Embracing my vulnerability

Undrar om det var den här punkten jag var rädd att jag skulle komma till? Punkten där allt känns lugnt. Tomt. För hur kan så starka känslor förvandlas till ett ingenting? Var det överhuvudtaget äkta då? Kanske är det just det som gjort att jag inte velat släppa taget tidigare. För gjorde jag det så skulle det ju betyda att jag släppt känslorna. Kan man verkligen göra det, om de var på riktigt?

Fast kanske handlar det inte om äkthet. Kanske handlar det bara om att gå vidare. Kanske har jag faktiskt älskat alla andra gånger före K också. Jag trodde att det jag kände för K var det enda rätta sättet att känna, att det var vad jag väntat på hela livet. Men har jag inte känt så tidigare också? Jag har ju mått dåligt efter uppbrott från män (och andra kvinnor för den delen) också, haft svårt att komma över känslorna. Kanske är den gemensamma nämnaren inte ens kärlek, utan bara behovet av att höra ihop med någon. Och sedan, känslan av att bli övergiven och ratad. Oavsett om det är jag som gjort slut eller inte. Flera gånger har jag nog faktiskt gjort slut för att inte den andra ska hinna före. Och vad handlar det om? Rädsla för att bli övergiven såklart. Men den känslan går inte att fly ifrån, ens om jag inbillar mig att jag har kontrollen över om det är slut eller inte.

Jag kände mig övergiven redan innan jag gjorde slut med K. Och alla turer som följt därefter, allt av- och påande, bevisar ju bara att det var sant. Hon ville inte till hundra procent, kanske inte ens från början. Men så är det det där, att vad är hundra procent för någon? Det finns ju uppenbarligen olika sätt att se på den saken. Jag behöver träffa någon som har samma syn som jag på vad att ge och ta betyder.

Kanske handlar kärlek om att kasta sig ut, att släppa alla rädslor. Att inte välja någon för att slippa vara ensam, lika lite som att vara den som gör slut först för att man inte vill vara den som blir lämnad. Screw that. Nästa gång ska jag inte älska som att jag är indestructible, utan som att jag är destructible. Omfamna min sårbarhet, veta att det är den som gör att jag ger hela mig själv, kosta vad det kosta vill. För osårbarhet existerar inte. I alla fall inte om man vill leva. Och det vill jag.