Nu får det vara nog

Den senaste tiden har jag funderat på om jag ska ta kontakt med Henne igen och säga som det är. Ena stunden tänker jag "Vad har jag att förlora?", men i nästa blir jag irriterad på mig själv och undrar varför jag inte bara kan släppa det en gång för alla. Just nu är det den sistnämnda känslan som regerar. Det är väl en sak om jag skulle råka springa på henne någonstans, att jag nämner det då. Men att ta kontakt med henne nu, efter så lång tid, känns både patetiskt och egoistiskt. Patetiskt för att det inte känns särskilt moget att gå runt och inte kunna sluta tänka på någon som man aldrig ens var i närheten av att få. Egoistiskt för att det enbart skulle vara för min skull jag gjorde det. För min del spelar det ingen roll om hon tar det bra eller dåligt, för jag får ju ett svar oavsett och kan lämna det bakom mig. Men hur rättvist är det mot henne, som kanske inte ens tänkt på mig någonting, att jag kommer och rör upp en massa gammalt skit som hon inte ens var medveten om?

Så nu får det vara nog. Jag lämnar henne bakom mig nu. Från och med nu ska jag inte ens leka med tanken att höra av mig till henne. Om vi mot förmodan träffas någon gång kanske jag berättar för henne vilken betydelse hon har haft för min komma ut-process. Kanske. Men om vi aldrig mer ses eller hörs kommer hon att vara lyckligt ovetande om hur fånigt betuttad jag var i henne en gång i tiden. Det dör hon nog inte av. Inte jag heller.