Bacilljävlar

Jag ska träffa Dejten på söndag, vi har planerat in en heldagsaktivitet. Är det tänkt i alla fall... Sedan några dagar snorar jag mig halvt fördärvad och det har bara blivit värre för varje dag. Skulle inte förvåna mig ett skit om det utvecklas till bihåleinflammation. Måtte jag bli tillräckligt frisk till på söndag för att kunna umgås med folk, utan att riskera att nysa ut halva hjärnan och smitta ner andra...! Får ta till alla huskurer jag känner till och hoppas på det bästa...

Inbillning... eller inte?

Jobbspanet gör mig fortfarande förvirrad, frustrerad och halvt galen. Jag vet ju inte vad det är jag reagerar på egentligen, så jag bestämde mig för att göra en lista med konkreta saker som jag vet är ett faktum:

• Hon ler varje gång hon ser mig, inte "vänliga kollegor emellan-leenden" utan riktigt varma "vad glad jag blir av att se dig-leenden"
• Hennes tonfall ändras och blir väldigt mjukt när hon hälsar på mig, eller när hon pratar med mig överhuvudtaget (det vore intressant om man gjorde ett röstprov för att se om det verkligen fanns en skillnad från hur hon pratar med andra)
  
• Hon drar in mig i samtal med andra
• Hon rör mig i förbifarten, när hon vill påkalla min uppmärksamhet och ibland som respons på något jag sagt (som att luta sig närmare och röra vid min axel på ett ganska intimt sätt)
  
• Hon skrattar åt mina skämt (även när jag inte pratar direkt till henne)
• Hon säger saker som gör att jag får bekräftat att vissa saker hon gjort inte bara varit inbillning från min sida (vissa blickar och ögonkast till exempel)
  
• Hon tittar alltid upp när jag kommer in i ett rum hon befinner sig i
• Hon försöker få mig engagerad i diverse projekt hon är involverad i
  

Sedan har vi alla mindre konkreta saker, sådant som man inte kan skriva upp på en lista för att man inte riktigt vet vad det egentligen är man reagerar på. Är det en blick, något i kroppsspråket eller tonfallet, eller något hon säger mellan raderna?

Vad säger ni där ute, ni som analyserar era egna små objekt - är det inbillning från min sida eller finns det anledning att reagera på de saker jag räknat upp? Jag vet att en del tänker "hon är ju bara trevlig, get a grip!", och det kanske är så. Men varför reagerar jag inte på när någon annan är "bara trevlig"? Det har inget att göra med att jag är attraherad av henne, det var ju just många av de där småsakerna som gjorde att jag blev intrigerad vilket i sin tur ledde till att jag blev intresserad. Det har dessutom gått i vågor, ibland är det som att hon undviker att möta min blick, engagerar sig inte i mina samtal med andra (men sedan kan hon lång tid efteråt referera till något jag sagt till någon annan, utan att jag varit medveten om att hon ens lyssnat). Om man "bara är trevlig" håller man det väl på en konstant nivå, eftersom man inte har något att dölja?

Så vad tror ni? Det enklaste är väl att fråga henne direkt, men så har vi ju det lilla kruxet att hon är gift och dessutom en kollega. Det känns inte precis som något man kastar ur sig på lunchrasten, "Du förresten, är du lite betuttad i mig eller?"... Så ge mig gärna era objektiva synpunkter. Är det inbillning eller ligger det något i alla vibbar jag tycker mig uppfatta?

Falskspel eller obetänksamhet?

Jag träffade ett av mina "span" idag. Hon som jag kom fram till att jag inte var attraherad av, vi kan kalla henne I. Med tanke på hur jag gjort bort mig för henne är det ett under att hon överhuvudtaget pratade med mig. Jag var i sällskap med en vän och I kom fram till oss, hon ville väl vara trevlig och konversera eftersom vi ju känner varandra.

Jag och I lärde känna varandra via ett av mina intressen. Det är med andra ord ett gemensamt intresse vi har och det var kring det ämnet vårt samtal kretsade idag. Min vän är nyfiken på mitt och I:s intresse och jag berättade att jag blivit hjälpt av det även i mitt vardagsliv. I höll med och vi konstaterade att vårt intresse fått oss att bli lite mer "öppna" och inte förkasta andras idéer och förslag med en gång, utan försöka tänka efter en andra gång innan vi bestämmer oss för något. Just i det ögonblicket kom jag ihåg när jag gjorde bort mig för I. Plötsligt blev det så pinsamt uppenbart. Jag erbjöd I min vänskap, sa att jag gärna ville umgås med henne även privat och inte bara via vårt gemensamma intresse. Men hon dissade mitt förslag, vänligt men bestämt, och jag kände mig oerhört dum.

Idag när vi pratade om det där med att vara öppen för andras förslag, insåg jag att hon inte bara dissat mig i förbifarten som man kanske gör av ren automatik utan att hon faktiskt inte var intresserad av umgås med mig. Det gjorde dels att det kändes oerhört pinsamt för mig, dels undrade jag varför hon fortsatte vara trevlig och låtsas som att ingenting har hänt. Tänkte hon kanske inte på det hon just sagt och vad det signalerade, eller är hon tillräckligt falsk/professionell för att hålla upp en fasad i de lägen det "krävs"? Det är nästan så att jag önskar att hon var obetänksam, för det gör det lättare att bortse från att det blev pinsamt idag. Men om hon medvetet dissade mig och ändå är trevlig när vi ses känns det mest lågt och som ett beteende jag inte direkt förknippade med henne. Då hade jag aldrig erbjudit henne min vänskap.

Jag kommer säkert springa på henne emellanåt även i fortsättningen, inte lika ofta som det blev under hösten men det lär hända. Frågan är då hur jag ska förhålla mig till henne? Ska jag förutsätta att hon är falsk, trots att jag egentligen inte fått det intrycket av henne? Eller ska jag låta henne vara trevlig mot mig och vara trevlig tillbaka, för hon kanske inte menade något personligt med det hela när hon ratade min vänskap? Det återstår väl att se hur det blir. Nu tänker jag i alla fall inte ägna mer tid och energi på att tycka att det är pinsamt att ha blivit dissad. Jag får väl se det som att det är hennes förlust, och inte min (även om jag nu tycker att det uttrycket är rätt löjligt)...

Det där med vem som har bollen - egentligen

Jag var lite förvirrad efter min dejt förra helgen. Äh, vem försöker jag lura? Jag är fortfarande förvirrad. Vi har haft kontakt sedan dess, så uppenbarligen har jag inte lyckats skrämma bort henne helt. Hon sa ju faktiskt att hon ville ses igen och inget i hennes beteende har tytt på motsatsen. Men ändå är det som att jag letar tecken, att jag bara väntar på att bli riktigt betuttad och skrämma bort henne en gång för alla.

Det är väl just det där med att hon sa att hon bara letar efter vänner. Det i kombination med att jag kände att jag riskerar att utveckla inte direkt vänskapliga känslor för henne, gjorde väl att jag började analysera hennes beteende och det hon säger. Jag försöker utgå från hur jag själv handlar i vissa situationer, men inser att jag inte är den mest konsekventa eller logiska person man kan hitta och således heller inte bör vara den man grundar en slutsats på.

Den här veckan har jag ägnat åt att försöka lämna över bollen till henne, att låta det hela hänga på henne. Jag tycker att jag lyckats med att vara inte alltför på, men samtidigt har jag kommit med förslag och visat att jag vill lära känna henne bättre. Och hon har bollat tillbaka till mig. Den senaste "bollen" var förtäckt och inte helt uppenbar, men gick ändå inte att misstolka. Mellan raderna går att läsa att jag är välkommen hem till henne. Och hur i helsike ska jag ställa mig till det? Visst, bjuda hem vänner kan man alltid göra. Men då lämnar vi plötsligt neutralt område och äntrar något helt annat. Och återigen - om jag är rädd för att trilla dit med någon som bara vill ha vänskap, är det värt det i slutändan?

Varför ska kvinnor vara så svåra att avläsa? Eller är de det? Menar vi verkligen det vi säger, eller är det de där nyanserna, det som går att läsa mellan raderna, som är viktigt? Åh, jag önskar att det kunde vara enkelt någon gång...!

Celibat nästa?

Jag har varit på inte mindre än två flatdejter den här veckan. Den första var mest som en stand in för den som inte blev av förra helgen. Jag började tänka i banor som "Ska jag verkligen ha min första riktiga flatdejt med någon jag verkligen tror att jag kan gilla? Vore det inte bättre att testa fältet lite först med lite "ofarliga" tjejer?". Jag insåg ganska snart att det var en dum idé. Hon var jättetrevlig, men jag visste redan innan att det egentligen var slöseri med tid - både hennes och min. Det är korkat att gå på dejt bara för att få erfarenhet på området. Ska jag träffa någon ska det ju vara för att jag verkligen vill träffa den personen.

Så jag hörde av mig till tjejen som ställde in förra helgen och hon hann före med att föreslå en ny dejt. Idag träffades vi slutligen. Hon uppfyllde alla mina förväntningar och jag hade jättetrevligt. Jag tror hon också hade det, hon sa att hon ville träffas igen. Men under dejtens gång berättade hon att hon inte letar efter en partner utan bara vänner. Jag är väl inte särskilt desperat och letar inte direkt med blåslampa själv (okej, jag är medveten om att jag kanske säger emot mig själv nu med tanke på hur desperat jag kan låta i den här bloggen - men jag är faktiskt inte desperat), men det kändes ändå lite som att jag blev blåst på konfekten. Varför sa hon så för? Var det för att markera att hon inte är intresserad av mig mer än som vän? Och hur ska jag i så fall ställa mig till det hela? Jag vill absolut träffa henne igen, men jag vill inte riskera att få känslor för någon som inte känner likadant och då vet jag inte om vänskap med henne är värt det - oavsett hur intressant, trevlig och spännande hon än är.

En vän tyckte att jag ska satsa på att köra oseriöst ett tag, bara strula och ha sex ett tag. "Du kan inte ta starten för seriöst", säger hon. Men varför inte? Jag behöver verkligen inte ha en massa meningslöst sex bara för att komma fram till vad jag vill. Jag må vara ny på tjejer, men jag är fanimej inte ny på relationer och sex. Det känns verkligen inte rätt väg att gå genom att strula runt. Jag vet ju redan att jag gillar tjejer, jag behöver inte prova mig fram. Jag behöver ingen ring på fingret eller löfte om evig kärlek heller, det behöver inte ens vara resten av livet. Men jag vill inte gå in i något och veta att det bara är tillfälligt. Tar det slut efter ett par månader så gör det det, men då har jag åtminstone inte känt att det bara varit ett tidsfördriv. Det måste ge något. Att dejta och strula planlöst gör inte det för mig.

Om det ska behöva vara så går jag hellre i celibat. Vad tycker ni som läser - strula runt först eller inte?

Åtrå

Jag kan räkna på mina fingrar hur många män jag känt åtrå till. Rent sexuellt alltså. Hur många kvinnor det är har jag vid det här laget tappat räkningen på. Betyder det att jag är helflata innerst inne? För det är som att jag först nu fattar vad alla mina hetero-tjejkompisar snackat om i alla år, när de babblat om hur snygga män är. Fast tvärtom, för det är ju kvinnor jag finner attraktiva.

Det känns både befriande och konstigt att ha släppt spärrarna, att tillåta mig själv att titta på kvinnor och inte bara se på dem rent objektivt. För samtidigt som det är spännande att jag upptäcker sidor hos mig själv jag inte visste existerade, är det läskigt och skrämmande. Det känns underligt att först vid nästan 30 års ålder inse vad åtrå verkligen är. Det får både en och annan pollett att trilla ner, men det väcker också frågor. De män jag varit kär i, har jag varit kär i dem på riktigt eller är det något jag har förväntats känna? Jag tror inte att jag inbillat mig. Eller jag vet att jag inte gjort det. Men jag kan knappt vänta tills jag har något konkret att jämföra med, så att jag vet om jag dras till en människa eller till ett kön - innerst inne.

Tidigare likställde jag att vara kär och att vara fysiskt attraherad av någon. Jag visste att det inte var så för alla, men för mig var det så. Nu vet jag inte längre. Jag märker ju att jag blir attraherad av kvinnor i betydligt högre grad än vad jag attraherats av män. Det kan ju inte betyda att jag är kär i varenda kvinna som väcker lust hos mig...! Och ännu en sak värd att fundera på är om det är tillfälligt eller inte? Är det så att jag undermedvetet tar igen allt jag missade under åren jag ignorerade min läggning? Eller är det meningen att jag ska vara sådan här resten av livet? Det vete fan om jag orkar med...

Stood up

Jag har inte berättat för någon att jag hade en dejt ikväll. Inte en själ. Förmodligen av skrockfulla skäl. Jag ville väl inte jinxa min första riktiga flatdejt. Nu blev den tydligen det i alla fall. Hon hade sina skäl och vi sa att vi ska ses en annan gång istället. Men fan vet. Jag gillar inte att bli stood up. Skit, jag ville verkligen träffa henne. Jag hoppas att hon menade det när hon sa att hon ser fram emot att träffa mig när det nu blir.