Jag vet inte vad jag saknar mest. Att få kyssa hennes läppar. Att få smeka hennes lena hud. Eller att få se djupt in i hennes ögon. De har en ny färg varje gång jag ser dem. Första gången jag mötte hennes blick tänkte jag "Wow! Hennes ögon är ju turkosa!". Andra gånger är de isblå. Eller grå. Ibland skimrar de i grönblått. Men vilken färg de än har ser de alltid på mig på samma sätt. Som att de inte kan få nog av mig. Linjerna i ögonvrårna djupnar när hon ser på mig, för hon kan inte låta bli att le. Vad är det hon ser i mig egentligen? Vad det än är hoppas jag att hon fortsätter se det. För hon får mig att känna mig vacker. Hon får mig att känna mig... älskad? Stora ord. Skrämmande ord. Men hennes ögon säger mer än alla ord i hela världen. Och jag tycker om det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar