lördag 30 oktober 2010
Enough is enough
Du är fantastisk på alla sätt och vis. Om saker hade sett annorlunda ut hade vi kanske haft en framtid ihop. Men nu gör de inte det, saker ser inte annorlunda ut - de är precis som de är. Och jag orkar inte hoppas längre. Jag tror att jag släppt taget på riktigt den här gången. Nu kan jag bara hoppas på att ditt pendlande fram och tillbaka inte ruckar på mitt nuvarande känslotillstånd, där jag är nöjd med att bara vara din vän.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Har varit där du är. När man väl träffar den man VERKLIGEN är menad för - en som självklart inte leker med ens känslor på det sättet utan älskar en tillbaka och respekterar en - så får man uppleva kärlek på riktigt. Det är inte en enkelriktad gata. Jag lovar, det blir så mycket bättre än det är nu. Är inte det fantastiskt?
Be strong!
All lycka till dig.
Tack! Jag får väl hoppas att jag träffar den där personen, som det inte är en enkelriktad gata med.
Det är nog det bästa för dig själv gumman, att släppa taget för det är då man är mottaglig för andras blickar och känslor. Jag gillar inte enkelriktade gator, helst en återvändgränd för alla andra när man väl har hittat den där personer som ruckar på ens hela värld :) Lycka till!
Jag har redan märkt att jag är mottaglig för andras blickar och känslor, jag har till och med märkt att jag är öppen för att lägga mina känslor på andra. Det känns lite dubbelt. På sätt och vis är det något som ger sorg, att släppa så starka känslor och gå vidare. Men samtidigt är det en lättnad, en bekräftelse på att man inte är helt självdestruktiv och att man inte är låst på en enda person.
Men det är ju jättebra att du är mottaglig redan, att hjärnan inte låst sig fast vid henne. Lycka till och hoppas att du har bättre tur nästa gång.
Du är stark. Jag ska försöka att följa ditt exempel :) Har läst din blogg ett tag och är i precis samma situation själv med en kollega. Det är hårt när man inser att hon inte känner lika mycket. Eller inte vågar känna efter... Men man måste tänka på sig själv och sina egna känslor också. Annars går man under. Det går inte att ge och ge och aldrig få lika mycket tillbaka. Till slut har man inga känslor kvar att ta utav.
Hoppas att det ordnar sig för dig!
Emma: Ja, det är hårt när man kommer till den där punkten... Men det är väl oundvikligt, om man inte har lust att leka martyr resten av livet och det har jag INTE. Tack så mycket för dina ord och hoppas det ordnar sig för dig också!
Skicka en kommentar