Symboler, tecken och övertolkningar

Spöregnet hade precis börjat lätta upp, och vi småsprang under ett litet paraply som min vän trots mina protester delade med sig av på väg till hennes kör. Där under det lilla paraplyet berättade jag det. Just när jag lite halvironiskt tillade "Jaha, är jag lesbisk nu eller? Ska jag börja gå på gayklubbar också?" uppenbarade sig den klaraste regnbåge jag någonsin sett mitt framför ögonen på oss. Tagna av symboliken i det hela kunde vi inte annat än att skratta åt det.

Efter kören när alla var på väg ut såg jag honom. Killen som jag var på min värsta dejt någonsin med. Han slutade aldrig prata om sig och sitt, och jag fick inte en syl i vädret. Jag minns att jag blev förvånad över att han faktiskt ställde en fråga till mig, men jag hade knappt hunnit svara innan han avbröt mig och fortsatte med sin egen svada. Efter dejten skulle jag jobba natt, vilket jag nämnde flera gånger både innan vi träffades och under själva dejten (åtminstone försökte jag i alla fall), men när vi skilts åt och jag precis kommit till mitt jobb där jag skulle spendera hela natten i vaket tillstånd fick jag ett sms från killen som tackade för en "trevlig" dejt och bad mig sova gott... Riktigt lyhörd kille. Eller inte.

Jag har inte sett honom sedan den där första och enda dejten, trots att han föreslog att vi skulle ses igen. Och så ser jag honom samma dag som jag berättar för en vän att jag fallit för en tjej och direkt efter fått ett tecken från skyarna. Och så kommer han som ytterligare en påminnelse om att det kanske är dags att byta sida!

Jag har en tendens att se tecken lite överallt. Egentligen tror jag inte på dem. Men jag kan inte släppa dem för det. Jag litar inte på min intuition heller, trots att den visat sig stämma alltför ofta. Men det kanske är för att jag mest känner på mig hemska saker. Oavsett vilket så vägrar jag tro på vare sig bra eller dåliga tecken. Saker kommer som de är ändå, och det är inte mycket jag kan göra för att ändra dem till min fördel. Eller kan jag det? Ska jag börja lyssna på min inre röst och på tecknen som poppar upp lite här och var? Jag vet inte. Det kanske slutar med att jag blir inspärrad tillsammans med Anna Lindhs mördare och andra som påstår sig ha hört röster i huvudet...

Men jag kan inte ignorera de där småsakerna som gjorde att jag överhuvudtaget började tänka på henne annat än som en kollega. Hennes leende som går rakt in i mig, hennes röda kinder som får mig att undra vad som orsakat rodnaden, hennes lätta beröring när hon lägger handen på min arm som en omedveten gest när hon pratar med mig, hennes småprat under lunchen som visar att vi är intresserade av och gillar samma saker... Det är inte alltid sakerna hon säger, utan hur hon säger dem som gör att jag blir nyfiken. Jag vill veta allt om henne. Men för att inte framstå som en besatt och framfusig galning måste jag varje dag tänka på att hålla tillbaka. Inte visa för mycket känslor, inte fråga för mycket, inte visa att jag bryr mig.

Om jag tyckte att det var jobbigt att ha känslor på avstånd för killar är det ingenting mot vad det är nu...