I början på veckan damp det ner ett mejl från Henne. Strikt jobbrelaterat, inget underliggande budskap av något slag. Ända sedan jag lämnade jobbet har jag intalat mig att det jag kände aldrig var något djupt, utan bara flyktigt och övergående. Har jag känt något överhuvudtaget har det varit negativt betonat, med tanke på att jag inte slutade under bästa tänkbara förhållanden direkt.
Men hur kommer det sig då att jag de senaste dagarna kommit på mig själv med att tänka på henne titt som tätt? Varför undrar jag om hon tänker på mig? Om det var inbillning, alltihop - eller om det fanns något där under ytan? Om de signaler jag uppfattade under vårt sista möte, verkligen var äkta eller om det var ett spel för gallerierna? Varför nu? När det gått så lång tid utan att jag tänkt på henne alls.
Tala gärna om det för mig, den som kan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Alltså när man ersätter en positiv och förhärligande bild av någon med en negativ för att liksom bli fri så brukar det inte hjälpa så mycket. Det är fortfarande bara en bild, och ingen av dem är sann. Det är bara hon själv som vet hur hon är, hur hon känner, om ens det. Det här kanske inte heller är till mycket hjälp men för mig har det ändå hjälpt att inse att hon är som hon är, den hon är, oavsett vad jag tycker om henne. Och att verkligeheten inte förändras av att jag börjar tänka att hon är knäpp. Jag känner ju fortfarande som jag gör, vad jag än tänker. Det handlar kanske lite om att gilla läget... även när det stinker.
Jag vet inte om jag hade någon förhärligande bild av henne från första början, det var väl snarare så att jag efterhand upptäckte sidor jag inte gillade alltför mycket. Jag trodde dessutom att det jag kände var såpass ytligt att det inte skulle göra sig påmint såhär lång tid efteråt. Det är väl isåfall NU som jag förhärligar bilden av henne, vilket stör mig eftersom det inte spelar någon roll. Jag kommer aldrig träffa henne igen ändå.
Skicka en kommentar