Självbevarelsedrift

Någon annan hade kanske tagit tillfället i akt att flirta när tillfälle ges - för ges det gör de, tillfällena. Men jag är inte någon annan. Så istället för att flirta springer jag iväg med svansen mellan benen. I efterhand kan jag banna mig själv, men så tänker jag - vad fan får jag ut av det om jag nu skulle flirta? Ingenting. Mer än att jag gräver gropen till min egen undergång. En vän sa "Är det inte bättre att koncentrera sig på någon som inte är gift?". Mitt svar var att jo, det är klart det är men att hon ju vet själv hur lätt det är... inte. Då sa hon att jag ju brukar säga så till henne och att jag kanske borde följa mina egna råd. Varför är man aldrig så klok när det kommer till en själv, som när man ser andras situationer utifrån? Men jag antar att jag åtminstone gör mitt bästa, genom att hellre fly än illa fäkta (om vi ska fortsätta på den inslagna klysch-vägen). Så någon sorts självbevarelsedrift måste jag uppenbarligen ha.