In my recovery I'm a soldier at war

Det har gått ett år sedan jag gjorde slut med henne. Hon som jag trodde var min frälsare, som slutligen skulle få mig att gå vidare från K och släppa allt som hade med henne att göra. Men hon var ingen frälsare. Möjligen en ögonöppnare. Jag behövde mer tid för mig själv. Hade det varit någon annan, som inte hade varit lika destruktiv, hade jag kanske inte behövt den tiden. Då hade jag kanske läkt ihop av den helande kärleken. Men om det var kärlek inblandat i vår relation så var det i alla fall inte av den sunda sorten. Och är det ens kärlek då? Det säger emot sig själv. Kärlek ska vara vackert. Helande. Omslutande. Glädjande. Styrkegivande. Den där relationen var ingenting av det där. Det var fult, nedbrytande, ångestfyllt och tärande. Men också lärorikt. Jag lärde mig mer om mig själv än jag trodde var möjligt. Jag lärde mig om livet, om andra människor och om svarta hål som inte nås av de starkaste ljusstrålar. Jag lärde mig att jag behövde be om hjälp för att få den. Jag lärde mig sätta gränser. Kanske lite för väl. För än har jag inte vågat släppa in någon helt. Men det kommer. När jag är hel nog att inte låta mig brytas ner igen, av något eller av någon. Det kommer och jag har lärt mig att jag har tålamodet att vänta, trots allt.

These words on a page carry the pain

Jag är nog lite masochistiskt lagd. Hur ska man annars förklara att jag ser till att vi träffas oftare än vad som egentligen är bra för mig? För jag vet ju vad som händer. Varenda gång. Först mår jag så bra av att vara i din närvaro. Du lockar fram det bästa i mig, jag känner mig både smart och rolig när jag är med dig. Du får mig att skratta och jag njuter av varje sekund jag får spendera med dig. Det bästa är att det  känns som att det är ömsesidigt. Euforin av att få träffa dig håller i sig ett tag, någon dag eller så. Tills verkligheten hinner ifatt mig och jag påminns om det omöjliga i den här jävla situationen. Tills jag kommer ihåg att det inte spelar någon roll om du gillar mig också. För du är gift. Och mina principer och min moral tillåter mig inte att agera på mina känslor i det läget. Att tråna efter någon jag inte kan få gör mig bara deprimerad. Ändå utsätter jag mig för dig, varje chans jag får. Och du gör det inte lättare för mig att ligga lågt och släppa det, när du säger saker som "jag hoppas vi ses snart igen", det gör ju bara att jag hoppas och längtar ännu mer. Och ser till att vi faktiskt ses igen, fast jag kanske egentligen borde hålla mig så långt borta från dig som möjligt.