Svåra frågor

Hur går man vidare och släpper något som varenda fiber i ens kropp skriker efter att få hålla fast vid? När man vet att man bara gör sig själv illa genom att inte släppa taget - men ändå inte klarar av att ta steget vidare? När det man åtrår får en att må så bra, samtidigt som det får en att vilja dunka huvudet i väggen, kasta sig ner för ett stup, slänga sig framför en långtradare? Vilken röst ska man lyssna på? Den som lever på hoppet eller den som inte vill sörja mer?