Och så levde de lyckliga i alla sina dagar... Eller?

Jag flyttade alltså för hennes skull. Med stora planer, fantasier och framtidsdrömmar för ögonen. Jag trodde att det räckte med kärlek, att allt annat skulle vara sekundärt. Men med facit i hand, drygt ett år senare, har jag insett att behoven var större än så. Vardagen blev för svår att hantera och kärleken riskerade att bli lidande och dö ut, istället för att spira och växa ännu mer. Så jag backar några steg. Flyttar tillbaka. Ifrån henne. Men fortfarande med min hand i hennes.