But if I fall for you, I'll never recover

En del av mig är helt och totalt övertygad om att det finns något där. En annan del av mig slår bort allt som fantasier från min sida, att jag ser det jag vill se. Den delen rationaliserar och bortförklarar allt. Att hon hör av sig kanske handlar om det hon faktiskt frågar om, och inte bara är en förevändning att få höra av sig. Att hon utan att tveka tackar ja när jag föreslår att ses, kan ju lika gärna betyda att hon bara tyckte att det var en kul grej jag föreslog. Att hon gillar och kommenterar saker jag lägger upp på sociala medier handlar väl om att hon är en normal människa som gillar och kommenterar folks grejer. Att hon ger mig komplimanger betyder inte att hon gillar mig mer än som vän. Att hon rör vid mig tyder bara på att hon inte är äcklad av mig, gillar man en person och känner sig bekväm med hen är det väl inget konstigt att plocka bort skräp från hens hår. Att hon frågar om någon jag träffade häromhelgen behöver inte handla om svartsjuka utan om ren och skär nyfikenhet. Att hon möblerar om i sitt schema och anstränger sig för att kunna hjälpa mig behöver inte betyda att hon gör det för min skull. Och hon är faktiskt gift. Med en man. Jag vill inte vara en väg ut ur ett tråkigt äktenskap, eller för den delen någon som skänker bekräftelse i brist på bättre.

Så varför kan jag inte sluta tänka på henne? Varför önskar jag att det jag vill se faktiskt är det jag ser, att hon tycker om mig mer än som vän? Varför gräver jag mig djupare ner i skiten?