En liten uppdatering (eller "lite nuppdatering" som jag råkade skriva först, haha!) kanske är på sin plats. Här har inte hänt mycket. Inte på relationsfronten åtminstone. Man får väl vara glad att det är högkonjunktur, för på jobbfronten är det allt annat än stiltje.
Men det börjar bli lite tråkigt att vara singel. Det är inte sexet jag saknar, då hade jag brutit mitt celibat för länge sedan. Nej, det är allt det andra som "kommer på köpet" - och då menar jag allt det där mysigt vardagliga som man kan bli så outhärdligt less på när man faktiskt är mitt uppe i det. Jag vill vara sambo, ha någon som väntar på en när man kommer hem, någon att laga och äta mat med, någon att handla med, någon att somna bredvid, någon att småtjafsa med om städning och räkningar... ja, allt sådant där som kännetecknar ett parförhållande.
Som singel blir man bekväm. Och kräsen. Inte vill jag byta bort min frihet och väl invanda livsstil mot något som inte är bättre. Och det är där kruxet kommer in i bilden. När dyker den där personen upp, den som man gladeligen offrar både livsstil och vänskapsrelationer (åtminstone till en början) för? Och framförallt, när man väl hittat den personen - hur gör man för att inte leta brister och fel eller, vilket är ännu svårare, hur ser man till att man inte ger upp allt för fel person för att man tror att kärleken löser allt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Men vill man byta både livsstil och vänsskapsrelationer för en annan människas skull? Jag undrar snarare: när kommer den där personen som man kan vara kär i och dela något med, utan att förlora sin autonomi?
Själva meningen med den här bloggen är att generalisera. Känslor, värderingar, tankesätt... både mina egna och andras, stort som smått. Det är klart att jag inte vill ge upp mig själv och mitt väsen för en annan människa. Men är man kär så kanske man gör det ändå.
Jag har varit kär i en enda person som jag inte velat ändra på. Av alla personer jag haft känslor för, en enda person. Det känns lite naivt att jag skulle vara den personen för någon, att jag skulle vara fullkomligt perfekt för en annan person - precis som jag är. Men det känns trevligt att tänka på tvåsamhet i den formen, att man blir så betagen av någon att skavanker inte spelar någon roll. Då kan man få bli lite avskärmad från världen och vännerna ett tag, tycker jag. Förr eller senare vaknar man upp till den redan så tråkiga vardagen igen. Och i de allra flesta fall tror jag faktiskt att vännerna förlåter en. För innerst inne är vi nog blödiga romantiker allihop, som vill träffa den där som - för att citera Bridget Jones när hon talar om Mark Darcy - "likes me just the way I am" :)
Mmm, så är det absolut!
Skicka en kommentar