Jag är glad om du är glad

Jag har en vän som har svårt att acceptera min läggning. Hon säger att hon är glad för min skull, för att jag hittat mig själv och för att hon märker hur bra jag mår. Hon har ju sett hur jag "blommat ut" eller vad man vill kalla det. Men samtidigt säger hon att det kommer att ta ett tag för henne att vänja sig vid tanken på att jag gillar tjejer, och den dagen jag presenterar en flickvän för henne kommer hon förmodligen behöva tid att smälta det också. Jag förstår inte riktigt vad det är hon behöver smälta.

Fram tills idag har jag låtit hennes kommentarer om min läggning passera, tänkt att det kanske är svårt för vissa att förstå hur man kan gå från att dejta killar till att dejta tjejer "helt plötsligt". Men det är så uppenbart att min läggning är en stor grej för henne, att hon inte alls är glad om jag är glad. För hon tycker inte att det är okej med homosexualitet, det är onaturligt och "folk är så hysteriska nuförtiden". Fram tills idag har hon förnekat att hon skulle ha något emot homosexuella, men jag känner att jag inte har lust att se mellan fingrarna på hennes hyckleri längre. Jag tycker inte att det är okej att hon säger att hon accepterar homosexualitet när hon faktiskt inte gör det. Så jag ifrågasatte henne, frågade varför hon påstår sig vara glad för min skull när hon tycker att homosexualitet är konstigt. Varför är jag undantaget som hon kanske kan acceptera, om hon får tid på sig? Vad är det hon inte kan acceptera?

När hon sa att vi inte är skapta för att vara med någon av samma kön, "för det där med fortplantningen", frågade jag henne om hon varit tillsammans med sina pojkvänner för att hon vill fortplanta sig med dem. Det hade hon inte varit sa hon. När jag frågade om hon var tillsammans med sin nuvarande kille för att hon bara vill hoppa i säng med honom så fort hon ser honom, svarade hon att "nej, så är det ju förstås inte". När jag ifrågasatte henne och undrade om hon tyckte att jag är onaturlig sa hon nej. När jag undrade om homosexualitet inte skulle kunna vara naturens sätt att begränsa fortplantningen och därmed lika naturligt som heterosexualitet sa hon att "jo, så kan det ju förstås vara". När jag frågade vad som gav henne rätten att bestämma vem som får älska vem sa hon "ingenting". Nej, just det. Men det är bara ord. Och hon menar dem inte.

Jag bad henne fundera på vad hon egentligen tycker om homosexuella, och därmed mig, och sedan när hon kommit fram till något stå fast vid det. Smyghomofober har jag inte plats för i mitt liv, inte när jag bestämt mig för att det är så här jag vill leva för att det är det som får mig att må bra utan att behöva låtsas. Jag vill inte ha en vän som accepterar mig på nåder. Jag vill ha en vän som är glad för min skull, oavsett om jag är kär i en kille eller i en tjej. Utan villkor. Utan betänkelsetid.