The Final Cut vs. Det okända=lockande/skrämmande

Jag undrar verkligen vad det är som gör att jag inte kan glömma Henne. Förmodligen för att jag aldrig fick ett avslut. Det verkar krävas för att jag ska kunna gå vidare, har jag märkt. En gång i tiden trodde jag att jag kommit över en person. Jag blev helt galet kär i någon annan, som lyckades krossade mitt hjärta. Den som jag tänkt på tidigare var förpassad till glömskans dal, för alltid trodde jag. Men så tyckte personen i fråga att det var dags att göra intrång i mitt liv igen och jag hade alltför lätt för att trilla dit i de gamla känslorna igen. Jag fick ingenting för det, inte ens ett riktigt avslut. Men nu har jag lämnat det bakom mig, bestämt mig för att skapa mitt eget avslut. Ett final cut.

Varför kan jag inte göra det med Henne? Jag fick (eller snarare skapade) till och med en anledning att höra av mig till henne, men gjorde jag det? Of course not. Jag vet inte vad det är som gör att jag tvekar. Är jag rädd för att upptäcka att det är alltför lätt att trilla dit igen? Och det dessutom i någon som är hetero (mig veterligen). Är jag rädd för att "avslöja mig"? Tappa ansiktet? Så många som jag dejtat genom åren borde jag ha lärt mig vid det här laget att det inte är hela världen om man inte får den man för tillfället trånar efter. Varför är det annorlunda med henne? Jag vet inte ens om jag vill ha ett final cut med henne. Är det det som håller mig tillbaka? Kanske är jag rädd för att upptäcka att det bara var en illusion alltihop, för vad skulle jag då hålla fast vid och romantisera över? Men vad är det jag är rädd för, egentligen? Att få veta att hon faktiskt tänkt på mig också? Inte för att jag tror det, men det är nog just det jag är mest rädd för. Det värsta är inte att få veta att hon inte tänkt på mig alls. Det kan jag gå vidare från. Men om det inte var inbillning, och vi fick en ny chans - vad skulle hända då? Det är nog den mest skrämmande tanken av de alla. Och den mest lockande. Jävla skit.