Jag kan se dig som bara vän, nu när jag inte längre hoppas på att det ska bli något mer mellan oss. Det betyder dock inte att jag inte önskar att det vore annorlunda. Men nu är det som det är. Och ett steg i processen att acceptera läget har varit att se till att vi inte träffas lika ofta. Från och med idag kommer vi inte att ses så gott som varje dag längre.
Jag vet att jag kommit närmare dig än någon annan kollega. Du vill släppa mig lika lite som jag vill släppa dig. Du vet att vi kommer att fortsätta vara vänner och ses, inte varje dag men ofta nog. Men jag vet att du kommer att sakna mig ändå. Inte bara för att du sagt det, utan för allt du inte sagt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Du måste släppa henne om du ska bli lycklig i livet. Seriöst. Hur många år har du hindrat en riktig kärlek att få komma in?
Jag har släppt hoppet om att vi ska bli mer än vänner, och därmed har jag fått en helt annan distans till henne. Men jag har inte släppt henne som vän och det vill jag inte göra heller. Jag har inte hindrat riktig kärlek från att komma in i mitt liv, jag är öppen för att falla för någon annan. Det här är inte någon avståndsförälskelse jag tagit till för att slippa bli sårad. Jag vet att jag fixar det om jag får hjärtat krossat, jag har varit där och tagit mig upp från botten. Jag kommer göra det igen om det krävs. Min relation med SO är så mycket mer än att jag är förälskad i henne. Jag tycker om och respekterar henne, jag vill vara hennes vän och hon ÄR min vän. Jag vill inte kasta bort det bara sådär, men det gör mig inte till något offer som avskärmar sig från "riktig" kärlek. Jag vet vad kärlek är och jag nöjer mig inte med mindre. Mina känslor för SO har inget med det att göra överhuvudtaget.
Trots ditt hela blogginlägg så ser jag ändå ett mönster. Fattar att jag provocerar dig, men du har gjort så här innan, du lär göra det igen. Något är det ju, varför dras du till otillgänglighet liksom? Förtjänar du inte mer? Någon som både vill och VÅGAR vara med dig också?
//Lisa f.d. anonym.
Ja, lite provocerande är du allt :) Men samtidigt känner du inte mig, du vet inte hur jag funkar. Tror du inte att jag analyserat och vridit och vänt ut och in på mig själv, för att komma på vad det är för fel på mig som dras till det omöjliga? Jag är ingen masochist, klart som fan att jag vill ha och vet att jag förtjänar besvarad kärlek. Men man rår inte för vem man blir kär i. Man kan däremot välja vad man gör åt det och det är där du tror fel om mig, som har fått för dig att jag inte gör något för att ta mig ur det hela. Du tror säkert att jag är rädd för kärlek och stannar kvar i den här situationen för att skydda mig mot risken att råka på "äkta" kärlek. Men du har fel på båda punkter. Jag är rädd för kärlek, ja. Eller inte rädd, det är fel ord. Men jag känner mig osäker på området. Men inte tillräckligt för att avskärma mig. Jag ÄR öppen för kärlek. Jag gör dessutom aktivt saker för att komma över SO. Jag har nyligen bytt jobb för att slippa träffa henne dagligen och jag dejtar andra när tillfälle ges. Så, kontentan av det hela är att jag inte är något offer under det psykologiska försvaret och du känner mig inte tillräckligt (inte alls, närmare bestämt) väl för att dra någon slutsats av de små fragment av tankar och känslor jag delar med mig av här. Men tack för din input.
Skicka en kommentar