Hon har ett sätt

Kvinnor...! Jag förstår dem inte.

Jag är nog fortfarande lite kär i Petra Mede

Petra Mede har fått en egen show. Jag och en kompis var där som publik på den första inspelningskvällen, och jag måste bara säga - vilket proffs hon är Petra Mede! Som hon bjuder på sig själv! Jag är svag för människor som bjuder på sig själva, om jag inte sagt det förr. Och särskilt svag är jag nog för Petra Mede ;) Så min lilla celebrity crush på henne har nog inte gått över, trots allt. Hon får vara hur hetero hon vill, jag hoppas att hon tar det som en komplimang att flator gillar henne :)

Puss på Petra Mede!

Bara vara vänner

För varje gång jag träffar henne gillar jag henne mer och mer, trots att jag försöker hålla tillbaka. Hon är inte som någon annan jag fått känslor för. Varken någon av kvinnorna eller av männen. Hon är unik. Hon är skör och stark på samma gång. Hon är bohemisk men inte uppe bland molnen. Hon är feminin på ett icke-feminint sätt. Hon är klok och eftertänksam. På många sätt är hon min totala motsats, men samtidigt väldigt lik mig. Det är en väldigt tilltalande blandning, allt det där. Och jag förbannar mig själv för att jag alltid måste välja de omöjliga objekten.

En låt som säger allt

Hela dagen har jag letat efter en låt som säger det jag vill förmedla, inte förrän nu hittade jag en som kommer rätt nära. Fånigt nog blev det en gammal American Idol-deltagares låt... Men som sagt, den säger allt:

Självutlämnande

Jag skriver anonymt i den här bloggen. Men ute i verkligheten är jag allt annat än anonym. De flesta i min bekantskapskrets vet till och med om att den här bloggen existerar. De får läsa den under förbehållet att de låter mig fortsätta vara anonym. Jag har inga problem att dela med mig av mig själv, men något med den här bloggen är lite mer självutlämnande än att bara säga sakerna rakt ut. Allt som står i den här bloggen är sådant som jag berättat för "verkliga" personer, att jag skriver ner dem också är väl förmodligen en del i den berömda processen. Jag har faktiskt visat bloggen för vissa av dem jag skriver om här, bland annat hon som var anledningen till att jag startade bloggen i första taget. Om hon har läst den vet jag inte, men vetskapen om att hon känner till min blogg och att hon kan ha läst om mina innersta tankar kring hela känslokarusellen som började när jag träffade henne - allt det där gör att det känns extra självutlämnande. Men jag känner att det faktum att jag blottar mig gör mig starkare. Det gör mig säkrare och får mig att sträcka på mig - jag spelar inga spel, varken här eller irl. Jag vet vad jag känner, tänker och tycker och det står jag för. Det känns faktiskt väldigt tryggt. Självutlämnande men tryggt.

Måste du göra mig så knäpp?

Innan jag fattade att jag är lesbisk (eller bi, eller vad jag nu är) blev jag aldrig så fysiskt påverkad av vissa människor. Jag förstod aldrig det där med att folk kan bli som galna av åtrå, fattade aldrig grejen med att dregla efter någon.

Jag fattade aldrig vitsen med att skicka sexiga och flirtiga sms fram och tillbaka med killar. Om jag fick ett sms från en kille (det kunde vara en flirt eller en pojkvän) där han skrev att han var kåt på mig blev jag aldrig ens lite småupphetsad, jag kunde bli smickrad på sin absoluta höjd. Inte ens de män jag var som mest kär i fick mig att bli knäpp bara av tanken på att få kyssa dem, att få röra dem. Jag kanske trodde att jag hade svårt att kontrollera mig i närheten av dem.

Men allt det där var innan jag visste. Innan jag fattade. Nu kan jag bli galen av åtrå bara av att se en vacker kvinna. Jag har extremt svårt att veta vad jag ska göra av mina händer när det enda jag vill är att slita henne intill mig, kyssa hennes läppar svullna och få henne att glömma allt annat än mig, oss. Att veta att det är förbjudet gör det inte mer spännande, det gör det mer plågsamt.

Att få sms från en annan kvinna, med subtila men uppenbart flirtiga budskap gör mig knäppare än vad jag trodde var möjligt. Jag kan inte koncentrera mig på något vettigt, kan bara tänka på vad det kanske står i nästa sms. Och på vad som kanske händer i verkligheten…

Fan, det här driver mig till vansinne.

Jag har inte dött

Det går framåt. Långsamt, men säkert. Det får nog sammanfatta vad som hänt på flatfronten under min lilla bloggtorkeperiod. Och mer än så blir det inte den här gången :)