Vakuum

Jag har underbara vänner som jag umgås med ofta, ett roligt jobb med utvecklingspotential, förstahandsboende, stimulerande fritidsintressen... Kort sagt har jag det jävligt bra. Och jag mår därefter, det var extremt länge sedan jag kände mig så nöjd med mitt liv som jag gjort de senaste månaderna.

Givetvis finns det ett men. På alla fronter utom kärleksfronten är mitt liv i det närmaste perfekt. Och det är där det stora kruxet kommer in. Mitt kärleksliv är så tomt och innehållslöst att jag klamrar mig fast vid minnet av förlegade känslor, nästan inbillar mig att jag fortfarande har känslor för gamla flammor.

I mina svagaste stunder, när jag inser att det bara är för att jag inte träffat någon ny som jag återkommer till gamla synder, tänker jag att det nästan vore skönare om jag vore olyckligt kär än som nu, inte kär alls. Jag känner mig död inuti, som att det är ett enda stort tomrum jag försöker fylla med låtsaskänslor för att de riktiga lyser med sin frånvaro. Jag vill älska igen. Hårt, djupt och innerligt. Och jag vill att det ska vara besvarat. Men till och med obesvarade känslor lockar mer än detta förbannade vakuum av ingenting. Bara jag får känna något igen, om så bara för ett tag. Så att jag vet att jag inte är död och tom inuti på riktigt, att det bara är tillfälligt och övergående.