Dålig formel

PMS (längtan + saknad) / (väntan * dåligt tålamod) = bekräftelsetörst²

Du får mig

Jag lyssnar på musik efter humör. Är jag olyckligt kär - vilket verkar ha varit ett överrepresenterat tillstånd om man ska titta i backspegeln - blir det gärna jobbiga ballader med texter som får mig att gråta igenkännande. Är jag förbannad lyssnar jag gärna på någon som sjunger om att vara arg. Det händer att jag lyssnar på musik som handlar om lycklig kärlek och drömmer mig bort, önskar att det en vacker dag ska hända mig också. Men igenkänningsfaktorn brukar inte vara särskilt hög när jag lyssnar på sådana låtar.

Fram tills nu. Jag visste inte att det fanns så många låtar som faktiskt säger det jag känner även när jag inte är ledsen eller frustrerad. Upp över mina öron är väl kanske den mest otippade låten för mig att känna igen mig i. Men det gör jag. Fast den låt som går mest på repeat i min Spotify-spellista är Du får mig med Lars Winnerbäck.

Du får mig
Du får mig
Du får mig
Det känns som allt kan börja nu
Jag ger mig
Jag ger mig
Jag ger mig
Jag ger, du får, jag tar, precis som du

Jag har aldrig velat ge mig själv på det här sättet till någon förut. Jag är fortfarande rädd och mina relationsnojor har inte försvunnit. Men det har aldrig känts på det här sättet förut. Jag har aldrig velat ta hand om, bli omhändertagen, ge mig själv till någon. Inte förrän nu. Du får mig, K. Om du vill ha mig.

När du hör den signalen, då vet du att det är dags att vända blad

Kommer ni ihåg de där musiksagorna som var så populära på 80-talet? Jag var i precis rätt ålder för att lyssna på dem, och jag hade ett gäng böcker med tillhörande kassettband. Min favorit handlade om ET, utomjordingen som råkade hamna på jorden och ville komma hem igen. Jag älskade att stoppa in kassettbandet i freestylen och bläddra i min bok, titta på bilderna (och när jag lärt mig läsa, hänga med i texten) och lyssna efter det där plinget. Ni vet. "När du hör den här signalen - pling! - när du hör den signalen, då vet du att det är dags att vända blad. Då börjar vi!".

Det känns lite som att jag är tillbaka i det där. Men nu är det inte kassettbands-plinget jag lyssnar efter. Nu är det min sms-signal. Varje gång jag hör den hoppas jag att det är från en viss person. Nästan alltid är det också den personen. Varje gång telefonen ger ifrån sig ett ljud börjar jag i stil med Pavlovs hundar inte dregla och vifta på svansen, men le och hoppas. För det där ljudet, det symboliserar fortfarande att det är dags att vända blad. Det är dags för ett nytt kapitel i mitt liv. Jag vet inte vad som döljer sig på nästa sida, men jag kan inte bärga mig förrän det avgörande plinget kommer och jag får bläddra vidare och få svar på fler av mina nyfikna frågor.

Kommer ET få komma hem till slut?

Ord

Jag kämpar med orden idag. De vill inte komma. Så jag säger det med en sång istället: