill men jag har varit med tillräckligt länge för att veta när någon/något försöker säga mig något. Kanske är det mitt "sjätte sinne" - som jag försöker ignorera allt som oftast. Det värsta är att det jag känner på mig ofta stämmer. Men jag blir inte klok på alla dessa förbannade tecken och symboler. Jag vill kunna ignorera dem, så varför går det inte?

Kontrasternas kväll

Kvällen igår började med att jag och några kompisar satt utanför Pride-parken tillsammans med en massa högljudda fjortisar, drack lite medhavd dryck av diverse sorter och bara hade allmänt trevligt. Sedan gick vi vidare till en tjejfest med åldersgräns 30+. Skönt att slippa fjortisarna vid Tanto ett tag :) Jag hade skitkul, och det kändes helt fantastiskt att vara på ett ställe med bara kvinnor i alla dess former. Jag spanade förstås men var för feg för att lägga in en stöt på någon, jag får nog gå på ett par tjejklubbar och känna in läget först för att våga :) Men en sak jag verkligen uppskattade var att få dansa och ha kul, utan att någon jävla kille kom och tryckte sig mot en eller började stöta på en. Jag är som sagt bi, men just nu är jag inte inne på att träffa killar och blir bara irriterad när fulla drägg kommer och förstör min utekväll tillsammans med mina tjejkompisar. Men igår, det var så härligt med alla dessa kvinnor och inte en enda man som skymde min sikt :) Ikväll är det kanske dags igen, vi får se hur pigg jag känner mig. Var för trött för att orka titta på paraden, som jag ändå hade sett fram emot. Men kommer man hem klockan halv fem på morgonen får man väl göra vissa uppoffringar... Å andra sidan är det bara Pride en gång om året, så även om jag missar paraden är det en ny utekväll som hägrar ikväll :)

Det här med att komma ut

De allra flesta i min närhet vet om min läggning. Alla mina vänner, en hel del bekanta och också min syster. Men resten av familjen och släkten vet inget. I början tänkte jag att jag berättar för mamma (och därmed resten av familjen och släkten) när det är aktuellt, det vill säga när jag träffat en tjej att bli kär i. Jag har ju "förmånen" att vara bisexuell, om det nu kan ses som en sådan. Så allt min familj och släkt vet om är ju att jag blir kär i killar. Men så idag bestämde jag mig. Jag ska berätta redan nu. Jag vill inte ge mig in i något förhållande med osäkerheten kring att inte ha "kommit ut ordentligt", det känns inte rättvist mot den eventuella partner jag skulle träffa och inte heller mot mig själv som skulle behöva smyga med min kärlek innan rätt tillfälle att berätta uppenbarar sig. Det finns inget rätt tillfälle, det är väl bara att berätta. Nu är det så att jag kan bli kär i både tjejer och killar, inget mer med det. Men varje gång jag tänker på att berätta för mamma får jag en klump av nervositet i magen. Jag tror inte att hon skulle ta det dåligt, tvärtom. Vad resten av familjen och släkten tycker spelar ingen roll heller. Men ändå tar det emot. Mamma vet att jag deltar i Pride-aktiviteter den här veckan, så det borde inte komma som en stor överraskning. Mammor brukar väl känna på sig sådant om sina barn också. Så varför ska det vara en så fruktansvärt stor grej att berätta för sin mamma att man gillar folk av sitt eget kön?

Här och nu

Hade en riktigt lyckad kväll i lördags, jag hade fruktansvärt roligt! :) Det blev visserligen inte riktigt som planerat, men det gjorde inget. Minns inte när jag skrattat så mycket senast :) En av tjejerna som var med är hetero och hon har tydligen inte så många gaykompisar. Så hon var väldigt fascinerad av hela grejen att umgås med ett gäng tjejer som gillar tjejer. Som bi har jag lite svårt att förstå den fascinationen, men jag antar att jag kanske var likadan innan jag erkänt för mig själv hur det ligger till med min läggning. Inte för att jag tror att hon är smyg-bi eller något :) Hursomhelst får sådana saker mig att undra när vi ska sluta sätta etiketter på folk egentligen och bara låta folk vara sig själva. Hur länge till kommer Pride-festivaler att behövas för att göra folk uppmärksamma på att folk är olika? (när ska vissa flator inse att alla bi-tjejer inte är polyamorösa och kommer att lämna dem för en kille?)

Idag var jag hos ett par vänner efter jobbet. Vi grillade på deras uteplats och hade allmänt trevligt. De här personerna har känt mig i ett antal år och nu när jag verkligen kommit ut ur garderoben på riktigt undrar de lite över det hela. En av dem frågade till och med "Hur kom du på att du var bi? Vaknade du bara en dag och insåg att du var det?" :) Klart jag inte gjorde. Men jag var förmodligen inte mogen att erkänna det för mig själv förrän för ett par år sedan. Om man förnekar och trycker undan känslor och låter andra tro att man är något man egentligen inte är, så är det kanske inte så konstigt att de reagerar när man börjar visa sitt rätta jag. Men om de försvinner på grund av att man vågar visa sig som den man är, då var de kanske inte särskilt bra vänner från början. Mina vänner har tack och lov tagit det bra. Men det visste jag nästan att de skulle göra. Jag väljer mina vänner efter deras egenskaper och några av de viktigaste egenskaperna jag värdesätter hos folk runtomkring mig är ärlighet, respekt och öppenhet. Det är egenskaper som alla mina vänner besitter, annars skulle jag inte kalla dem mina vänner.

En annan sak jag uppskattar hos mina vänner är om de bjuder på sig själva. Någon som gör det är Petra Mede, som sommarpratade i P1 idag. Jag har nog fortfarande inte kommit över min lilla celebrity crush i henne :) Hon personifierar kvinnan jag vill träffa - smart, rolig och snygg med självdistans och förmåga att se de viktiga sakerna framför allt onödigt vi omgärdar oss med. Om vi inte mår bra, fysiskt såväl som psykiskt, kommer vi aldrig att vara lyckliga, här och nu. Oavsett om man är singel eller tillsammans med någon. Och den enda som kan se till att man mår så bra som möjligt är en själv. Om man inte kan bekräfta sig själv kommer man aldrig kunna ta emot bekräftelse från andra heller.

Det var dagens visdomsord det - i komprimerad form: var sann mot dig själv och andra, se till att må bra i dig själv så kommer du att få ut så mycket mer av livet :)

Tonight is the Night

Ikväll, mina trogna läsare, ska jag på gayklubb. Tjej-gayklubb. Wish me luck :)

Facit

Ibland önskar jag att man kunde tjuvkika in i framtiden, för att se vad som händer beroende på vilken väg man väljer att gå. Eller bara för att se vad som händer - punkt. Lite som ett facit, där lösningen står, men inte alltid hur man får fram lösningen. Tänk vad skönt att veta att vad det än händer för skit på vägen så kommer jag att hamna där till slut. Förutsatt att det är ett ställe man vill hamna på, då hade man åtminstone vetat att man kommer dit så småningom och kan stå ut med hinder på vägen. Ett facit för lyckliga slut, det hade väl varit något?

Facebook och dess inverkan på förträngda minnen

Idag hände det igen. Det dök upp en person i det där fältet där Facebook föreslår folk att bli vän med, om man har många gemensamma vänner. Jag kände inte igen namnet, så jag klickade för att se vilka gemensamma vänner vi har. Det var en massa släktingar såg jag. Först då gick det upp ett ljus för mig. Hon var fosterbarn hos mina släktingar när jag var i början på tonåren. Ett tag umgicks vi ganska intensivt, när min familj bodde nära mina släktingar. Hon var ett par år äldre och jag tyckte att hon var jättecool. Hon var alltid snäll mot mig och jag kände mig alltid lite stolt när jag fick vara med.

En dag när hon var uttråkad och ensam hemma undrade hon om jag ville följa med som sällskap när hon solade solarium. Jag var inte sen att tacka ja, jag minns att jag blev jätteglad över att hon frågade. Väl på solariet slängde hon av sig sina kläder och jag försökte att inte titta på hennes kropp. Jag minns hur förlägen jag kände mig, men hon verkade inte märka något utan pratade bara på som ingenting. Om killar tror jag hon pratade mest, om jag minns rätt :) När hon låg där i solariet lirkade hon av sig sina stringtrosor, för att hon inte ville få ränder efter dem. Sedan bad hon mig ta dem och lägga dem på golvet. Jag kommer ihåg hur förbjudet det kändes att hålla i någon annans trosor. Jag låtsades som ingenting såklart.

Såhär i efterhand inser jag att jag var attraherad av henne. Det var inte bara det att jag tyckte att hon var cool och att jag ville vara som hon. Nej, hon väckte fler känslor än så hos mig. Jag var till och med avundsjuk på hennes kille, undrade vad hon såg i honom. Men med facit i hand vet jag ju att jag tryckte tillbaka känslorna, förträngde dem och glömde bort att jag någonsin känt något för henne. Ända tills jag såg henne på Facebook för en liten stund sedan.

Det är ganska konstigt att komma ihåg sådana här saker, så här långt efteråt. För två år sedan när jag blev kär i Henne, så trodde jag ju att det var första gången. Det var det ju knappast. Men det var första gången jag inte ignorerade känslorna, tryckte tillbaka dem och låtsades som ingenting. Tänk att det ska behöva ta nästan 30 år för att man ska acceptera sig själv och de känslor man faktiskt har.

Under ytan

Igår när jag var inne på Facebook såg jag att en kusin lagt upp gamla bilder från det glada 80-talet. När jag tittade på dem hittade jag flera bilder på en tjej som är släkt med mina kusiner, men inte med mig. Vi träffades några enstaka gånger via mina kusiner. Plötsligt när jag såg bilderna på henne mindes jag något som jag totalt hade glömt! Förmodligen förträngt, snarare. Den där flickan var ingen mindre än min första lesbiska förälskelse! Jag kommer ihåg hur fascinerad jag var av henne, trots att vi bara var 5-6 år gamla. Jag tror till och med att jag berättade för folk att jag var kär i henne, men att jag blev tillsagd att en tjej minsann inte kan vara kär i en annan tjej. Undrar hur många fler undanträngda minnen jag har som väntar på att få komma upp till ytan?

Äntligen

Nu kom de äntligen, tårarna. Inte så många, men de räcker. Jag har lättat på trycket, fått ur mig den ilska och sorg jag kände över en viss sak. Nu har jag avreagerat mig, fått säga det jag ville ha sagt och lugnet kan åter lägga sig över mig.

Jag vill gråta!

Jag har känt ett tag nu att jag vill gråta, lätta på trycket och bara släppa ut all skit som tynger mig - omedvetna som medvetna tankar. Men det kommer inget. Jag lyssnar på känslosam musik och känner att den - gråten - ligger där under ytan och bubblar. Och där stannar den kvar. Jag blir fan galen om jag inte får böla lite snart!

Nyss när jag kom att tänka på det här med gråten som inte vill komma mindes jag ett samtal jag hade med Henne, vi pratade om just det där med gråt. Hon sa att hon nästan aldrig grät, medan jag sa att jag gråter åt allt och att jag tyckte att det var så skönt samtidigt som det kunde bli pinsamt ibland om man inte ville börja gråta men gjorde det ändå. Sista gången vi sågs grät jag faktiskt. Jag tror att hon blev berörd, men eftersom jag inte träffat henne sedan dess vet jag inte. Hon kanske bara tyckte att det var jobbigt att jag grät :)

Jag vill gråta och gå vidare. Släppa taget om saker i det förflutna som hör hemma där och ingen annanstans, saker som gått förlorade och aldrig kommer åter. Men det är svårt att släppa taget. Kanske är det därför det inte kommer någon gråt. Eller så har jag blivit en isprinsessa som inte känner särskilt mycket längre.

Inbillning eller inte, här är jag!

I lördags festade jag med tre andra singeltjejer, det var jäkligt länge sen. Det bästa av allt var att det var sådär spontant som jag längtat efter och verkligen saknat. Halv nio ringde telefonen och kvart över tio var jag hos min kompis, redo att festa järnet. Inget illa sagt om mina vänner som skaffat sambo och barn, men herregud vad jag saknat att umgås med singlar och bara ha kul utan att tänka på ansvar och förpliktelser. Gud vad skönt att kunna diskutera relationer på lika villkor för en gångs skull! För pratar relationer gör vi ju alltid vi tjejer :) Bara det att man inte pratar om samma saker som singel och som upptagen. Inte ett ord om bebisar, blöjor, sambobabbel eller nåt annat familjesnack yppades på hela kvällen och jag hade fantastiskt roligt!

Men precis som när jag pratar relationer med par-människor väcktes tankar hos mig som stannade kvar långt efter att samtalen tystnat. Särskilt tankar om det där med andras beteenden och vad som ligger bakom. Som att vissa säger det som förväntas av dem, inte det de menar. Trots att man bönar och ber om sanningen! En av tjejerna i lördags sa att tjejer som aldrig ställer krav är de som förblir singlar. Fast jag anser att det är skillnad på att ställa krav och att förvänta sig ett visst beteende. Jag kan inte kräva av någon jag gillar att den personen ska gilla mig tillbaka, däremot kan jag förvänta mig att personen åtminstone är ärlig mot mig. Jag vill inte kräva något av någon som inte kan eller vill ge mig det, då är jag hellre utan. Att jag inte ställer krav betyder inte att jag låter mig trampas på eller att jag inte kämpar för det jag vill ha. Det betyder bara att jag vill att givandet och tagandet ska ske på frivillig basis och inte för att någon kräver det.

En annan sak med folks beteenden som avhandlades under kvällen var det där med hur man ska tolka andras sätt att bete sig. Särskilt sådana som man är intresserad av. Övertolkar man per automatik, eller kan det vara så att man lägger märke till signaler och tecken och reagerar utifrån det? Som när jag blev intresserad av Henne till exempel. Hade jag blivit attraherad av henne om jag inte lagt märke till vissa saker, som att det hände att hon la sin hand över min arm när hon talade med mig? Hade jag börjat fundera på henne mer än som vän om hon hade småpratat lika mycket med andra kollegor? Hur vi än vände och vred på det i lördags kunde vi inte komma fram till en gemensam ståndpunkt. Människor är olika och beter sig annorlunda från person till person.

Jag tror hursomhelst att en stor anledning till att jag tänker så ofta på Henne nuförtiden har att göra just med det där att tolka tecken och signaler. För drygt ett år sedan tog en kille jag varit löjligt avståndsförälskad i kontakt med mig. Vi hade inte setts på hur många år som helst och jag hade kommit över honom för länge sedan. Han visste om att jag varit intresserad av honom och jag visste väl innerst inne att han tog kontakt med mig för att han ville ha bekräftelse. Han gjorde det säkert inte medvetet och såhär efteråt väljer jag att tolka det som att han inte hade valt att höra av sig om han tyckt att jag varit ful/avstötande/jobbig eller vad som helst i den stilen. Faktum är att han bekräftade att vi haft en personkemi som klickade och att mycket av det fanns kvar. Jag trodde inte att jag skulle falla för honom igen, särskilt inte i början när jag insåg hur mycket både han och jag förändrats. Kanske mest jag, för det jag fick veta om honom som jag inte visste tidigare var väl inget som var nytt i hans värld direkt. Hursomhelst fanns som sagt den där kemin mellan oss kvar och ju mer vi pratade och umgicks, desto svårare blev det att ignorera.

Det var som att jag fick en andra chans med honom. Trots att det aldrig blev något seriöst mellan oss den här gången är jag glad att jag fick det svart på vitt att jag inte inbillat mig allt, då för många år sedan fast jag var ung och naiv och aldrig vågade ta första steget. I och med att allt det där hände förra året så slog en tanke rot i mig - om jag inte inbillade mig den första gången med honom, gjorde jag det verkligen med Henne? Förmodligen gjorde jag det. På ett sätt känns det tråkigt att behöva inse det, men å andra sidan - vad hade jag haft att hämta ändå? När vi träffades levde vi båda som hetero och inte fan vet jag om hon spelar för båda lagen, men något säger mig att hon inte gör det. Jag var väl extra mottaglig för trevlighet utan baktankar helt enkelt. Det spelar egentligen ingen roll om jag inbillade mig eller inte, när det kommer till om hon skickade signaler eller inte. Det viktiga i sammanhanget är att jag reagerade som jag gjorde, på inbillade tecken eller ej. Det fick mig att börja fundera på vem jag egentligen är, gjorde att jag tvingades lära känna mig själv på djupet på ett sätt jag inte hade gjort annars. Idag lever jag ett sannare liv, jag ställdes inför ett dilemma och istället för att gömma huvudet i sanden tog jag tag i det så gott jag kunde. Försökte komma fram till något vettigt. Och här är jag idag. Kanske inte så mycket klokare egentligen, men betydligt mer öppen i sinnet och mer redo än någonsin att älska och bli älskad!

Punkt

Jag är redo att sätta punkt idag. För fåniga romantiseringar. För drömmar som inte kommer att slå in. För fantasier som inte någonsin var tänkta att bli verklighet. Idag sätter jag punkt för sagan som aldrig blev sann.

15 minutes of fame

Jag googlade på ordet smygflata och fick förutom min blogg även lite andra träffar. Bland annat en annan blogg där de pratade om mig i anslutning till ett inlägg. Blev ganska road av att se att folk jag inte ens kände refererade till saker jag skrev i min blogg :) När jag startade den här bloggen hade jag inte en tanke på att den skulle bli känd i flatkretsar. Av någon anledning hittade en massa bi- och homotjejer hit i alla fall. Till och med ett par reportrar mejlade mig och undrade om jag ville ställa upp på intervjuer. Nu gjorde jag visserligen inte det, men tänk om jag utnyttjat den där populariteten eller vad man ska kalla det. Då hade jag kanske inte suttit här och fortfarande skrivit i den här bloggen.

Nu verkar i alla fall mina 15 minutes of fame vara slut. Efter mitt blogguppehåll på några månader försvann nog de läsare jag hade, och de som hittar hit nu är väl såna som har liknande tankar som jag funderade kring i början. Om min blogg kan hjälpa dem så är det väl bara bra. Själv kände jag att det inte fanns så många ställen att vända sig till när jag var i den situationen då jag behövde älta och analysera mitt problem.

Jag har som sagt accepterat mig själv som jag är, att jag kan få känslor för båda könen. Det är ingen stor grej för mig längre. Men det var det en gång i tiden. Om mina funderingar och tankar fortfarande lockar hit folk, så måste det ju betyda att jag inte är ensam - även om det många gånger kändes som att jag var den enda som hade sådana funderingar. Så om du hittat hit för att du fått känslor för någon av ditt eget kön, känn dig som hemma och tveka inte att ställa frågor. Jag vet inte om jag har några bra svar, men jag kanske kan hjälpa till ändå trots att jag uppenbarligen inte längre är känd i flatkretsar ;)

The Final Cut vs. Det okända=lockande/skrämmande

Jag undrar verkligen vad det är som gör att jag inte kan glömma Henne. Förmodligen för att jag aldrig fick ett avslut. Det verkar krävas för att jag ska kunna gå vidare, har jag märkt. En gång i tiden trodde jag att jag kommit över en person. Jag blev helt galet kär i någon annan, som lyckades krossade mitt hjärta. Den som jag tänkt på tidigare var förpassad till glömskans dal, för alltid trodde jag. Men så tyckte personen i fråga att det var dags att göra intrång i mitt liv igen och jag hade alltför lätt för att trilla dit i de gamla känslorna igen. Jag fick ingenting för det, inte ens ett riktigt avslut. Men nu har jag lämnat det bakom mig, bestämt mig för att skapa mitt eget avslut. Ett final cut.

Varför kan jag inte göra det med Henne? Jag fick (eller snarare skapade) till och med en anledning att höra av mig till henne, men gjorde jag det? Of course not. Jag vet inte vad det är som gör att jag tvekar. Är jag rädd för att upptäcka att det är alltför lätt att trilla dit igen? Och det dessutom i någon som är hetero (mig veterligen). Är jag rädd för att "avslöja mig"? Tappa ansiktet? Så många som jag dejtat genom åren borde jag ha lärt mig vid det här laget att det inte är hela världen om man inte får den man för tillfället trånar efter. Varför är det annorlunda med henne? Jag vet inte ens om jag vill ha ett final cut med henne. Är det det som håller mig tillbaka? Kanske är jag rädd för att upptäcka att det bara var en illusion alltihop, för vad skulle jag då hålla fast vid och romantisera över? Men vad är det jag är rädd för, egentligen? Att få veta att hon faktiskt tänkt på mig också? Inte för att jag tror det, men det är nog just det jag är mest rädd för. Det värsta är inte att få veta att hon inte tänkt på mig alls. Det kan jag gå vidare från. Men om det inte var inbillning, och vi fick en ny chans - vad skulle hända då? Det är nog den mest skrämmande tanken av de alla. Och den mest lockande. Jävla skit.

Vi bor i Förenade Skenhelighetens Hycklerination

När jag läser om att lesbiska diskrimineras vid insemination och om att bögar torteras i Irak, så fylls jag av en massa tankar. Först och främst är jag glad att jag lever i Sverige, men samtidigt blir jag upprörd över att det finns folk som anser sig ha rätten att bestämma över andra och hur de ska leva sina liv och tar sig friheten att kränka andra människor på ett sådant grymt sätt. Hur fan kan de leva med sig själva? Hur kan man rättfärdiga sitt sjuka beteende med att det är "något som Gud lärt ut"?

Men så är det just det här med att jag är glad över att bo i Sverige. Hur kan det i vårt så kallade rättvisa och jämlika land vara ett faktum att lesbiska kvinnor ska få betala mycket mer för att skaffa barn, än heterosexuella? Var ligger skillnaden i att en homo- eller bisexuell kvinna vill skaffa barn med en annan kvinna och att en heterosexuell kvinna vill göra det samma med en man? I båda fallen beror ju inseminationen på att det inte går att bli befruktad "på det gamla hederliga sättet". Spelar det någon jävla roll varför? Uppenbarligen gör det det. Vilket skenheligt skitland vi bor i. Här predikar vi om att vi har det så bra, att alla är lika mycket värda. Skitsnack! Så länge folk har ett behov av att sätta stämplar på folk och deras sexuella preferenser och skapar lagar och regler efter det (inte bara när det gäller insemination, utan också organdonation för att nämna ett exempel) är vi inget annat än en hycklande nation som borde skämmas för sin dubbelmoral.

Var hänger ni imorgon och på lördag?

Jag vill gå på gayklubb i helgen. Men var ska jag gå? Händer det något kul i Stockholm i helgen? Ge mig lite tips, vetja! Om det nu fortfarande är någon som läser den här bloggen...

Petra Mede - hur är det med din läggning egentligen?

Statcounter är ett väldigt trevligt internet-verktyg. Man skaffar ett konto, kopplar det till sin blogg eller websida och vips kan man se hur folk har hittat dit. Sedan jag skrev inlägget om att Petra Mede blivit utsedd till Sveriges sexigaste singelbrud har ett antal personer hittat till min blogg genom att googla "Petra Mede bisexuell". Vadan detta intresse, frågade jag mig själv och googlade på nämnda ordkombination. Och minsann, går det inte rykten om att fröken Mede spelar för båda lagen? :) Ja, inte mig emot. Inte för att jag skulle råka springa på henne i något sammanhang, men det är ju alltid trevligt att veta att det kanske finns en liiiiten, möjlig chans på någon man finner attraktiv. Nu tar jag det inte för givet att Petra Mede är bi, för till skillnad från skvallerkärringarna jag hittade under min nyfikna jakt på svar, är jag inte så mycket för att tro på allt som skrivs och sägs om folk. Jag bildar mig hellre en uppfattning om personen i fråga själv. Men om Petra brukar roa sig med att googla på sig själv (vilket jag villigt erkänner att jag brukar göra för att fördriva tid ibland, inte för att jag tror att det finns särskilt mycket intressant att hitta om mig) och råkar komma in till min blogg, så hoppas jag att hon tar det som en komplimang att jag sällar mig till alla andra som skriver om henne :)

Det här med att vara bisexuell

Tidigare idag tänkte jag på det här med att vara bisexuell. Eller rättare sagt, att inte vara vare sig "hel-homo" eller "hel-hetero". När jag var yngre kändes det hemskt att se mig själv som flata. Bisexuell kunde funka, om jag åtminstone kunde bli kär i killar också (för då kunde jag ignorera den del av mig som föredrog kvinnor) men det kändes verkligen främmande att kalla mig själv för bi. Sedan när jag blev tillsammans med min första kille tänkte jag inte på mig själv som något annat än hetero - trots att det hände att jag spanade in tjejer. Men jag tillät mig aldrig känna något djupare för de tjejer jag faktiskt kollade in. Jag hade absolut inget emot homo- eller bisexualitet som företeelse, utan har alltid förespråkat att alla är olika och att det är en person man blir kär i, inte ett kön. Men trots min "tolerans" och att jag tittade på tjejer kunde jag inte acceptera att jag själv var ens bisexuell. Jag bortförklarade för mig själv, intalade mig att jag tittade på tjejer för att jag var avundsjuk på att de var snyggare än jag och att det hela handlade om att jag önskade att jag såg ut som dem.

Men någonstans har jag nog ändå alltid vetat. I tonåren följde jag slaviskt Lois & Clark på tv. Jag tyckte att Teri Hatcher som spelade Lois var skitsnygg, men det låtsades jag aldrig om utan fokuserade istället än mer på Dean Cain som spelade Clark/Stålmannen. Mitt rum var tapetserat med affischer på honom (och på Johnny Depp...) och jag tjatade inför mina vänner om hur snygg och sexig han var. Vad de inte visste var att jag egentligen tyckte att Teri Hatcher var bra mycket snyggare, men det var ju knappt att jag vågade erkänna det ens för mig själv. Att tycka att tjejer är snygga eller, gud bevare mig väl, till och med tända på dem var ett så stort tabu i min värld att jag framställde mig själv som über-hetero. Kanske är det därför vissa av mina vänner idag tycker att det är konstigt att jag outat mig själv och numera säger att jag är bisexuell. Jag har ju aldrig visat sådana tendenser innan.

Det leder mig till en annan tanke som slog mig idag, det här med att folk ibland verkar tycka att bisexualitet är något som homosar ägnar sig åt innan de kommit ut ur garderoben helt, eller något som heteromänniskor tar till när de söker lite spänning i tillvaron. När jag tänkte på det ur det perspektivet försökte jag komma fram till om jag bara inbillat mig känslorna jag haft för män genom åren. Jag kom fram till att jag inte har det. Jag har varit helt sjukt kär i flera män, man kan inte inbilla sig sådant. Men det jag har känt för vissa kvinnor genom åren, är det inbillning då? Jag kan ju inte direkt påstå att jag har någon erfarenhet av homosexuella förhållanden, så hur kan jag egentligen veta att jag är bisexuell? Därför att det känns rätt att säga det om mig själv. Jag tänder på båda könen och jag har haft känslor för både män och kvinnor. Sedan att jag inte haft någon relation med en kvinna hör inte hit. Jag kanske inte passar att leva med en kvinna, vad vet jag. Men så länge jag blir attraherad av personer oberoende av vilket kön de tillhör kommer jag att se mig själv som bisexuell. Vad andra ser mig som spelar ingen roll. Jag vill bara bli kär i någon som besvarar mina känslor, sedan skiter jag i vad alla andra tycker :)

Dagens span

Expressen har korat Sverige sexigaste singelbrud, och jag kan bara hålla med. Petra Mede är snygg, smart och rolig - jävligt sexig med andra ord :)

Gaydar

Jag håller på att utveckla min gaydar känns det som. Jag lägger märke till fler och fler tjejer som jag läser av som gay. Nästa steg är att våga ta kontakt med någon av dem också... Hur gör man när man flirtar med tjejer? Som när man flirtar med killar antar jag, men säg att jag läser av någon fel och de börjar undra vad jag håller på med... Okej, det är inte världens undergång. Men man blir så självmedveten om man vill flirta. Jag har inga problem med flirtande när jag gör det på skoj, när jag inte menar något med det. Men när jag vill göra det på riktigt känns det som att jag försöker för mycket och får motsatt effekt. Så hur gör man? På tunnelbanan till exempel? Kastar iväg ett leende? Håller fast blicken (det är det svåraste tycker jag!)? Och sedan då? "Hej, här är mitt nummer. Ring mig!"? :oP

Inte ens i drömmarnas värld får man komma till

Jag drömde om Henne inatt, och vaknade med en känsla av längtan och saknad. Om det är henne jag längtar efter och saknar vet jag inte, men det gör inte känslan mindre intensiv. Det är frustrerande att vakna precis innan det hinner hända något i drömmen, för då har man inte ens fått tillfredsställelsen i drömmarnas värld...

Besvikelser i lokaltrafiken

Idag var det dags för gaydarn att göra comeback. Återigen var det pendeln som var plats för dramat som utspelade sig. Okej, det var inget drama. Men det låter mer spännande så ;) Hursomhelst, på klev den här tjejen. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag läste av henne som gay, jag bara gjorde det. Hon satte sig mittemot mig och det första som slog mig var att hon log. Vi som bor i Stockholm vet att det inte är så vanligt att folk ler mot varandra i lokaltrafiken (en liten parentes: hur kommer det sig att jag nästan alltid råkar skriva lokaltragiken varje gång jag ska skriva lokaltrafiken? Har Freud ett finger med i spelet?), så när det händer blir man rätt paff. Ler man inte tillbaka med en gång är ögonblicket förbi på två sekunder och man sätter på det döda SL-fejset igen. Jag log inte tillbaka. Jag visste inte om hon log åt mig, och medan jag funderade hann de där två sekunderna gå och ögonblicket var förbi.

Hursomhelst, hennes leende hade gjort mig nyfiken så jag fortsatte snegla på henne under min mössa som nästan täckte ögonen. Hon började rota i sin väska och tog fram en liten ask, ur vilken hon tog något som säkert var en minttablett och stoppade den i munnen. En liten stund senare började hon rota igen. Vid det laget ville jag inte att hon skulle anklaga mig för att stirra på henne, så jag grävde upp mobilen och svarade på några sms istället. I ögonvrån såg jag att hon hittat det hon letade efter. Sen steg hon upp för att kliva av och jag följde henne med blicken, tills hon stod vid dörrarna. Där stoppade hon en cigarett i munnen och lät den hänga mellan läpparna. Och där dog mitt intresse. Rökning, cigaretter och rökare är fanimej det osexigaste som finns! Jag blev lite besviken, för jag hade just bestämt mig för att jag tyckte att den där tjejen var söt på ett intressant kan-inte-sätta-fingret-på-vad-sätt. Men usch, rökning går fetbort! Det spelar ingen roll hur trevlig, smart och rolig personen i fråga är. I mina ögon är en rökare äcklig och korkad. Så är det bara.

En djupdykning i det förflutna

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka på Henne. Hon som är anledningen till att jag startade den här bloggen i första taget. När jag tänker på henne, som nu, vill jag ringa henne och fråga hur det är, vad hon gör och om hon har lust att ta en fika. Men jag vågar inte riktigt... Jag måste ha något bra svepskäl känns det som.

Jag undrar om det bara var jag som inbillade mig, eller om det fanns något där. Suck. Jag borde verkligen skaffa mig ett liv och blicka framåt, och inte rota i det förgångna. Men vissa saker är svårare att glömma än andra.