Jag ångrade mig

Jag ville skriva ett långt, uttömmande inlägg om... ja, sådant som upptar mina tankar för tillfället. Men jag ångrade mig. För första gången känner jag mig begränsad att skriva om precis vad jag vill i den här bloggen. Jag antar att min anonymitet inte är lika solid längre, när folk jag känner på riktigt läser det jag skriver. Och det är inte så bra för inspirationen.

Kylskåpspoesi

hej vackra
vi borde kladda

Jag är glad om du är glad

Jag har en vän som har svårt att acceptera min läggning. Hon säger att hon är glad för min skull, för att jag hittat mig själv och för att hon märker hur bra jag mår. Hon har ju sett hur jag "blommat ut" eller vad man vill kalla det. Men samtidigt säger hon att det kommer att ta ett tag för henne att vänja sig vid tanken på att jag gillar tjejer, och den dagen jag presenterar en flickvän för henne kommer hon förmodligen behöva tid att smälta det också. Jag förstår inte riktigt vad det är hon behöver smälta.

Fram tills idag har jag låtit hennes kommentarer om min läggning passera, tänkt att det kanske är svårt för vissa att förstå hur man kan gå från att dejta killar till att dejta tjejer "helt plötsligt". Men det är så uppenbart att min läggning är en stor grej för henne, att hon inte alls är glad om jag är glad. För hon tycker inte att det är okej med homosexualitet, det är onaturligt och "folk är så hysteriska nuförtiden". Fram tills idag har hon förnekat att hon skulle ha något emot homosexuella, men jag känner att jag inte har lust att se mellan fingrarna på hennes hyckleri längre. Jag tycker inte att det är okej att hon säger att hon accepterar homosexualitet när hon faktiskt inte gör det. Så jag ifrågasatte henne, frågade varför hon påstår sig vara glad för min skull när hon tycker att homosexualitet är konstigt. Varför är jag undantaget som hon kanske kan acceptera, om hon får tid på sig? Vad är det hon inte kan acceptera?

När hon sa att vi inte är skapta för att vara med någon av samma kön, "för det där med fortplantningen", frågade jag henne om hon varit tillsammans med sina pojkvänner för att hon vill fortplanta sig med dem. Det hade hon inte varit sa hon. När jag frågade om hon var tillsammans med sin nuvarande kille för att hon bara vill hoppa i säng med honom så fort hon ser honom, svarade hon att "nej, så är det ju förstås inte". När jag ifrågasatte henne och undrade om hon tyckte att jag är onaturlig sa hon nej. När jag undrade om homosexualitet inte skulle kunna vara naturens sätt att begränsa fortplantningen och därmed lika naturligt som heterosexualitet sa hon att "jo, så kan det ju förstås vara". När jag frågade vad som gav henne rätten att bestämma vem som får älska vem sa hon "ingenting". Nej, just det. Men det är bara ord. Och hon menar dem inte.

Jag bad henne fundera på vad hon egentligen tycker om homosexuella, och därmed mig, och sedan när hon kommit fram till något stå fast vid det. Smyghomofober har jag inte plats för i mitt liv, inte när jag bestämt mig för att det är så här jag vill leva för att det är det som får mig att må bra utan att behöva låtsas. Jag vill inte ha en vän som accepterar mig på nåder. Jag vill ha en vän som är glad för min skull, oavsett om jag är kär i en kille eller i en tjej. Utan villkor. Utan betänkelsetid.

Hur det tydligen går till i flatvärlden

Jag är monogam. Det betyder att när jag har en relation vill jag att det ska vara med en person. Med detta ställningstagande bryter jag tydligen mot normen. För i flatvärlden ska man strula runt, ha sex med allt och alla och bara ha kul. Förlåt mig, men jag ser inte det roliga i att vara rädd för att springa på någon man har haft sex med och inte vill träffa igen, eller känna ångest inför att råka möta någon som känner någon man haft sex med. Eller sitta och peka ut kvinna efter kvinna som jag haft sex med och göra mentala sexlistor liknande den i L Word. Haha, jättekul.

Folk får leva som de vill. Men jag vill också ha rätten att göra just det. Det var någon som kände sig förorättad när jag sa att jag bara ville vara vän med vederbörande, så till den grad att jag inte är välkommen i vederbörandes liv längre. Jag kräver inga förklaringar till hur folk väljer att leva sina liv, jag vill inte ha några sådana heller. Jag är för oliktänkande, om det nu är någon som tvivlar på det. Men jag förutsätter nästan att det måste finnas andra som tänker som jag - eller är jag den enda?

Pride och punkt

Så är det Pride igen. Trogna läsare vet att jag i början av min "process" var tveksam till fenomenet gaykultur och Pride. Men ju större insikt jag fått om mig själv och mina känslor och ju öppnare jag blivit, desto mer har jag vänt i den frågan. Pride behövs. Det finns fortfarande alldeles för mycket homofobi i världen och medvetenheten måste ökas. Så jag deltar glatt i Pride, festar med mina vänner och lär känna nya - och omvänder vi en endaste homofob på vägen är det bara en bonus :)

En viktig pusselbit fogades till mitt mer och mer kompletta homopussel häromveckan. Jag satte punkt för ett heterokapitel och jag känner inte den minsta lilla saknad. Det känns skönt. Och framförallt känns det rätt.

Distans

Två veckor. Så lång tid har det gått sedan vi sågs. Det har gått otroligt fort för min del. Hur har det känts för dig? Rörde jag upp något med sms:en jag skickade, de där meddelandena du aldrig svarade på? Jag har pendlat mellan att dels tycka att det är skönt att komma bort från dig och trott att det nog kommer att gå över, dels tänkt en massa ljuva tankar om hur du ska komma på bättre tankar - att du kommer att inse vem du är, vad du är. Just nu befinner jag mig nog i... ja, jag vet inte vilket läge jag befinner mig i om jag ska vara ärlig.

Kanske är det som sist vi var ifrån varandra ett tag, att du liksom verkade ha fattat något slags beslut om att skärpa dig, att hålla avståndet. När vi ses igen, kommer du att vara sval och distanserad i början och långsamt eskalera i ditt närhetssökande? Precis som du gjorde senast? Var ska det sluta den här gången i så fall? Ett steg framåt, två tillbaka... bara det att för varje steg framåt tar du ett större kliv åt mitt håll. Blir det svårare för dig att backa för varje gång? Men den viktigaste frågan, ställd till mig själv, är: Vill jag leka katt och råtta länge till?

Personligt revir

Hur kommer det sig att du, som säger att du inte gillar att folk kommer för nära, hela tiden hittar anledningar att röra mig? Jag hoppas att du kommer fram till något bra svar, och kanske till och med saknar mig, nu när vi inte ses på ett tag.