Aktuellt hormonellt

Jag har haft en riktig skitvecka. Hormonerna har åkt berg- och dalbana i kroppen på mig och gjort mitt humör opålitligare än SMHI. Det enda beständiga har varit apatin som vägrat lämna mig ifred. Men, jag har i alla fall upptäckt något viktigt. Redan förra månaden när jag hade en lätt släng av pms kände jag mig stabil i det aktuella avseendet - nämligen att jag är totalt över K. Inte ens idag när jag känt mig extra nostalgisk och patetisk har jag gråtit en enda tår över henne. Jag har till och med läst i bloggen jag startade när jag kände att jag behövde skriva om K, men inte ville göra det här. Vartenda inlägg har jag läst. De är så känslomässigt mättade att hälften vore nog och för inte särskilt länge sedan alls hade jag förmodligen bölat som en bebis om jag läst dem i samma känsloläge som jag befinner mig i just nu. Men inte idag.

För ett par år sedan mindes jag tillbaka till första gången jag träffade K, vältrade mig i nostalgin och grät förmodligen floder när jag skrev om hur vår första kyss aldrig ville ta slut. Ikväll när jag läste inlägget log jag. JAG LOG. Jag kände mig glad över att jag fått uppleva det och jag kände inte den minsta saknad efter K. Inte en enda gång när jag vältrat mig i gamla minnen tidigare, har jag känt mig så lugn och nöjd som jag gjorde ikväll. Det bekräftar för mig att det jag sa till K häromveckan när vi hördes av stämmer. Jag berättade för henne att jag kommit till punkten då jag valt att fokusera på det som var bra mellan oss. Det kändes som ett bra samtal och jag sa hejdå med en känsla av att vi kanske kan hitta tillbaka till vår vänskap en vacker dag.

Istället för att sörja K har jag den senaste veckan funderat en hel del på exet, som jag träffade för ett år sedan. Jag saknar inte henne heller, men jag har tänkt på hur mycket jag lärde mig under den korta tid vi var tillsammans. Trots att jag känner att jag är över henne och vårt förhållande, har jag ställt mig frågan om den erfarenheten ändå avskräckt mig lite. Jag märker i vilket fall som helst att jag har svårare att lita på folk, eller i varje fall att jag inte är lika naiv och blåögd som förr. Jag väljer inte längre automatiskt att tro på folk, innan motsatsen bevisats. För det gjorde jag med exet och det var en rejäl nit jag gick på där. Det är något jag får försöka förhålla mig till, kan ju inte gå runt och misstro folk heller.

Min senaste heteroflirt har också ägnats en eller ett par (hundra) tankar. Jag är så rädd för att upprepa gamla misstag, vill inte ha en till SO-historia. Så jag har varit medvetet laid back, inte sagt eller gjort något som kan tolkas som minsta lilla flirt från min sida. Men det hindrar ju inte henne från att höra av sig och det hindrar inte heller min övertolkande idiothjärna att läsa in saker mellan raderna, undra vad hon menar med vissa kommentarer och fundera över varför hon envisas med att vara så gullig. Samtidigt brottas jag med min egen vilja att höra av mig, att vilja träffa henne, att göra henne till min fru (eftersom hennes man verkar vara tråkigt simpel och fyrkantig och ändå inget att ha). Jaja, vad är väl en bal på slottet...