It's gonna hurt when it heals too

Jag har så många låtar på min dator att jag inte ens lyssnat på alla, och plötsligt kom det en låt med Leona Lewis som jag inte hört innan, Better in time. Det gjorde ont att höra den, för den fick mig att tänka på saker jag vill lämna bakom mig. De känslor jag hade då spelar ingen roll idag. Jag har aldrig känt så för någon annan, vare sig före eller efter. Men det har liksom ingen betydelse, för det blev aldrig något. Jag försöker fortfarande intala mig att det inte var meningen att det skulle bli vi två, det fanns alldeles för många saker som talade emot det. Ändå kommer jag på mig själv med jämna mellanrum att känna en saknad som inte är av denna värld. En textrad i låten fastnade lite mer, "It's gonna hurt when it heals too". Kanske för att det är sant. Det gör fortfarande ont, två år efteråt.

Bloggdejta

Jag kan efter att ha läst gamla inlägg och kommentarer konstatera att det verkar finnas ett behov av det där med bloggdejting. Jag tror nästan jag ska ta tag i det där, håll ögonen öppna :)

En annan sak jag konstaterar efter att ha läst gamla inlägg är hur det suger till i magen och mina mungipor ofrivilligt åker uppåt, när jag läser om Henne. Jag tänker fortfarande på Henne ibland. Undrar om hon fortfarande jobbar kvar där, funderar på om jag kanske ska mejla henne. Eller ringa. Men fegheten tar alltid över och det blir aldrig av. Fast samtidigt kan jag inte låta bli att tänka "tänk om".

På samma sätt tänker jag på en annan förälskelse jag hade för ett antal år sedan. Den gången var det en kille. Det hände aldrig något, men än idag kan jag komma på mig själv med att undra om det bara var jag som inbillade mig den där spänningen, blickarna som sa mer än ord och allt outtalat mellan oss. Jag lovade mig själv att aldrig hamna i den situationen igen, men se på mig nu. Ska man se något positivt så har jag i alla fall ingen vän som råkar känna Henne, som det är i fallet med killen. Han kommer förmodligen alltid finnas i periferin av min bekantskapskrets och skava på min stolthet, medan det borde vara betydligt lättare att undvika pinsamma situationer med Henne inblandad. Om nu det kan ses som bra, för det innebär att jag aldrig kommer att något mer med henne att göra.

Förresten...

... så har jag kommit på att det inte bara är blondiner jag spanar in.

Outar mig lite till

Blev medlem på Sylvia och laddade till och med upp en bild på mig själv. Hmm. Känns nervöst. Nåja. Ett steg i rätt riktning att bli lite mer o-anonym kanske?

Funderade på det här med att byta planhalva. Det är som att vara tonåring igen, all den där osäkerheten kring "tänk om jag aldrig träffar någon". Ni vet, alla funderingar kring om man är för ful, för tråkig, för... ja, allt negativt man kan komma på i sitt självdestruktiva tillstånd :oP Lika många tjejer som det finns, lika många olika smaker och uppfattningar om vad som är sexigt och attraktivt finns det också. Men trots denna logiska slutsats kan jag inte låta bli att tänka i banor som "tänk om ingen tycker att jag attraktiv?". Att jag är närmare 30 än 20 gör att jag känner mig än mer osäker. Är det meningen att man ska veta vad man attraheras av redan som tonåring? Jag har varit kär i killar, men innan jag blev tillsammans med min första pojkvän funderade jag en hel del på min läggning. Faktum är att det var en lättnad att upptäcka att jag kunde bli kär i en kille på riktigt. Inte för att jag hade varit kär i en tjej på riktigt då. Inte nu heller för den delen, har man verkligen det innan man ens varit ihop med en person och verkligen känt efter? Avståndsförälskelser kan ju knappast räknas som kärlek. Det är verkligen puberteten all over again... :oP

Smygflatan går in i en ny fas?

Häromveckan började jag fundera på om jag är asexuell eller något. Träffade en kompis i Gamla Stan där vi spatserade runt ett par timmar, käkade och senare fikade. Kompisen kommenterade den ena killen efter den andra som råkade passera vår vy. Eller hennes vy, snarare. För varje gång hon sa något om någon kille var min reaktion i stil med "Va? Vem? Jaha...". Jag har funderat lite på det där ända sedan dess.

Ett par dagar senare träffade jag en annan kompis, en kille den här gången. Nämnde lite i förbifarten att jag trodde att jag blivit asexuell eller "stängt av min radar", för jag lägger aldrig märke till några killar. Ibland på tunnelbanan kanske, när man sitter ner och har tid att glo på människorna i vagnen. Men knappt ens då. Han sa att det inte är konstigt att jag är singel isåfall :) Och han har ju en poäng i det kanske.

Men så insåg jag idag att jag visst spanar in folk. Tjejer. Hittills har det väl varit ganska omedvetet eftersom jag inte reagerat på det förrän nu. Med tanke på min smygflatebakgrund kan man ju tycka att jag borde ha lite mer koll, men tydligen inte. Hursomhelst, min radar fungerar ju bevisligen. Men de enda jag lägger märke till är blonda tjejer, som förmodligen inte ens är flator eftersom de ser ultrafeminina ut allihop. Jag har uppenbarligen en blondinfetisch, som jag konstaterade när jag skulle nämna kändiskvinnor som jag tycker är snygga ;)

Okej, om vi utgår från detta stadium - smygflatefasen är med stor sannolikhet inte bara en fas, som jag kanske försökte intala mig ett tag. Så, vad händer nu? Jag har fortfarande inte en aning om hur jag ska träffa någon blondin lagt åt rätt håll. Vi har ju fortfarande problemet med gaykulturen som jag av någon anledning har svårt att anpassa mig till. Jag kanske borde ge QX en chans till? Några tips?

Hejåhå, vad står på?

En liten uppdatering (eller "lite nuppdatering" som jag råkade skriva först, haha!) kanske är på sin plats. Här har inte hänt mycket. Inte på relationsfronten åtminstone. Man får väl vara glad att det är högkonjunktur, för på jobbfronten är det allt annat än stiltje.

Men det börjar bli lite tråkigt att vara singel. Det är inte sexet jag saknar, då hade jag brutit mitt celibat för länge sedan. Nej, det är allt det andra som "kommer på köpet" - och då menar jag allt det där mysigt vardagliga som man kan bli så outhärdligt less på när man faktiskt är mitt uppe i det. Jag vill vara sambo, ha någon som väntar på en när man kommer hem, någon att laga och äta mat med, någon att handla med, någon att somna bredvid, någon att småtjafsa med om städning och räkningar... ja, allt sådant där som kännetecknar ett parförhållande.

Som singel blir man bekväm. Och kräsen. Inte vill jag byta bort min frihet och väl invanda livsstil mot något som inte är bättre. Och det är där kruxet kommer in i bilden. När dyker den där personen upp, den som man gladeligen offrar både livsstil och vänskapsrelationer (åtminstone till en början) för? Och framförallt, när man väl hittat den personen - hur gör man för att inte leta brister och fel eller, vilket är ännu svårare, hur ser man till att man inte ger upp allt för fel person för att man tror att kärleken löser allt?

Att börja leva igen

Äntligen börjar det gå åt rätt håll. Det känns som att det är dags att börja leva igen. När saker och ting funkar på det vardagliga planet är det lättare att våga älska och bli älskad igen. Nu är jag öppen för att tas med storm, av man eller kvinna har ingen betydelse. Men kärlek, det vill jag uppleva igen och det snart!