De säger att när det är rätt så vet man det bara. Jag var skeptisk. Hur fan kan man bara veta? Det kan man väl inte! Fast samtidigt kan man ju det. För jag vet ju nu. Det är såhär det ska vara, det är såhär det ska kännas. Det ska inte vara komplicerat och det ska inte ta mer än det ger. Det är inte en enkelriktad gata, som någon klok människa skrev i en kommentar för länge sedan.
Det är nog det som är det mest fantastiska med allt det här, tror jag. Jag har fortfarande inte vant mig vid att jag älskar någon som älskar mig. Kan det vara möjligt? Det är det ju. Det är på riktigt, i allra högsta grad. Det känns som att jag inlett en ny fas i livet, på alla sätt. Jag ska flytta för hennes skull. Till en helt ny stad där jag inte känner mer än ett par människor. Jag ska byta ut hela mitt liv, allt jag känner till, mot ett nytt liv närmare henne. För ett liv tillsammans med henne.
Jag trodde att jag hade allt jag behöver här i Stockholm. Ett bra jobb, fantastiska vänner, roliga fritidsintressen, en stad som erbjuder allt jag behöver och lite till. Men det fattas något mycket viktigt här - kärleken. I min nya stad kommer jag att ha allt jag behöver. Jag kommer att lära känna nya vänner (och de gamla finns ju kvar), hitta nya smultronställen, mina fritidsintressen kan jag odla var som helst och nytt jobb har jag redan skaffat. Och hon kommer att finnas på närmare avstånd. Allt jag behöver är du.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Åh. Jag har varit så okänslig mot dig i mina kommentarer. Och nu läser jag är så glad så glad så GLAD för din skull. visst är det fantastiskt :)
/fröken enkelriktad gata.
Japp, fantastiskt är det :)
Åh, detta ger mig lite hopp. Massa grattis till dig, till er!
I övrigt så känner jag igen mig så himla mkt i det du har skrivit förut. Ville bara säga det.
Kramar
Tack :)
Ibland är det skönt att känna igen sig i vad nån annan skriver, för det känns som att man är ensam om att känna som man gör. Hoppas det hjälpt dig att veta att du inte är ensam och att hoppet blir till tro som blir till sanning :)
Tack för att du kommenterade så fint :)
Jag försöker tänka att det ska ge hopp, när man hör eller läser om någon som upplevt samma sak. Ibland, ibland inte. Men det finns ju alltid något positivt i igenkänning för om det är något som är nedbrytande så är det väl att tro att man är ensam i det man upplever.
Hoppas du har det fint! :)Har en känsla av att det är så!
Du får försöka fokusera på det positiva, att det finns hopp :) Är övertygad om att den lyckliga kärleken besöker dig också så småningom! Jo, jag har det rätt fint måste jag säga :)
Skicka en kommentar