Tidigare idag tänkte jag på det här med att vara bisexuell. Eller rättare sagt, att inte vara vare sig "hel-homo" eller "hel-hetero". När jag var yngre kändes det hemskt att se mig själv som flata. Bisexuell kunde funka, om jag åtminstone kunde bli kär i killar också (för då kunde jag ignorera den del av mig som föredrog kvinnor) men det kändes verkligen främmande att kalla mig själv för bi. Sedan när jag blev tillsammans med min första kille tänkte jag inte på mig själv som något annat än hetero - trots att det hände att jag spanade in tjejer. Men jag tillät mig aldrig känna något djupare för de tjejer jag faktiskt kollade in. Jag hade absolut inget emot homo- eller bisexualitet som företeelse, utan har alltid förespråkat att alla är olika och att det är en person man blir kär i, inte ett kön. Men trots min "tolerans" och att jag tittade på tjejer kunde jag inte acceptera att jag själv var ens bisexuell. Jag bortförklarade för mig själv, intalade mig att jag tittade på tjejer för att jag var avundsjuk på att de var snyggare än jag och att det hela handlade om att jag önskade att jag såg ut som dem.
Men någonstans har jag nog ändå alltid vetat. I tonåren följde jag slaviskt Lois & Clark på tv. Jag tyckte att Teri Hatcher som spelade Lois var skitsnygg, men det låtsades jag aldrig om utan fokuserade istället än mer på Dean Cain som spelade Clark/Stålmannen. Mitt rum var tapetserat med affischer på honom (och på Johnny Depp...) och jag tjatade inför mina vänner om hur snygg och sexig han var. Vad de inte visste var att jag egentligen tyckte att Teri Hatcher var bra mycket snyggare, men det var ju knappt att jag vågade erkänna det ens för mig själv. Att tycka att tjejer är snygga eller, gud bevare mig väl, till och med tända på dem var ett så stort tabu i min värld att jag framställde mig själv som über-hetero. Kanske är det därför vissa av mina vänner idag tycker att det är konstigt att jag outat mig själv och numera säger att jag är bisexuell. Jag har ju aldrig visat sådana tendenser innan.
Det leder mig till en annan tanke som slog mig idag, det här med att folk ibland verkar tycka att bisexualitet är något som homosar ägnar sig åt innan de kommit ut ur garderoben helt, eller något som heteromänniskor tar till när de söker lite spänning i tillvaron. När jag tänkte på det ur det perspektivet försökte jag komma fram till om jag bara inbillat mig känslorna jag haft för män genom åren. Jag kom fram till att jag inte har det. Jag har varit helt sjukt kär i flera män, man kan inte inbilla sig sådant. Men det jag har känt för vissa kvinnor genom åren, är det inbillning då? Jag kan ju inte direkt påstå att jag har någon erfarenhet av homosexuella förhållanden, så hur kan jag egentligen veta att jag är bisexuell? Därför att det känns rätt att säga det om mig själv. Jag tänder på båda könen och jag har haft känslor för både män och kvinnor. Sedan att jag inte haft någon relation med en kvinna hör inte hit. Jag kanske inte passar att leva med en kvinna, vad vet jag. Men så länge jag blir attraherad av personer oberoende av vilket kön de tillhör kommer jag att se mig själv som bisexuell. Vad andra ser mig som spelar ingen roll. Jag vill bara bli kär i någon som besvarar mina känslor, sedan skiter jag i vad alla andra tycker :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Jag gillar hur du tänker. Det är en viktig fråga du tar upp och jag känner igen mig. Särskilt det där med att tycka att tjejerna är snyggare än killarna i serier. Jag har precis kommit ut som bi och det känns precis som du säger, rätt att säga det om mig själv! Jag ville bara säga att det var bra skrivet och att jag gillar din hållning, din business är din business :)
Tack! :)
Nu lutar jag visserligen åt att jag kanske är mer flata än bi, men i och med att jag faktiskt varit kär i killar så vill jag inte förneka den delen av mig själv.
Lycka till med ditt nya liv som bi! :)
Det du skriver i det här inlägget är precis som jag har upplevt min egen uppväxt.. Du skriver bra! :o)
Tack! :) Tror det är vanligare än man tror att folk går runt med de här funderingarna. Men innan man börjar prata om det med folk så tror man att man är ensam i hela världen om att tänka och känna som man gör :)
Hej hej.
Känner igen mig i många av reflektionerna här i din blogg.
Jag har alltid tyckt att kvinnor är snygga, vackra och blivit attraherad av dem men tänkt att det beror på att jag har öppet sinne. Nu har jag gått från att komma till insikt om att jag är bi efter 30 till att insikten vuxit in i en känsla att jag är lesbisk.
Har dock haft ett år nu av misslyckad dejting så att bli ihop med en tjej har jag kvar.
Nyflatan, som inte är så ny längre
Intressant, det där med att komma ut som bi men luta mer åt att vara lesbisk :) Så var det för mig. Men ju längre tiden har gått, desto mer har jag insett att jag nog är flata mer än bi. Vet inte om jag någonsin haft de känslor för en man som jag haft för kvinnor. Psykiskt, ja. Men aldrig fysiskt.
Intressant, för att för mig, som jag ser det idag, är det tvärtom. Det mentala känns annorlunda med kvinnor. Jag har känt ett mentalt glapp med män - har jag insett, nu när jag har något att jämföra med.
Kul att du svarade!
Jo, men jag håller nog med dig, det känns annorlunda med kvinnor på alla plan. Det jag menade var att jag varit kär i män, rent psykiskt. Men jag vet inte om jag varit mer kär i kärleken än i männen i fråga. Det fysiska har däremot aldrig varit ens i närheten av det jag upplevt med kvinnor.
Jag har också varit kär och föräslkad (mest på distans), men det har inte klickat mentalt i relationen förstår jag nu. Jag har bagatelliserat min attraktion för kvinnor just för att jag blivit förälskad i och attraherad av killar/män.
Det är ett spännande ämne. Många kvinnor som upplever samma sak...
Skicka en kommentar