These words on a page carry the pain

Jag är nog lite masochistiskt lagd. Hur ska man annars förklara att jag ser till att vi träffas oftare än vad som egentligen är bra för mig? För jag vet ju vad som händer. Varenda gång. Först mår jag så bra av att vara i din närvaro. Du lockar fram det bästa i mig, jag känner mig både smart och rolig när jag är med dig. Du får mig att skratta och jag njuter av varje sekund jag får spendera med dig. Det bästa är att det  känns som att det är ömsesidigt. Euforin av att få träffa dig håller i sig ett tag, någon dag eller så. Tills verkligheten hinner ifatt mig och jag påminns om det omöjliga i den här jävla situationen. Tills jag kommer ihåg att det inte spelar någon roll om du gillar mig också. För du är gift. Och mina principer och min moral tillåter mig inte att agera på mina känslor i det läget. Att tråna efter någon jag inte kan få gör mig bara deprimerad. Ändå utsätter jag mig för dig, varje chans jag får. Och du gör det inte lättare för mig att ligga lågt och släppa det, när du säger saker som "jag hoppas vi ses snart igen", det gör ju bara att jag hoppas och längtar ännu mer. Och ser till att vi faktiskt ses igen, fast jag kanske egentligen borde hålla mig så långt borta från dig som möjligt.