Självutlämnande

Jag skriver anonymt i den här bloggen. Men ute i verkligheten är jag allt annat än anonym. De flesta i min bekantskapskrets vet till och med om att den här bloggen existerar. De får läsa den under förbehållet att de låter mig fortsätta vara anonym. Jag har inga problem att dela med mig av mig själv, men något med den här bloggen är lite mer självutlämnande än att bara säga sakerna rakt ut. Allt som står i den här bloggen är sådant som jag berättat för "verkliga" personer, att jag skriver ner dem också är väl förmodligen en del i den berömda processen. Jag har faktiskt visat bloggen för vissa av dem jag skriver om här, bland annat hon som var anledningen till att jag startade bloggen i första taget. Om hon har läst den vet jag inte, men vetskapen om att hon känner till min blogg och att hon kan ha läst om mina innersta tankar kring hela känslokarusellen som började när jag träffade henne - allt det där gör att det känns extra självutlämnande. Men jag känner att det faktum att jag blottar mig gör mig starkare. Det gör mig säkrare och får mig att sträcka på mig - jag spelar inga spel, varken här eller irl. Jag vet vad jag känner, tänker och tycker och det står jag för. Det känns faktiskt väldigt tryggt. Självutlämnande men tryggt.