'Til all my sleeves are stained red

Jag önskar att jag kunde hålla fast vid det som är logiskt med allt det här. För även om det är känslan som dominerar som vanligt, så finns det en stor logik bakom varför den finns överhuvudtaget. Som min närmaste vän sa: "det är så här din hjärna funkar". Men jag vill inte att det ska vara en verklighetsflykt. Helst hade jag nog inte velat känna dessa känslor alls, i alla fall inte för henne. Men eftersom de nu finns där och de ju faktiskt är bitterljuva i all sin universella illvilja, så vill jag att det ska finnas någon substans i dem. Jag vill inte att känslorna ska vara ett hopkok av min frustrerade hjärna, ett försök av mitt undermedvetna att skydda mig mot vad det än är jag behöver skyddas mot.

Så jag håller fast vid känslorna, vägrar släppa taget och känner för varje dag att jag tappar kontrollen alltmer. Det hjälper ju inte att hon hör av sig dagligen. Jag känner så igen det här från turerna med SO. Kan läsa mellan raderna i hennes sms, att det hon frågar om egentligen bara är en förevändning att få höra av sig. Snart kommer den komma, frågan som ställer allt på sin spets. Vill du ses? Och när den kommer finns det ingen återvändo. Vet hon om det själv?