Ett ljus i vintermörkret

Petra Mede, jag vet att risken (chansen?) är minimal att du läser min blogg – men jag tänker skriva det här inlägget som att du faktiskt läser det jag skriver :)

Eftersom jag är en vanlig dödlig som har räkningar att betala var jag precis som alla andra vardagsmorgnar på väg till jobbet igår morse. Som en zombie stod jag vid Slussen och väntade på tunnelbanan klockan alldelesförtidigt. Om det är mer än en SL-minut kvar att vänta på rätt tunnelbana brukar jag roa mig med att titta på reklamen på väggen tvärs över rälsen. I vanliga fall brukar just den reklamplats som föräras mina morgontrötta blickar vara öronmärkt för typ Gina Tricot eller Lindex. Jag brukar fördriva tiden med att fundera på vad det beror på att den nya mörka GT-modellen fått sällskap i form av en blondin, eller varför Lindex-modellen bara har ett enda ansiktsuttryck.

Men igår morse var det MQ som tagit plats i mitt lilla reklamhörn. Istället för ett par lollipop-brudar med skitfula klänningar var det tre glada ansikten som fastnade under min granskande blick. Jag kom på mig själv med att bli aningens piggare och kände mig rentav glad. När hände det senast att jag blev glad bara av att kasta en blick på en reklamskylt? Har det någonsin hänt? Jag vet inte. Men igår morse inträffade det. När jag upptäckte att det fanns tre olika bilder blev jag ännu gladare – för att inte tala om hur lycklig jag blev över att se att en av de glada modellerna var Petra Mede. Jag är ju lite betuttad i denna fantastiska kvinna. Det är inte det att jag tycker att hon är snygg (även om jag nu råkar tycka att hon är det), det är något annat. Utstrålning, personlighet... Hon har det där berömda något.

För varje intervju, artikel eller grej jag snubblar över om/med/av Petra Mede tycker jag att hon säger så kloka saker och jag blir nyfiken på det där spröda som skymtar under ytan. Jag har till exempel aldrig hört någon annan säga en sak som enligt mig är fundamental – det där med att tycka synd om någon, att det är en förolämpning mot personen i fråga. Alla kan ju vid det här laget historien om Petra Mede och hennes Rygg. Det var i någon intervju hon påpekade det faktum att hon inte ville att folk skulle tycka synd om henne och att hon inte tyckte synd om andra heller. Jag kunde knappt tro mina öron, för jag vet inte hur många gånger jag i vårt jantesamhälle haft denna diskussion med folk. Ingen har någonsin fattat vad jag snackat om, åtminstone inte innan jag förklarat hur självförnedrande det är att tillåta sig att bli tyckt synd om eller hur man faktiskt ser ner på en annan person genom att säga ”stackars dig”. Hur förminskande det är att spela martyr eller låta någon göra en till martyr.

Det är så mycket klokheter som kommer ur denna kvinna. Hon bjuder dessutom på sig själv och jag tycker att hennes humor är både smart och rolig. Samtidigt är hon ödmjuk och hon – för att slänga mig med klyschor – har båda fötterna på jorden. Härom morgonen när jag såg MQ-reklamen blev jag påmind om allt det där som jag tycker att Petra Mede står för – glädje och allvar i en skön blandning. Plötsligt kändes det väldigt mycket lättare att stå där klockan alldelesförtidigt och vänta på tunnelbanan till jobbet, när jag såg Petras vackra leende stråla på väggen ett par meter framför mig. På eftermiddagen när jag var på väg hem påmindes jag återigen, av samma reklam fast på ett annat ställe. Det finns småsaker att glädjas åt överallt.

Jag ville bara att du skulle få veta att det finns folk som tycker att du är bra som du är, Petra. Att ditt leende på en vägg nära mig gör åtminstone min vardag lite trevligare :) Dina klokheter, din styrka, din sprödhet och din humor kommer inifrån och reflekteras i ett ljus som lyser upp mitt vintermörker på ett mycket välbehövligt vis. I like.