Den som lever får se?

Redan på morgonen kändes det annorlunda. Det var som att det inte längre var lika viktigt att få träffa henne. Och när jag väl träffade henne gjorde inte fjärilarna i magen entré i vanlig ordning. I mitt relativt neutrala stämningsläge letade jag efter tecken på vibbar från hennes sida, men fann inga. Konstigt. Betyder det att vad jag än kände har gått över? Innebär det att jag faktiskt tagit det till mig att det ändå är dödsdömt och därmed släppt taget om känslorna? Eller kan jag förvänta mig att det här är lugnet före stormen, att det jag kände återkommer med full styrka när jag minst anar det? Vem vet? Inte jag i alla fall.